Krönika från Västköping

2. I lagens namn, amen

Länsman Lage Lagesson och pastor Esaias Tales har vi stiftat bekantskap med tidigare, om än som hastigast. Båda stod för lagen, pastorn för den himmelska och länsman för den världsliga.
Länsman var en ganska korpulent person – man skulle lite elakt kunna påstå att han var tjock utan att riskera att bli beslagen med lögn. Han var så gott som flintskallig bortsett från ett par vita tofsar, en vid varje öra. Ögonbrynen var minst sagt buskiga och gav, som han själv brukade säga, ett gott skydd mot solen. Hans ansiktsfärg hörde snarast hemma bland aftonrodnaden.
Man kan inte gärna påstå att länsman arbetade ut sig fullständigt. Västköping var såhär i början på seklet ganska så laglydigt. Det var mest lite slagsmål om lördagskvällarna, och så förstås en del tjuvskytte som störde friden. Vad slagsmålen beträffade, så brukade man på den tiden betrakta dom som ett oskyldigt tidsfördriv och länsman hade för vana att stå vid sidan av med händerna på ryggen och se på. Så småningom ebbade det hela ut.
Det hade dock, i sanningens namn, inte alltid varit så. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan hade pastor Tales, som just då råkade vara nykter, kommit gående och blivit vittne till ett ordentligt slagsmål med många inblandade. Förfasande sig över detta meningslösa våld hade pastorn gått fram och ropat:
– Sluta genast mä didäringa dumhetera, annars går ja å hämtar länsman!
– Då behöver paschton inte gå långt, länschman legger unnerscht! sa en blodig slagskämpe med fläskläpp och trasiga kläder och pekade på högen av kämpar.
Efter denna episod och med den begynnande fetman som en bidragande orsak hade länsman i fortsättningen hållit sig i skinnet.
Med tjuvskyttet var det värre, där var han tvungen att bege sig ut i skog och mark. Inte så helt enkelt med tanke på hans stofthydda.
– En får la ta't sum dä kômmer, brukade han säga när han satt och tog igen sig på nån stubbe och torkade svettdropparna ur ansiktet.
Ibland tyckte han att det var för bedrövligt när han om söndagarna såg förvaltaren på Rosenholm komma körande med häst och vagn. Han visste lika säkert som amen i kyrkan att vagnen innehöll resterna av den bakfulle pastorn och hans dryckesbröder sjökaptenen och majoren. Länsman brukade stanna vagnen och titta på "liken".
– Dä ä... eeeh... fasa uschelt att fôlk sa supa säj rent fordarvade, sa han och ruskade på sitt runda huvud.
– Å pastorn sum sa stå i prediksstola um ett par timmar!
– Jomän, så ä dä, sa förvaltaren och smackade på hästen. Klockarn får la ordna mä en klämtare i vanli ordning.
Länsman tittade efter ekipaget och skakade sitt huvud. Vågade överhuvud taget inte tänka på hur patron på Rosenholm mådde. Han var den som söp värst av dom fyra. Vid ett tillfälle för några år sedan hade länsman på sin promenad, eller patrull som han hellre uttryckte det, funnit slottsherren sovande i en myrstack. Hur han hamnat där blev aldrig utrett. Det enda som framkom var att han varit på krogen Tre Rosor och härjat än värre. Han hade så småningom blivit utslängd. En sak var säker, han var inte för grann att skåda under en lång tid efteråt.
– Äääh, jaja, dä ä e evier tur att di har en sån sum förvaltar´n te å sköta´t, tänkte länsman högt för sig själv. Hur sulle dä annars se ut på slôttet?
Numera var ju det problemet ur värden eftersom Sigurd Ros var ägare av Rosenholm, ett faktum som kommit hela bygden till godo.
Vad pastor Esaias Tales angår, så var han på det hela taget ett sorgligt kapitel. Hans agerande vid jordfästningen av Sture Ros Tre Liljor var, snällt sagt, en ren skamfläck. Hur han kunde få behålla sitt ämbete stod dom flesta i församlingen frågande inför.
Barndopen hade med tiden blivit något av en parodi. Det fanns inte en enda moder som vågade låta pastorn hålla deras barn, utan kämpade emot med näbbar och klor när han försökte ta barnet. Där stod dom vid dopfunten och rev och slet åt var sitt håll, dock brukade modern med en viss hjälp av anhöriga gå segrande ur striden.
– Dä ä en sak sum ä bra, sa en mamma. Barna skriker aldri. Di ä liasum bedövata utå spritångera.
Ordningen i kyrkan blev naturligtvis inte bättre av att klockaren var totalt ordblind. Psalmernas nummer var ett enda sammelsurium av siffror som inte var någon till hjälp. Snarare tvärtom. Detta faktum, och det att en del toner fattades på orgeln och hade ersatts av ett kraftigt väsande, gjorde psalmsången till något av ett lotteri. Kantorn, som den spjuver han var, hävdade med en viss bestämdhet:
– Dä ä inte utan att ôrgelen töcks ha fått e släng åte psalmonella!
Vid ett bröllop i kyrkan hade pastorn en av sina otaliga högtidsstunder. Medan menigheten sjöng stod pastorn vänd mot altaret. Efter sången blev det tyst. Ingenting hände. Pastorn stod kvar med ryggen åt brudparet och bröllopsgästerna. Man började här och där så småningom att skruva på sig i bänkarna. Då hördes plötsligt en djup snarkning som abrupt skar genom tystnaden. Pastor Tales hade somnat på stående fot. Som vanligt fick klockaren rycka in. Han var visserligen ordblind, men inte blind och döv. Efter att försiktigt ha ruskat liv i pastorn kunde ceremonien fortsätta och de unga tu blev, efter en viss försening, så småningom sammanvigda. Man kunde nästan höra den suck av lättnad som drog genom bröllopsgästernas strupar.
Det enda tillfälle när pastorn riktigt passade in var när han besökte ålderdomshemmet. Där slog han sig som vanligt ner bland gamlingarna, knäppte händerna och sa:
– Vi sa la be e bön, och så böjde han huvudet och det stod inte länge på förrän samtliga, inklusive pastorn, hade somnat. Och si, allt var frid och fröjd.
Sedan patron på Rosenholm gått ur tiden hade länsman fått lite mer problem med dom tre återstående suputernas drickande. Förr höll dom ju till på slottet, men nu hade dom tagit för vana att svina ner sig på krogen Tre Rosor. Och inte fanns det någon förvaltare som forslade dom hem. Det blev länsman som, om än motvilligt, fick samla upp dom både här och där på bygden för transport till finkan, där dom fick sova ruset av sig.
Så gick livet vidare så stilla i både slott och koja. Det hände då och då att dom världsliga och andliga vägarna korsades, och visst ledde det till en viss friktion emellanåt. Men med lite god vilja löstes dessa knutar utan större ansträngning. Och det är väl till syvende och sist så det skall vara? Eller som pastorn vid ett av sina vakna ögonblick formulerade det:
– En får ta't mä jämnmod. Dä´nte möe en kan göra när en del hamnar på hälleberget. Skål å tack!

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Den dagen.

Efteråt tänkte han att han kanske borde begripit att det var något underligt med den där dagen. Visserligen började den som vilken annan dag som helst. Solen sken och fåglarna sjöng så det stod härliga till, men hade han varit det allra minsta observant hade han märkt att det var något som inte var som vanligt. Det satt en kråka i en tall utanför hans fönster och lät som en ejder. Och det är ju inte helt normalt, men det var ingenting som han reagerade för just då.
Han beslutade sig för att först och främst klara av frukostdisken och sedan ta en promenad och se om det fanns någon svamp. Det borde det finnas efter sista regnet. Han hade ett par hemliga ställen uppe i skogen. En god bit att gå var det förstås, men det kunde det vara värt.
Disken var snart avklarad, och han tog en liten korg att lägga svampen i och begav sig iväg. Han gick den lilla grusvägen som leder till skogen och kom fram till ån som korsade. Han stannade på bron och såg sig omkring. Han hade säkerligen gått här minst tusen gånger, men plötsligt kom en underlig känsla över honom av att aldrig ha varit här tidigare.
– Vad är nu det här för trams, sa han högt för sig själv.
På räcket till bron satt en gråsparv och kraxade som en skata. Det hela var ganska befängt för att inte säga löjligt.
– Dumheter, sa han irriterat och ruskade på sig. Sådant här händer inte.
Han började gå igen, men stannade plötsligt som förstenad. En skogsduva kom flygande och slog sig ner i ett träd och gol som en tupp.
– Jag vill inte vara med om det här, sa han och nöp sig i armen. Det gjorde ordentligt ont, så han kunde vara säker på att han inte drömde. Men vad var det då som försiggick? Och den här känslan av att aldrig ha varit här tidigare – var kom den ifrån?
Den lilla vägen slingrade sig förbi en hage där det gick kor och betade. Dom stirrade med stora ögon på honom när han passerade.
– Mjauuu, var det en av dom som råmade.
Han rös till av obehag, men tröstade sig med att det naturligtvis fanns en förklaring på alla dumheterna. Det kom en liten gosse gående mot honom på vägen. Enkelt att lösa hela problemet med hjälp av honom, så kunde han sedan i lugn och ro gå och plocka sin svamp.
– Hej på dig! Jaså du är ute och går? Han hörde genast hur töntig hans fråga var, men det var försent att göra något åt det nu.
– Ja jag är på väg till skolan, sa pojken och sneglade misstänksamt på mannen.
– Hördu, kan du säga mig hur en ko låter? undrade mannen.
Pojken såg ännu mera misstänksam ut och svarade:
– Ja nog kan jag det alltid. Den säger "mjauuu". Vet ni inte det? Pojken kastade en blick på mannen och gick vidare.
Mannen slog sig helt förkrossad ner på en sten vid vägkanten och bröt av ett grässtrå som han började tugga på. Ett tag var han inne på att vända om och gå hem, men så beslöt han med en skakning på huvudet att gå vidare. Det hela kanske var så enkelt som att han i hela sitt liv hade missuppfattat saker och ting.
– Javisst, sa han med ett befriat skratt. Visst säger en ko "mjauuu". Det vet ju varenda sunt tänkande människa! Så skönt att ha fått det problemet ur världen. Obehagligt att gå omkring med en fix idè i huvudet. Inte bara obehagligt utan helt onödigt.
Glatt visslande tog han sin korg och började gå och kom fram till den lilla skogsvägen där han skulle ta av för att komma till sina svampställen. En obehaglig tanke slog honom. Vad med alla fåglar som hade andra läten än han var van vid?
– Har jag haft fel för mig hela mitt liv om dom också? Kan det verkligen vara möjligt?
Plötsligt for det en blixt genom luften följd av en ordentlig åskknall. Det kunde väl ändå inte vara möjligt – det var ju blå himmel utan ett enda moln så långt ögat nådde. Så kom regnet. Ett fullkomligt skyfall. Han tittade sig omkring, men kunde inte se en enda regndroppe. Det var bara ljudet som hördes. Nu var han arg som ett bi, hur nu dom låter tänkte han förvirrat. Varför ska såna här saker drabba mig? Vad är meningen egentligen?
– Jag bryr mig inte, jag låtsas som om det regnar, sa han med ett ansträngt skratt och började glatt svängande med sin korg att gå vidare.
Plötsligt hände något märkligt. Han kunde inte komma vidare. Någonting tog emot. Det var närmast som om en gigantisk glasvägg reste sig framför honom. Han kände efter med händerna. Jodå, det tog emot. Nu var det inte utan att han blev rädd.
– Ta det nu bara lugnt, sa han till sig själv. Det här ska vi lösa. Inte bli upprörd! Lugn och fin! Prova med att gå vid sidan om stigen. Sagt och gjort, han tog några steg åt sidan och försökte komma vidare. Men nix. Helt omöjligt. Han försökte ännu längre åt sidan med samma negativa resultat.
Fullständigt tillintetgjord slog han sig ner på en stubbe och grubblade. Håller jag på att bli knäpp? tänkte han. När han tittade upp såg han att det kom en gammal man emot honom på stigen.
– Det var ett uppfriskande regn vi fick, sa gubben, nickade vänligt och fortsatte utan några som helst besvär vidare.
Mannen reste sig upp, tog sin korg och sprang med full fart mot den osynliga väggen. Pang! Allt blev svart och han segnade ner på stigen.
– Hur gick det? Kan ni sitta upp?
Han öppnade sina ögon och såg den gamle mannen bekymrat lutad över sig. Bredvid stog den lille pojken. Han såg sig omkring, och märkte att han låg på gatan utanför sitt hus.
– Ni snubblade och föll och slog i huvudet ordentligt, sa gubben.
– Det var då för väl, sa mannen med ett belåtet leende.

© G Enhammar 2006

O my God... this doesn´t look god!

Fortsättningen på denna rysliga historia finner du bland mina bilder på flickr. Jag måste erkänna att jag aldrig sett något liknande...

"The gas meter is my castle"

När jag i dag rundade huset för att hämta min cykel i garaget blev jag plötsligt stående – Herr Räv låg och sov bredvid gasmätarna. Jag blundade och försökte komma på hur det var i ett tidigare liv när jag var indian. Det dröjde inte länge förrän jag var klar över hur det var, och jag kunde smyga mig närmre trots att jag inte hade mockasiner på fötterna.

Jag tog fram kameran och knäppte en bild – då vaknade räven, men jag är inte helt säker på att han hade den minsta aning om var han var för han tittade inte på mig. Det var först när jag tog bilden ovan som han fick syn på mig. Kul att ha den här gynnaren så tätt inpå.

Den stora drabbningen.

Hans namn var Lord Nilsson och han var ganska ung för att vara en sjöhjälte. Icke förty var han en erfaren befälhavare. Många var de fiender som hade fått sätta livet till under otaliga drabbningar.
Hans skepp hette Evigheten, och såg vid första anblicken kanske inte så mycket ut för världen. Ett faktum som Lord Nilsson inte hade några som helst problem med – han visste vad skepp och besättning kunde uträtta tillsammans.
Lord Nilsson vaknade tidigt och kastade en blick ut genom sitt fönster. Trots att han, när han lade sig, var medveten om vad som låg framför honom hade han sovit gott. En laber bris fick löven på träden att visa undersidan. Ett gott tecken på att det kunde blåsa upp senare på dagen, konstaterade han belåtet.
Utan att tveka kastade han på sig kläderna och gick ner till kajen där skeppet låg. Han skulle just gå ombord när han kom på att han glömt en viktig detalj. Han återvände till huset och gick in i köket och hämtade sin frukost som han tog med sig. Bäst att inte slarva med maten inför en viktig drabbning, tänkte han.
Med frukostpaketet under armen äntrade han Evigheten. Han såg sig om, och konstaterade att det fanns en del som måste åtgärdas innan man lättade ankar. Ett problem var att en tamp till ett av seglen snott sig runt masten. Han beslöt att själv klara den detaljen. Det är alltid säkrast, så vet man att det blir ordentligt gjort.
Jag tror nästan att jag skall äta min frukost innan jag gör något annat, tänkte han. Han slog sig ner och öppnade frukostpaketet, och konstaterade belåtet att köket äntligen lärt sig vad Lord Nilsson tyckte bäst om som pålägg på smörgåsarna.
Medan han satt och mumsade funderade han på hur dagen skulle utveckla sig. Skulle han månne få kontakt med fienden? Hur många skepp hade dom i dessa farvatten? Den tiden, den sorgen, tänkte han och såg sig om efter sitt svärd. Jodå det låg där det skulle.
Flaggan, tänkte han. Han tog fram den och hissade den på masten. Vinden tog tag i den och han gjorde honnör.
Lord Nilsson gick akteröver och ställde sig vid ratten.
– Ankare upp! skrek han och blev, precis som han räknat med, åtlydd på momangen. Vinden fyllde seglen och skeppet började sin färd ut ur viken. En nog så besvärlig farled som krävde hela hans kunnande. Speciellt med tanke på att vinden blåste rakt emot, så att han var tvungen att kryssa hela vägen.
– Alle man under däck! röt han. När han såg sig omkring kunde han inte se en själ på däcket. Han ville inte ha någon på däck förrän man fått kontakt med fienden.
Med van hand förde Lord Nilsson skeppet förbi alla grynnor och skär. Efter en stund var man ute på öppet vatten. Här var det betydligt mycket mera vind, och det var faktiskt en och annan våg som slog in över relingen.
Lord Nilsson tog fram sin kikare och spanade runt horisonten. Plötsligt fick han syn på en massa segel. Hur många var det? Han räknade och fick det till trettio fiendeskepp som var på väg att korsa hans väg.
– Det här kan bli knepigt, sa han högt för sig själv och knäppte bort en myra som spatserade på armen. Jag får gå över stag och försöka komma bakom dom.
Vattnet forsade om stäven, och det såg ut som om hans taktik skulle lyckas. Genom ett antal nästan omänskliga manövrar var han plötsligt bakom sina fiender.
Lord Nilsson tittade mot masten, och där låg hans paket med en smörgås kvar. Med ett blixtsnabbt beslut, som var så typiskt för honom, beslöt han att det var tid över för att äta även den i lugn och ro. Detta om något visade vilka nerver av stål han hade.
– Sedan brakar det loss, sa han med ett flin. Han kastade ett öga i kikaren och såg till sin belåtenhet att han närmade sig fienden. Jag tror jag skall skota hem lite mera, tänkte han, och pressa Evigheten så mycket hon tål. Jag skall bara äta upp mackan.
Mätt och belåten reste sig Lord Nilsson upp och hämtade sitt svärd. Nu var stunden kommen att visa världen vem som var härskare på dom sju haven!
– Alle man på däck. Klart till drabbning! skrek han allt vad han orkade. Han skulle just med ett dödsföraktande kliv ta sig över till fiendeskeppet när han fick syn på sin far.
– Hördu Lord Nilsson, du får ta och plocka ihop ditt skepp en stund, sa fadern. Jag måste komma åt att klippa gräsmattan.


© G Enhammar 2005

Jag har aldrig varit med om något liknande.

Under februari månad 2008 blev jag ordentligt snuvad. Jag brukade nästan varje morgon gå ner till stranden innan soluppgången för att se om jag kunde få någon bra bild.
En morgon hade jag just satt kameran på stativet när jag såg något i ena ögonvrån. Det var en räv som promenerade förbi ett par meter framför mig, Jag glodde som ett fån, och kom mig inte för att ta loss kameran. Det hade visserligen inte hjälpt, eftersom det var för mörkt ute för att ta en bild.
Nästa morgon såg jag räven igen, men den gången var han för långt ifrån mig. För varje morgon som jag såg honom blev jag mer bestämd – räven skulle plåtas till varje pris.
Jag lyckades lista ut att han hade sitt gryt bland stenbumlingarna vid inloppet till hamnen, men vad hjälpte den kunskapen? Platt intet.
Resultatet av min möda finns att se på min photostream på flickr som du kan nå via den här bloggen. Jag kallar serien för Fox Series.
Efter att ha halvt frusit ihjäl under en månads tid gav jag upp...

I dag på morgonen råkade jag se ut genom ett fönster som vetter mot baksidan, och där satt en katt på ett staket och stirrade. Jag gick och hämtade min kamera, och när jag kom tillbaka satt den kvar – som fastfrusen. Jag tog några bilder, och återvände till datorn. Efter en stund gick jag till köket för att laga en kopp kaffe, och passade på att titta ut genom fönstret igen. Katten satt kvar. Märkligt, tänkte jag, vad sitter han och glor på? Är det kanske en uppstoppad katt?
Jag öppnade fönstret på vid gavel, och lutade mig ut. Men vad i Herrans namn var detta? I solgasset låg en räv och njöt av värmen.
– Men stå inte där som en idiot, sa jag högt till mig själv. Gå och hämta kameran!
Jag rusade tvärs genom “hela” våningen, fick tag i kameran, och bad en bön att räven skulle vara kvar.
Jodå, han var kvar. Efter att ha fumlat med diverse inställningar tog jag några bilder. En av dom ser du ovan. Resten finns på flickr.
Detta var en dröm som gick i uppfyllelse. Det känns alldeles speciellt att få en bild på något som man gått bet på under en lång tid.

Det finns få saker som Moder Natur.

Nöden har ingen lag.

Jag var på väg till New Orleans med bil, och hade kommit en bra bit ner i Småland när jag upptäckte att jag kanske skulle behöva tanka. Efter en stund dök det upp en mack, och jag svängde in framför en av pumparna.
– Jag skall be att få tio liter, sa jag.
– Aha, sa mannen, ska ni till New Orleans?
– Hur kan ni gissa det? undrade jag något förvånad.
– Dom som ska dit brukar tanka det här, svarade han. Nästan ingen annan nöjer sig med tio liter.
– Har ni möjligen en toalett här? var jag av nöden tvungen att fråga.
– Nej, men om ni går runt hörnan på macken, så ser ni en stig in bland träden. Där hittar ni en. Om jag inte minns fel.
Jag rundade macken och fick syn på stigen. När jag vände mig om stod mack-killen och glodde efter mig vid hörnan. Konstig kille tänkte jag. Konstig mack som inte har någon toalett. Hur som helst började jag gå stigen framåt. Det satt en man vid ett litet bord och viftade med någon slags biljett.
– Vart är min herre månne på väg? frågade han.
– Jag skall bara gå på toaletten, sa jag. Det lär finnas en här någonstans.
– Stämmer, men det kostar. Vart är ni annars på väg?
– Om nu det har något med saken att göra, så är jag på väg till New Orleans. Jag har bara stannat för att tanka.
– Jaja. Jaja. Tio liter va? Toalettbesöket kostar fem riksdaler, sa han och rev av en biljett.
– Är det långt till toaletten? undrade jag något ansträngt.
– Inte speciellt. Tappa bara inte biljetten. Ha en god dag! sa han och flinade fånigt.
När jag travat på några minuter gjorde stigen en sväng, och där låg plötsligt en byggnad. Den såg ut som en gymnastikhall fast tio gånger så stor! Bredvid stigen stod en man i frack.
– Var det frågan om toalettbesök? skrek han så det ekade i skogen.
– Ja, och det är bråttom, stammade jag.
– Har ni bara biljett, så går det ingen nöd på er. Följ mig den här vägen! Han rundade byggnaden, och där fanns en liten dörr. Mannen stack handen i fickan och fiskade upp den största nyckelknippa jag någonsin sett.
– Nu skall vi bara se vilken nyckel det är. Det är lika spännande varje gång, sa han och provade den ena nyckeln efter den andra.
– Ledsen men jag tror inte jag kan vänta längre, sa jag. Kan man inte bara gå ut i skogen?
– Absolut inte tal om. För att förorena i naturen skulle ni ha löst en biljett för tio kronor. Och det har ni ju inte gjort. Ahhh, den här nyckeln var det, sa han och vred om och öppnade dörren.
Jag hade väntat mig en toalett innanför dörren men hej vad jag bedrog mig. Ett våldsamt sorlande av hundratals röster slog emot mig genom den öppna dörren. Jag klev in och såg mig om. Till vänster om mig stod en man med benen i kors och stora svettdroppar i pannan.
– Känner min herre till hur man kommer till toaletten? frågade jag lite försynt.
– Lura mig inte att skratta. Vi skall alla dit! svarade han. Ser ni den lilla dörren i hörnan alldeles under taket?
– Menar ni den vid sidan av det lilla bordet med två stolar?
– Just det. Där är det. Vårt himmelrike på jorden!
Nu var jag nära att få spader.
– Ja men det finns ju ingen trappa. Hur tar man sig dit?
– Man klättrar helt enkelt. Är man tillräckligt nödig är det inga problem. Om man inte har höjdskräck förstås! Om ni tittar noga efter, så finns det en massa små saker att hålla sig i när man klättrar. Dom ser ut som olika långa mormorsstänger. Ser ni det?
– Jodåvars, men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det förresten på andra sidan väggen?
Han tittade konstigt på mig.
– Jamen det är naturligtvis en likadan sal som här. Fast med folk som köar för att äta.
– Jaha, hur många bord finns det?
– Det är ett på andra sidan väggen och så det som ni ser där i hörnan.
Nu var jag så förvirrad att jag beslöt att se till att komma fram till väggen för att klättra upp. Jag kan försäkra att det tog en ordentlig tid.
När jag äntligen stod vid väggen var det bara att spotta i nävarna och börja klättra. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Vissa av "mormorsstängerna" satt så löst att jag trodde dom skulle ramla ner.
När jag tittade upp hade det kommit två människor till det lilla bordet i hörnan. En dam och en herre. Herrn hade monokel i ögat och skrek åt mig:
– Hörrnunini! Nu vill vi gärna beställa! Vi har inte hela dan på oss. Vi har kört ända från New Orleans för bövelen!
– Det har jag ingenting att göra med, svarade jag andfått. Jag är faktiskt bara på väg till toaletten! Och på mig verkar det vara betydligt jobbigare än att köra bil från New Orleans!
Med en övermänsklig sista ansträngning lyckades jag kravla mig upp på den lilla golvytan där bordet stod. Jag tordes nästan inte titta ner. Det var säkert minst 30 meter ner till golvet. Jag gick till den lilla dörren och öppnade den. Jag vände mig om till stackarna som satt vid bordet och sa:
– Om jag ser någon servitör skall jag säga till att ni vill beställa.
– Mycket vänligt, sa mannen. Det är inte särskilt trevligt att sitta här och höra att alla som kommer kravlande upp har ett ärende till toaletten.
Jag slog igen dörren efter mig och såg att jag hade hamnat i en lång korridor. Den enda dörr jag kunde se hade en lysande skylt över sig där det stod "nödutgång." Min enda tanke var att dom har väl inte en sån ovanligt obegåvad humor att det där skulle vara toalettdörren?
Jag öppnade dörren och hajade till! Dörren ledde rätt ut i friska luften. En spiraltrappa av järn utan räcke förde ner till marken 30 meter nedanför.
Mannen i frack som jag "talat" med tidigare stod ett hundratal meter ut i gläntan och vinkade att jag skulle gå ner. När jag äntligen kom ner gick jag raskt mot honom. Pekande över axeln sa jag irriterat:
– Det här är ju rena vansinnet. Vad skulle jag där att göra?
– Vardå där? sa han och tittade frågande på mig.
– I den där märkliga ladan eller vad det är, sa jag och vände mig om och pekade.
Där fanns ingen byggnad! Bara en stor glänta i skogen! Jag måste erkänna att jag kände mig något desorienterad. För att uttrycka det milt.
– Har för mig att ni mumlade något om en toalett när vi sågs tidigare, sa den frackklädde. Jag kan inte förstå att ni inte gör som alla andra och använder den på macken. Så mycket vet ni väl i alla fall som att alla mackar har en toalett?
Då vaknade jag. Sur och rent ut sagt förbannad. Reste mig upp ur sängen och gick dom få stegen till toaletten.


© G Enhammar 2005

De gåtfulla krabaterna.

Någonstans i universum, långt borta från vårt stjärnsystem, finns en företeelse som heter Krabatien. Kan närmast liknas vid en liten ö med en bred sandstrand, och innanför den ett bälte med palmer. Vegetationen i övrigt består av dungar med stora träd. Vad det är för träd kan jag inte säga av den enkla anledningen att jag inte har någon uppgift om det.
Den ena halvan av ön upptas av ett berg som reser sig till en ansenlig höjd. På toppen av berget finns tre tunna stålstänger av något olika längd. Dom är placerade bredvid varandra på ett avstånd av en meter, och den längsta når en höjd av cirka 15 meter. Det märkliga med dessa stänger, eller antenner, är att dom sänder ut mystiska toner som är svåra att beskriva. Jag skulle närmast vilja likna dom vid det ljud som vinden frambringar i en eolsharpa.
Invånarna i detta lilla förstedöme (det heter så) kallas krabater och består av tre hundra individer. Om man skall beskriva hur dom ser ut, så liknar dom på pricken koalabjörnarna som finns här på jorden.
Du ska inte tro att krabaterna spankulerar omkring hur som helst på sin ö. Faktum är att dom inte spankulerar alls. Deras uppträdande är det första man lägger märke till, och jag ska göra ett försök att beskriva ett något märkligt sätt att tillbringa sitt leverne.
Tänk dig en rundstav som är ungefär 1.75 m lång och ca 5 cm tjock, målad vit. Om du tar den här bopålen, den kallas så, och håller den rätt upp och ner med den ena änden i golvet och lutar den en aning framåt, så fattas bara krabaten. Han håller sig fast med klorna på bakbenen halvvägs upp på bopålen. Med frambenen kan han sedan, om han så behöver, gripa tag i översta delen av bopålen. (Om du någon gång funderat på var uttrycket "att slå upp sina bopålar" kommer från, så vet du det nu.)
Efter att ha funderat en stund, så tänker du förmodligen att det verkar vara fullständigt korkat att sitta på en pinne hela dan. Det är värre än så min vän. En krabat lämnar aldrig bopålen under sin livstid. Inte ens för en sekund.
Nu är det inte så att bopålen är fäst i marken så att krabaterna sitter på samma fläck och dinglar. Nej, dom förflyttar sig genom att sväva fram på sin påle. Om du föreställer dig hur en sjöhäst rör sig i vattnet, så är det en ganska bra liknelse.
Jag nämnde livstid – en krabat har samma ålder under hela sin tid på pålen, som är vad vi på jorden kallar 50 år. Varken mer eller mindre. Det märkliga är att när dom 50 åren har gått, så bara försvinner han i tomma intet. Kvar finns endast en tom bopåle. Men det dröjer inte många sekunder så säger det zzzzap, och där sitter en ny krabat på pålen. Fråga mig bara inte hur det går till.
Ledaren för krabaterna kallas Försten. Det enda som skiljer honom från övriga krabater är att han har en röd mantel över axlarna och hans bopåle är också röd. Det förekommer inga val av Förste. Han har den befattningen i sina 50 år, och så kommer en ny.
Nu till den verkligt komplicerade delen. Vad har dom här krabaterna för funktion? Det är naturligtvis inte så enkelt att svara på eftersom vi rör oss i universum. Men jag ska försöka, så gott jag kan, att lyfta en aning på slöjan. En del vet jag – resten får bli gissningar.
Efter omfattande forskning har jag förstått att krabaterna har något med en människas väl och ve att göra. I mitt fall ansåg dom att mitt sätt att formulera mig och min associationsförmåga behövde förstärkas.
Nu kommer dom ljudande stålstängerna på berget in i bilden. Dessa sänder ut en signal som pejlar in en individ som behöver en knuff i någon form. Signalen kan liknas vid det vi kallar radar. När strålningen träffat en människas själ, så reflekteras den tillbaka till stängerna på berget. Detta utlöser en febril aktivitet. Man kan se små grupper av krabater som svävar upp för bergssidan. Strax under toppen av berget är en grotta där dom försvinner in. Jag gissar att det finns någon form av manövercentral där inne. Det påstås att stålstängerna på toppen utgår från den där centralen.
En krabat följer strålen till sitt "offer" på jorden för att göra en insats, och nu kommer det märkliga. Vad jag nu ska avslöja får bli en hemlighet mellan dig och mig. Krabaterna kanske inte tycker om att man pratar om det här till höger och vänster.
Jag vet numera att det jag kallar Foa i själva verket är resultatet av krabatens besök hos mig. (Foa är en förkortning av Formulerings- och associationsdjävulen som jag en gång för länge sedan lite vanvördigt döpte fenomenet till.) Detta inträffade med stor säkerhet för länge sedan, men det är först på senare år som jag blivit medveten om fenomenet.
Från början hade jag ovanpå min datorskärm en liten webkamera. En dag när jag lutade mig tillbaka för att läsa igenom vad jag skrivit kom jag att titta på den där kameran. Jag sa till mig själv: jag ger mig sjutton på att det är inne i den kameran som Foa sitter och har mig under uppsikt genom linsen för att kunna avgöra när han ska gripa in.
Efter en tid kom det hela till ett kritiskt stadium. Jag hade ingen användning för kameran längre, och dessutom satt den i vägen. Men Foa då? Ja, det var ett problem, men jag tog saker och ting i etapper. Började med att vrida kameran så det inte fanns en möjlighet för honom att se vad jag pysslade med. Tydligen hade Foa flyttat sig någon annan stans. Han påverkade mig som vanligt, så jag tog helt sonika kameran och stoppade ner den i en låda.
Tiden gick och ingenting hände – jag skrev mina små texter och livet lekte. En dag gjorde jag en paus, la armarna bakom nacken och sträckte på mig. Då fick jag syn på gemgubben. (Jag skriver i Microsoft Word och där finns en liten figur gjord av ett gem som har en massa hyss för sig på ett linjerat papper. Upplysning för den som inte vet vad Word är.)
Det har ibland hänt att jag blivit smått irriterad på den där gemgubben. Tyckte att han var i vägen. Har flera gånger funderat på att ta bort honom, men när jag nu studerade honom lite noggrannare fann jag att han var riktigt mysig.
Plötsligt är det som om åskan slår ner och jag säger högt till mig själv:
– Det där, det är ingen gemgubbe! Det är naturligtvis Foa!
Sedan den dagen är jag mycket noga med att Foa har det bra. Att han sitter på ett ställe så han kan se vad jag har för mig. Kan ibland vara bara några rader upp från var jag skriver. Ofta pratar jag högt med honom, och han verkar inte ha tagit illa upp att jag i min okunnighet kallade honom gemgubbe utan tjänar mig troget. Vilket jag är djupt tacksam för.
Nu undrar du kanske varför Foa inte ser ut som en krabat. Det har sin naturliga förklaring vilket kan vara positivt i såna här abstrakta sammanhang. När krabaten startade sin resa följde han strålen som var riktad mot mig. Med sig i "bagaget" hade han en tingest som han vid framkomsten programmerade med dom data som behövdes i mitt fall. Tingest är kanske fel benämning på något som är lika abstrakt som vår själ. Detta något, som jag kallar Foa, lever sedan ett eget liv, och kan anta den skepnad som passar bäst.
Efter avslutat värv strålades krabaten hem till sin ö, och där kunde han avge rapport om resultatet för Försten och Rådet.
Nu kan jag höra någon säga:
– Jaja. Som en skröna kan väl sånt där få passera, men jag vill bara ha sagt att rövarhistorier av den här kalibern är det ingen som ska försöka slå i mig, inte!
Jag märker direkt att det är någon som inte fått ta del av krabaternas kraft som uttalar sig. Därför ger jag mig inte in i någon diskussion utan säger helt enkelt:
– Naturligtvis är det upp till var och en att tro vad den vill. Glöm bara inte bort att det fanns en tid då man allmänt betraktades som en kvalificerad knäppskalle om man inte trodde att jorden var platt som en pannkaka . . .
Fullföljandet av den tankegången lämnar jag helt över till dig.

© G Enhammar 2006

Flyktiga bekantskaper helt gripna ur luften.

I EN VÄRLD SOM ÄR UPP OCH NER kan de mest naturliga saker upplevas som en aning märkliga, och det som normalt sett skulle synas vara helt vansinnigt blir plötsligt fullt naturligt. Att bli bekant med någon som heter Siv-Gull kan förefalla något ovanligt, men är när det kommer till kritan fullständigt naturligt. Jag är medveten om att namnet inte hör till dom vanliga, och ändå är det inte det som är det märkliga med Siv-Gull. Nej, den helt överskuggande konstigheten är att Siv-Gull är en fiskmås.
      Hur blir man då bekant med en fiskmås? Det bästa sättet är att börja prata med varandra – det kan till en början verka en aning besvärligt, men man får gripa tillfället i flykten, så att säga. Själv träffade jag på Siv-Gull en tidig morgon i parken här i Frankrike. Hon hade just fångat en röd fisk i dammen och stod och knaprade på den. Jag blev naturligtvis förbannad och hävde ur mig någonting i stil med att så där får du väl inte göra, eller något annat lika dräpande. Jag minns inte den exakta formuleringen.
      – Ska du ha fisk får du ta den ur havet.
      – Det kan du glömma, sa Siv-Gull. I havet finns det ingen fisk längre. Fråga fiskarna nere på stranden får du höra.
      – Jag bryr mig inte om i fall det finns fisk i havet eller inte, sa jag. Fiskarna i dammen låter du bli. Jag har desslikes noterat att ni fångar duvor. Det har jag i stort sett inga synpunkter på. Jag har förresten en bok, som heter Fåglarna i färg, och där står det att ni livnär er på död fisk, kräftdjur, musslor, maskar, insekter, avfall och spillsäd. Duvor står det inget om. När boken är tryckt? 1969 tror jag.
      – Ja då ja, sa Siv-Gull, då fanns det gott om fisk i havet. Numera måste vi ta till duvor för att hålla oss levande. Oss emellan är det inte så där vansinnigt aptitligt men vad gör man inte för att få något i krävan.
      – För övrigt kan jag berätta att vi fiskmåsar sysslar mycket med humor, sa Siv-Gull och drog på näbben. Men det är en så dålig humor att ingen skrattar åt den. Därför finns det en speciell art måsar som heter skrattmås. Det sitter en därborta. Jag ska ge dig ett exempel, så du ser hur det fungerar. Vad ska jag dra till med? Jo, jag kände en som hette Ellen, men hon var så fet att hon fick heta Rondellen.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Jaja, sa Siv-Gull, så roligt var det väl inte? Faktum är att hur dåligt skämtet än är, så gapflabbar skrattmåsen. Vi tar en till. Häromdagen träffade jag en fiskmås som var tärna på ett bröllop.
      – Kreää, kreää. Kreck-kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Du, sa jag, det räcker nog nu. Jag tror jag förstår ungefär.
      – Vad ska vi då prata om, sa Siv-Gull. Har du lust att följa med till banken? Jag skall ordna med ett lån. Funderar på att öppna ett skogsavverkningskonto. Det brukar vara det enklaste sättet.
      Här var jag tvungen att ta mig en rejäl funderare. Tyckte på något sätt att det var lite svårt att hänga med. Mest för att hålla konversationen vid liv frågade jag Siv-Gull vilken bank hon anlitade.
      – Jag har som dom flesta andra Dogger Bank, svarade hon. Fungerar bra för min del.
      – Jag får nog avstå från att följa med, sa jag. Vi människor har ju inga vingar att flyga med.
      – Det tänkte jag inte på, sa Siv-Gull. Så opraktiskt att behöva gå hela tiden.
      – Det är inte så farligt, man vänjer sig så småningom. Steg för steg.
      – Tänk på vad du säger, sa Siv-Gull. Det kommer en skrattmås hitåt. Vi brukar säga att till och med en död skrattmås skrattar. Asflabb kallar vi det. Nu har jag faktiskt planer på att flyga upp på taket och knipa mig en duva.
      – Gör du det, sa jag. Hör du så vacker musik det strömmar ut från det där öppna fönstret?
      – Låter som Måsart, sa Siv-Gull.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!

DET ENDA VI HAR GEMENSAMT med människorna är att vi också har två ben, tänkte Siv-Gull där hon cirklade runt högt över Golf Juan. Den heta vinden låg på från havet och skapade en kraftig uppvind när den träffade bergssidan. Hon tänkte på den där Kurt som hon brukade möta i parken. Fy katten en sån enformig tillvaro han har, tänkte hon. Att bara gå omkring där nere och glo hela dagarna. Fast Kurt hade inte beklagat sig än så länge. Han kanske inte begriper bättre, tänkte Siv-Gull och beslöt att dyka ner till Parc Exflora och kolla om det fanns någon mask efter regnskuren. När hon var rakt över parken såg hon att hela gänget satt på gräsmattan. 

      – Ki´ja, hälsade hon.
      – Ki´ja, sa dom andra. Här är massor med mask. Smaskens!
      Den närmsta halvtimmen lät dom masken tysta näbben, och var och en gick omkring och tänkte på sitt.
      – Vad säger ni om att cirkulera en stund, var det någon som sa. Det är fortfarande bra uppvindar över bergen.
      Sagt och gjort. Hela flocken gav sig iväg, och det dröjde inte länge förrän man tagit sig upp på en ganska ansenlig höjd. Utsikten här uppifrån var enastående. Dom kunde se en bra bit förbi Monaco. En Easy Jet dundrade förbi med ett förfärligt oväsen på sin väg till lufthamnen i Nice.
      – Dom där är livsfarliga, sa Vincent, man borde anteckna vad klockan är när dom passerar så man inte råkar illa ut. Men jag har ingen penna.
      – Du har väl en vingpenna, försökte Siv–Gull. Väl vetande att skämtet var fullständigt bortkastat eftersom det inte fanns någon skrattmås i närheten.
      – Han har väl ingen klocka?, sa Olivia som var allmänt förvirrad
      Man hade nu cirklat runt i en timmas tid, och någon föreslog att man skulle dra sig ner till byggkranen vid Villa du Parc och rada upp sig. Där kunde man sitta utan att röra på huvudet. Det var bara att vänta, så vred kranen på sig, och man fick en ny vy att titta på.
      – Vad säger ni om den där fågelinfluensan som är på väg? sa Guillaume som satt bredvid Siv–Gull, där får man se upp.
      – Kommer den uppifrån? undrade Olivia med darr på rösten. Det blev tyst en lång stund.
      – Är det någon som kan tala om ifall människor lägger ägg? insköt Vincent som hade tankarna på ett helt annat håll.
      Den följande halvtimman satt alla och funderade ihärdigt utan att kunna komma med ett svar.
      – Därnere går Kurt, sa Dimitri, han behöver klippa sig.
      – En gång såg jag en som klippte med ögonen, sa Olivia fundersamt.
      – Varför har dom hund? undrade Benjamin, jag har hört sägas att det finns fågelhundar. Vad nu det är.
      – Det finns till och med flygande hundar, sa gamle Hubert som visste det mesta.
      – Märkligt, sa Apollinaire, det skulle jag vilja se! Tänk själva. En flaxande tax.
      – Äh, lägg ägg, sa Hubert en aning irriterad.
      Det blev alldeles tyst igen medan alla satt och tänkte på sitt. En företeelse som är vanlig så fort ett antal fåglar är församlade. Dom flesta funderade dock på vad Hubert sagt till Apollinaire. "Lägg ägg". Vad menade han?
      – Jag tror att jag stoppar huvudet under vingen en stund, sa Natacha, jag blir jättesömnig av att lyssna på er.
      – Där satt den, sa Vincent och släppte en ordentlig klatt rakt i huvudet på en av byggjobbarna nedanför. Som tur var hade han hjälm på huvudet.
      – Hör du Dimitri, sa Siv-Gull, var sa du att du såg Kurt någonstans?
      – Sa jag det? sa Dimitri och såg helt förvirrad ut. Det fanns ingen som kunde se så förvirrad ut som Dimitri.  Om  sanningen skall fram, så var dom flesta övertygade om att han var kläckt förvirrad. Ingen var så där helt förtjust i honom. Han hade en förmåga att se ovårdad ut utan att egentligen vara det. Men det var alltid en fjäder som fattades här och en där. Dessutom luktade han illa, beroende på att han älskade att rota i avfall. Det gjorde dom flesta, men dom hade åtminstone vett att bada efteråt. Ingen hade någonsin, såvitt man kunde påminna sig, sett Dimitri i vattnet. För att vara en fiskmås är det ju en aning ovanligt. Det ryktades att han till och med sökte skydd när det regnade.
      – Människor äter ägg! skrek Olivia och skakade på sig. Alla tittade misstroget på henne.
      – Jajamän, men det är hönsägg, förklarade Hubert, det fick jag lära mig redan som äggula.
      – Och så har dom hund, envisades Benjamin.
      – En fjäder gör ingen höna, försökte Dimitri lite försiktigt. Det blev en smula oroligt medan alla flyttade sig och såg till så att det blev en ordentlig lucka till Dimitri. Siv-Gull började putsa sina fjädrar och snart följde dom andra efter.
      – Dom där svarta molnen åt Nice-hållet till ser inte så roliga ut, konstaterade Hubert, kan nog komma en skur igen. Alla sneglade på Dimitri och väntade att han skulle säga att det var dags att söka skydd.
      – Då är det väl dags att söka skydd, sa Dimitri och flög iväg. Alla drog ett djupt andetag i den plötsligt friska luften.
      – Titta där, sa Apollinaire, där kommer Clément!
      – Ki´ja, mina vänner. Är det här ni sitter och häckar? sa Clément och slog sig ner på platsen som Dimitri just lämnat. Clément var egentligen från Korsika, men hade vid ett tillfälle följt ett fartyg till Antibes, och sedan blivit kvar. Han var dock för det mesta i Villa du Parc, eftersom han hade ett gott öga till Siv-Gull.
      Benjamin böjde sig fram och stirrade på Clément.
      – Människor har hund, sa han.
      – Och höns! skrek Olivia ute på sin kant.
      – Mera mask, någon? undrade Hubert och skakade på sig. Alla bredde ut sina vingar och seglade ner till parken.

© G Enhammar 2005

Smarta kråkan

Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!

Falstaff Fakir uppdaterad.

Falstaff Fakir, som egentligen hette Axel Wallengren, skrev i slutet av 1800-talet sin "lättfattlig framställning av alfabetet." Jag tycker att det kunde vara på sin plats med en liten uppdatering – i all ödmjukhet.

Ada är min stora sorg

ty hon finns i Göteborg.

Boule kan spelas hela dan

gärna under en platan.

Cikadan har man svårt att höra

om man har ett visset öra.

Dagny kan man inte heta

om ens rätta namn är Greta.

Enkelt är att svärja

när man står på grundstött färja.

Förhoppningsfull bör ingen vara

som har nacken i en snara.

Giraffen uppå torr savann

kämpigt har att hitta vann

Horan tar en sväng om kvällen.

Har sitt jobb på flera ställen.

Isterbuken med sin fetma

tar sig aldrig upp för Etna.

Jockeyn har det allra bäst

när han sitta får till häst.

Kaninen är, det vill jag lova

livet ut en Casanova.

Loppan är ett konstigt djur

ganska svår att ha i bur.

Nunnan till sin middagsrätt

munkar fick så hon blev mätt.

Oliven är ett stressat bär.

Blir till olja – vet ej när.

P-hus är ej som det tyckes

någonstans där bilar knyckes.

Q – så kan man inte stava

om man skriva vill Gustava.

Rumpan är ett namn på baken

som man ser om nån är naken.

Stämma gör man bäst i bäcken

du kan fråga själve Näcken.

Toker var en dvärg bland andra

när dom sågs mot stugan vandra.

Ur led är tiden bliver sagt

uti Hamlets första akt.

Ve och fasa hörs dom skrika

som av myggen tvingas vika.

Wasa på sin första resa

råkar ut för vådlig nesa.

XP är en dunderdricka.

Därav får dom flesta hicka.

Ymer bryter is med stäven

bättre det än slå med näven.

Zebran har så många ränder

att dom räknas en i sänder.

Ågren är nånting för aset

som tittat alltför djupt i glaset.

Älgen har ju ben så långa

därför är han svår att fånga.

Öken är, vad skall jag svara?

Ofta kallas den Sahara.

Pånyttfödd

Denna morgon den 21 februari är årets första vårmorgon. Jag får en skön känsla i mitt sinne när jag står här på stranden, och ser ut över ett helt lugnt hav. Jag bestämmer på stående fot att det är dags att stoppa ner vintern i säcken, och knyta till den ordentligt. Helst med en kärringknut.
      Det är länge sedan havet var så här lugnt och stilla. Då och då bryts vattenytan av ett par skarvar som försöker skaffa sig en ål till frukost – dom kallas ju ålakråkor.
      Jag drar djupa andetag i den ljumma luften. Vad är det havet doftar egentligen? Jag tycker mig förnimma en svag doft av räkor.
      Plötsligt hör jag vingslag inifrån land – det är ett par svanar som passerar över mitt huvud ut mot havet. Vart är dom på väg? Närmsta land är Frankrike.
      Bokstavligt talat runt mina fötter spankulerar fyra roskarlar omkring ivrigt tjattrande. Dom verkar inte vara ett dugg rädda så här tidigt på morgonen. Det enda som syns så långt ett fågelöga når är en fotograf, och dom bits ju inte.
      Plötsligt bryts den magiska stämningen av en man med två gläfsande hundar som tycker det är kalas att kunna jaga iväg fåglarna.
      Återstår bara att packa ihop kamera och stativ, och gå hem.

Stirr, enligt min mening.

Jag sitter här för att plita ner några rader... det där ordet "plita" är för min del ett stirrord. Ett ord som jag när jag ser det på skärmen rent ut sagt kan sitta och stirra på. Finns verkligen ordet i svenska språket? Men stavningprogrammet reagerar inte, så då är det väl OK. Jag tror inte att jag är ensam om jag säger att ibland stirrar jag på ett ord, eller en mening, till dess att det fullständigt tappar sin betydelse
      Här kommer ett ord till: att påta i jorden! Påta – "kan fröken Svensson tänka sig att i går råkade jag påta mig byxorna bak och fram."
      För att nu inte tala om att skärpa sig genom att ta sig i nackskinnet. Är det något speciellt med det skinnet som gör det särskilt lämpligt att ta sig i om man behöver skärpa sig?
      Jag har ju inte en medfödd skrivarbegåvning. Visst har det väl hänt under min karriär att jag kläckte en rubrik då och då, men att skriva texter har alltid legat utanför min förmåga. Det är i alla fall vad jag trott i alla år. Har ju haft färg och form som "vapen".
      Naturligtvis har jag skrivit brev då och då men det har mest med få undantag varit "väderochvindbrev". Man skriver för mänskligheten livsnödvändiga saker som att "häromdagen var det lite fuktigt, men nu skiner solen igen".
      Det är egentligen ganska otroligt vad många former av språk vi har. Tänk bara på hur olika man utrycker sig i skrift och tal. Där har jag ett problem. Tycker det kan vara en aning knepigt att i skrift formulera mig så att jag uppfattas på rätt sätt, och det är ju a och o. När man pratar har man så många andra saker att ta till. Gester, mimik och tonfall.
      En variant på språk är det som myndigheter använder sig av. Det är ofta jag inte fattar ett smack. Kanske är jag ute och cyklar, men jag tror att det är människor som egentligen inte har förmåga att formulera sig som totar ihop alla underligheter. Och kan man inte skriva, så gäller det att formulera sig så konstigt och invecklat som möjligt. Därmed får man rykte om sig att vara en djävul på att skriva. Och så får man automatiskt en klapp på axeln. Och det var väl den man var ute efter...
      Ja, tidningsspråket. Det är ju en historia för sig. Vi bodde en tid i Karlshamn. Där läste man naturligtvis den lokala tidningen. Tror den hette Karlshamns Allehanda. Bland det festligaste, om man nu får uttrycka sig så i sammanhanget, var nekrologerna som någon volontär rusade runt på bygden för att samla underlag till. Där kunde man finna guldkorn. Inte för det att jag kommer ihåg någon speciell men det kunde låta ungefär såhär: under en stor del av sitt strävsamma liv ägnade sig X åt gurkodling kombinerat med höga poster inom kommunen, vilka senare kom att rendera X ett mycket gott renommé, men kom han på grund av en intressekonflikt att på senare år sadla om och bli pastor i Pingstkyrkan.
      Nu drabbar mig i vanlig ordning en tanke. Det finns ett gammalt talesätt: en bild säger mer än tusen ord.

Låt oss då säga att 1 rad av det jag skriver här (i originalversionen) innehåller ungefär 15 ord, gånger 41 rader per sida. Det kan vi väl enas om? Jag får det till 615 ord per sida.
      Antag då att jag, i stället för att skriva brev, stoppar ner 8 bilder i ett kuvert och skickar. Det får jag till en och en halv sida skrivet brev per bild. Gånger 8. Jisses – det motsvarar ju 13 sidor vanligt brev!
      Men vänta nu! Det heter att en bild är värd mer än tusen ord. Hur mycket mer framgår inte. Låt oss vara lite generösa och stanna för att en bild är lika med 1500 ord. Det blir om jag inte räknar helt fel 2.44 sidor skrivet brev per bild! Totalt skulle jag bespara en stackars medmänniska besväret med att sitta och läsa ett brev på nästan 20 sidor med mitt dravel. Detta faktum är något jag borde ta mig en allvarlig funderare på.
För att inte göra en riktig tavla får jag väl låta omvärlden bestämma.
      Varför i herrans namn uppfattas det som något negativt att göra en riktig tavla? Tänk t ex på alla underbara tavlor som Cezanne gjorde i Provence. Var det inte snarare positivt? Jag skulle med förtjusning göra  sådana tavlor om jag kunde.
      Livet är fullt av stirrord och stirrmeningar. Problemet är att ju mer man stirrar desto mindre begriper man.

© G Enhammar 2004

Att flanera.

Hemingway var helt övertygad, för att inte säga övertygande, när han sa ungefär på följande sätt:
      – Folk som springer, springer ifrån livet. Folk som går, går livet tillmötes.
      Jag är personligen en varm anhängare av ovanstående tes. Jag flanerar. Springa får andra göra. Hur gör man då när man flanerar?
      En korrekt utförd flanering består av flera delmoment, varav ett av dom viktigaste är att man inte går. Går gör man till tandläkaren, systemet, posten, fram, och dylikt. Det är också vanligt att gå för långt. Ett uttryck som förekommer är så dumt att jag endast med yttersta tveksamhet tar med det här: att gå till fots. Jag har svårt att se behovet för den formuleringen.
      När man flanerar skall man spankulera. Rent fysiskt sett betyder det att man släntrar. Hela tiden öppen för alternativ istället för att ha ett bestämt mål för ögonen. Det där med att ta sig från punkt A till punkt B är definitivt ingenting för den som ämnar flanera. Oss emellan har jag under hela mitt liv aldrig hittat dom där punkterna någonstans i naturen. Undrar om dom finns överhuvud taget? Hur ser dom ut? Jag har på senare år blivit tveksam, för att inte säga mycket tveksam.
      Under strosandet gäller det att få syn på saker och ting som är värda att notera. Det kan vara såväl vackra ting som underligheter. Att komma hem utan att ha upplevt någondera anses som en misslyckad flanering – en s.k. felflanering.
      En mycket viktig del av flanerandet är funderandet. Att hela tiden ha en dialog med sig själv löpande. (Dialoger bör till skillnad från flaneringar vara löpande).
      Jag funderar mycket när jag vankar omkring om dagarna. Det kan vara tankar om livet eller en textidé som pockar på uppmärksamhet. Pratar med förtjusning högt med mig själv eftersom jag märkt att tankarna blir mer strukturerade på så vis. Prova själv får du se. När jag knallar omkring och pratar högt, använder jag den teknik jag skrev om i "Pratkvarnar". Om du inte läst den, kan jag tala om att det går ut på att använda hands-free setet till mobilen. Då kan ingen veta att du pratar högt med dig själv. Alla tror att du har telefon. Genialt.
      Det finns ett gammalt villaområde här i närheten, som är otroligt flaneringsvänligt. Nästan alla hus har namn förevigade på ambitiösa keramikplattor ute vid brevlådan. Ett heter "Le chant des Dauphins". Det är ju poetiskt.
      Häromdagen tittade jag in i en trädgård, som verkligen var hemmadesignad. Blickfånget utgjordes av en triumfbågeliknande anordning. I valvet står en kissande kerub (vad annars?). På triumfbågens överdel en något trasig duva plus en ystert lekande kattunge i blank keramik. Nästan så att man får tårar i ögonen när man bibringas en sådan skönhetsupplevelse.
      På en smal tomt ligger ett extremt smalt litet hus. Inomhus kan det garanterat inte finnas några lådor att dra ut. Det skulle aldrig gå.
      När man så känner att man flanerat färdigt bland husen, kan man knalla ner till havet och stå och titta på en kundvagn som någon begåvad yngling släpat ner och ställt en bit ut i vattnet. Sådant är ett tecken på en mycket ovanlig humor...
      På pirarna som går ut i vattnet står det folk och fiskar. Jag har aldrig sett någon få en fisk. Man säger att all fisk försvunnit på grund av nersmutsningen av vattnet. Det kan jag inte uttala mig om, men en sak som jag lagt märke till är att måsarna har börjat ta fiskar ur dammen i parken. Tre stycken som jag sett hittills. I dammen finns det också sköldpaddor. Parkvakten berättade att det är folk som tröttnat på att ha dom hemma. Då är det enklast att slänga dom i dammen...
      Nåmen, undrar du en aning intresserad. När bör detta flanerande gå av stapeln egentligen? Det finns ett flanerande som är ett absolut måste, och det är det som startar klockan 0800 på morgonen. Det är det s.k. urflanerandet. Dagens övriga strövtåg är bara billiga efterapningar, men behöver nödvändigtvis inte vara sämre för det.
      Hur länge skall då denna syssla försiggå för att få kallas flanering? Om jag skall vara helt ärlig, anser jag 30 minuter vara ett minimum. Någon övre gräns känner jag inte till. Personligen tycker jag att MFL (morgonflaneringen) bör hålla sig till en timma ungefär.
      Jag är fullt på det klara med att jag utsätter mig för risken att någon undrar varför jag inte helt simpelt säger promenera i stället. Nej, se det fungerar inte alls! En promenad tar man enbart för att få frisk luft. Man kan dessutom promenera i vagn eller till häst. Detta visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att välja rätt ord i alla sammanhang.
      Efter att ha läst så här långt, har du naturligtvis en fråga, som pockar på ett svar:
      – Det där med att gå till tandläkaren och posten, som du talade om i början inverkar det inte menligt på själva flanerandet?
      Mitt svar blir kort och gott:
      – I allra högsta grad!

© G Enhammar 2005

Den lede, ludne frestaren

För alla er som då och då har en obetvinglig längtan efter utmaningar, så har jag ett par tips att dela med mig av. Båda bygger självfallet på egen dyrt förvärvad erfarenhet. Det skulle aldrig falla mig in att skriva om något som jag inte upplevt på egen hand. Nån gång emellanåt kanske... nåja, ganska ofta...
       För ordningens skull känner jag mig nödsakad att gå tillbaka till den tid då jag var lyckligt omedveten om vad som komma skulle.
       Jag levde i fullständig harmoni med min vän datorn. Vi hade efter vissa kontroverser i början löst merparten av dom problem som då och då dyker upp i en relation. Under tiden i Frankrike kunde jag glatt ägna mig åt att skriva mina små skrönor som jag sedan utan att skämmas i tid och otid pådyvlade särskilt utvalda personer som jag ansåg hade den mentala kapaciteten som krävs för att förstå mina mästerverk. Jag måste ärligt säga att samtliga höll inne med alla former av protester över att bli utsatta för denna stormflod av texter som drabbade dom stup i ett.
       Som en följd av att digitalkameran såg dagens ljus började jag fotografera igen, och kände en djup tillfredsställelse när jag fick slå mig ner framför datorn, och tömma kameran på bilder. Nu nöjde jag mig inte med att sända bilder till ovanstående exklusiva klick av homo sapiens, utan kastade mig högfärdigt ut i världen genom att skaffa flickr.
       Den som läser dessa intelligenta rader inser säkert att min tillvaro inte hade några orosmoln som störde min nattsömn, utan den flöt fram lugnt och stilla – som Temsen ungefär, eller Nissan om du är mer bekant med hur den flyter. Volga går också bra, men välj inte Mörrumsån – den är alltför strid för att passa in i det här sammanhanget, men till att fiska lax i är den alldeles utmärkt, fast det var ju inte det jag höll på att berätta om – vad var det nu jag ... jo, nu har jag hittat tråden.
       När jag flyttade över till England, så fortsatte jag i dom inkörda spåren, och tiden gick sin gilla lunk. Naturligtvis märkte jag så småningom att min kamera inte levde upp till min oerhörda kapacitet som bildskapare. Efter en del fram och tillbaka kom jag att bli stolt ägare till en DSLR, en Canon EOS 450D, och vips fick molnen en rosenkant även om det var helmulet. Oss emellan har jag ingen aning om hur en sådan sak går till, men det kan ju också vara detsamma.
       Plötsligt, som gripna ur tomma intet, började saker dyka upp som definitivt inte hör hemma i en lugn tillvaro. Du känner igen fenomenet? I mitt fall var det en liten luden djävul som satt på min axel, och envisades med att viska i mitt öra. Inte en gång, utan dygnet runt. I grova drag kunde det låta så här:
       – Du Gösta, eller Kurt, eller vad tusan du nu heter. Tycker du inte innerst inne att den dator du har är ganska påver, va? Ja menar det finns ju det som är så mycket bättre – det vet du väl? Tänk så mycket mer tillfredsställande det vore för dig om dina bild...
       – Tyst med dig, ditt lurviga avskum, och stör inte min sinnesfrid, klämde jag till med ur ena mungipan. Det verkade vara rätt sätt att ta honom på för han blev tyst. I flera minuter faktiskt.
        – Jamen du, Gösta... du som tar så mycket bilder... och med den kameran... tycker du inte att det vore kul att se hur dina bilder ser ut på riktigt... du har väl hört talas om Apple och iMac... va?
       Jag lyckades då och då borsta bort honom från axeln, men han hade onekligen lyckats slå an en sträng som vägrade sluta att vibrera.
       Detta hände på höstkanten, men genom att koppla in hela min självbehärskning lyckades jag hålla den lurvige på mattan, och där kunde jag inte höra vad han sa. Nu var det en klen tröst eftersom hans uttalande redan etsat sig fast i mitt sinne – det återkom med jämna mellanrum under hela hösten. Starkare och starkare.
       En dag i början på januari kunde jag inte hålla emot längre, utan kastade mig flämtande ner framför datorn, och beställde som i trance en iMac. En känsla av ett oerhört lugn kom över mig. Nu var det gjort. Beslut och inhandling är ett hos mannen, som det så vist heter om jag nu minns rätt. Den ludne hade gett upp, och lämnat mig. Trodde jag...
       Nästa dag ringer det på porttelefonen. Jag har blivit Macägare! Med darrande händer, och bultande hjärta öppnar jag kartongen, och finner mig öga mot öga med en av de snyggast designade ting jag någonsin skådat. Detta var i början på veckan, och jag var klar över att jag skulle få vänta till helgen innan jag kunde få hjälp av min datorkunniga familj med att installera underverket. Jag är helt kass på sådana mysterier. Nästan.
       Helgen kom, och med den familjen som på några intensiva timmar fick macen upp att köra. Därefter önskade dom mig lycka till, och åkte hem igen.
       Jag slog mig ner framför datorn, lutade mig tillbaka, och funderade. Det som i första hand pockade på min uppmärksamhet var naturligtvis att få fotoprogrammet att fungera, så att jag utan problem skulle kunna få mina bilder ut över världen via flickr. Innan familjen åkte, så hade vi noga gått igenom hur det hela fungerade, men i samma ögonblick dom gick ut genom dörren var den kunskapen som bortblåst.
       – Inte klyftig nog att göra minnesanteckningar... tss, tss, snörvlade Den Ludne som hade återtagit sin plats på min axel.
       Medan skammens rodnad färgade mina kinder letade jag mig fram till dom tutorials som medföljde datorn. Nu ska vi se... jag börjar med den som handlar om hur man gör med bilder som är tagna i Raw. En hurtig röst rabblar upp allt om hur man bär sig åt, men innan jag ens fått upp öronen för att han talar engelska, så är han färdig. Inga problem – det fanns en knapp som det stod replay på. Jag vet inte om det är möjligt, men jag tyckte att han pratade ännu fortare den här gången. Jag lyckades tack vare mina enorma kunskaper i engelska förstå så mycket som att i och med att man redigerade sin bild, så omformade datorn automatiskt Raw-filen till jpeg. Så praktiskt. Då behövde jag ju inte bekymra mig om det!
       Jag tog några testbilder med kameran inställd på Raw, anslöt kameran till macen, och lyckades med svetten rinnande utmed tinningarna att efter endast ett par timmars slit ladda ner bilderna. Dessa timmar är egentligen en historia i sig, men vi glömmer den nu.
       Det var dock ett sant nöje att prova alla dom möjligheter som erbjöds att redigera sina bilder. Man vill ju att bilden ska återge hur man själv såg motivet, och inte hur kameran gjorde det.
       – Högtidsstund, högtidsstund! skrek Den Ludne med en djävulsk min, nu ska det bli intressant att se på när du omvandlar det där till jpeg!
       – Lätt som en plätt, Ers Ludenhet, det sker automatiskt, gnolade jag belåten med att kunna sätta honom på plats.
       Snabb koll – bilderna är fortfarande i Raw-format! Detta är ju inte så bra. Ska det verkligen vara helt omöjligt...?
       – Du är visst inte så smart som du inbillade dig, va? fnös Den Ludne i örat på mig.
       I anständighetens namn väljer jag att inte berätta om den följande halvtimman, och dom oanständigheter som med god hjälp av Den Ludne flödade ur min mun. Vad göra? Det bästa vore naturligtvis att sova på saken eftersom klockan hade blivit mycket.
       Nästa dag efter en natt med orolig sömn, och en dålig smak av jpeg i munnen, gjorde jag ett nytt försök.
RAW! Vad är nu detta? Bilderna skulle ju automatiskt bli omvandlade... jag satt och kände mig som den idiot jag förmodligen är. Vad skulle jag med den här skräpdatorn till? Min gamla PC fungerade ju hur bra som helst. Det fanns bara en sak att göra. Ringa Peter.
       – Jag kan inte säga vad du gör galet så här per telefon, sa Peter med en uppgiven suck. Du får vänta till helgen, så kommer vi ner igen.
       Detta var på måndagen. Nåja, men det fanns ju så mycket annat att upptäcka i denna märkliga maskin.
       Pages... jahaja, det är där jag ska skriva mina texter... det måste jag testa. Jag plockar fram en ny sida, och skriver för glatta livet en stund, Men hallå där! Macen tror att jag skriver på engelska, och därmed blir det ett rött streck under alla ord. Nästan. Var ändrar jag det någonstans? Vete tusan. Detta är katastrof – stavvningprågram kan man ju inte vara utan. Och varför i hela fridens namn finns det inget tankstreck? Jag letar förtvivlat, men tji. Snälla någon däruppe – var finns tankstrecket? Har dom tagit slut i ordförrådet? Någon på Apple, sänd vänligen, och per omgående en budbärare med en påse tankstreck!
       Jag beslutar att kolla mailskrivande istället. Skickar ett mail, och får strax svar. Texten är så liten att den nästan inte går att läsa. Jag stänger av macen, och tar kameran med mig på en promenad i stället. Det hela börjar bli en aning enerverande, och det är inte utan att tanken på att packa upp min Dell igen smyger sig in, men jag biter så att säga i det sura äpplet och tar mitt förnuft tillfånga. Jag inser bistert att det inte är datorn det är fel på, utan snarare det sätt jag är programmerad.
       – Nu har du allt ställt till det för dig, din klant, kluckade Den Ludne förtjust, och gnuggade sina ludna händer. Du kommer aldrig att gå iland med det här!
        Plötsligt kommer jag att tänka på att Apple har ett eget bildbehandlingsprogram som heter Aperture, och som är ett mycket avancerat program. Varför inte skaffa det i stället för dom två halvdana jag har? Slå två flugor i en smäll som det så vist heter.
       När familjen kom på söndagen för att om möjligt försöka bibringa mig lite visdom, så tog jag upp detta, och det resulterade i att vi köpte programmet direkt på nätet, och se den gordiska knuten fick sin lösning.
       Så satt jag där med inte en, utan två stora saker att lära mig. Ny dator och nytt redigeringsprogram. Har man inte bekymmer, så ser man till att skaffa sig, sa han som fastnade med foten i björnsaxen.
       Naturligtvis finns det mycket som fortfarande vägrar att göra som jag säger, men Rom byggdes ju inte på en dag. Ett sånt ovanligt korkat yttrande – finns det verkligen någon som tror det?
       – Människan är ett underligt litet kryp, sa jag högt till mig själv, när jag inte med sunda förnuftet kan förstå saker och ting, så vandrar jag runt som en travhäst som vägrar att gå in i startboxen. Jag är allmänt grinig ända till dess att visshetens talgdank tänds – då återgår jag till att vara den otroligt trevliga och sympatiska person jag är inn...
       – Lägg av! skrek Den Ludne, jag gitter inte höra sånt dravel. Han hoppade ner från min axel, och hållande dom äckliga händerna för dom vidriga öronen rusade han ut genom dörren, och sparkade igen den med en smäll efter sig.
       Nu har friden åter sänkt sig över min tillvaro, och jag har, om kanske inte direkt blivit varm, så i alla fall ljummen i kläderna. Jag har lärt min läxa, och fått upp ögonen för vilken fantastisk skapelse iMacen är. Per aspera ad astra.