Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!
Thursday, 26 February 2009
Smarta kråkan
Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!
Wednesday, 25 February 2009
Myteri 5
Man måste lära sig krypa innan man kan gå.
Detta är så fånigt att det kliar överallt på mig.
– Så söt den lilla är, men hon ser trött ut. Hon borde krypa i säng i stället för att gå omkring.
– Nja, hon sover aldrig... hon har inte lärt sig krypa än...
Ropa inte hej förrän du är över bäcken.
För det första, så anser jag att det är ett oskick att gå omkring i naturen, och gapa och skrika – den är inte till för det. För det andra undrar jag, om man nu absolut måste ropa varje gång man kommit över en bäck, varför det nödvändigtvis ska vara hej? Går det inte bra med något annat?
Skenet bedrar.
Se upp för denna vansinnighet! Du kan bli påkörd på kvällen om du tror att skenet från ett par bilstrålkastare bara är en synvilla.
Morgonstund har guld i mun.
Du som läser detta – gå inte på denna lögn. Om, jag säger om, det skulle ligga någon sanning i påståendet, så är det inte morgonstundens förtjänst, utan din tandläkares.
Detta är så fånigt att det kliar överallt på mig.
– Så söt den lilla är, men hon ser trött ut. Hon borde krypa i säng i stället för att gå omkring.
– Nja, hon sover aldrig... hon har inte lärt sig krypa än...
Ropa inte hej förrän du är över bäcken.
För det första, så anser jag att det är ett oskick att gå omkring i naturen, och gapa och skrika – den är inte till för det. För det andra undrar jag, om man nu absolut måste ropa varje gång man kommit över en bäck, varför det nödvändigtvis ska vara hej? Går det inte bra med något annat?
Skenet bedrar.
Se upp för denna vansinnighet! Du kan bli påkörd på kvällen om du tror att skenet från ett par bilstrålkastare bara är en synvilla.
Morgonstund har guld i mun.
Du som läser detta – gå inte på denna lögn. Om, jag säger om, det skulle ligga någon sanning i påståendet, så är det inte morgonstundens förtjänst, utan din tandläkares.
Jag sätter stopp här, men om du själv kollar bland alla ordspråk finner du säkert också att dom flesta borde skrotas av rent mentalhygieniska skäl – vad nu det är.
Målade meningar 10
Den gamla insikten att livet är felaktigt konstruerat, om det ses ur människans synpunkt, står sig.
Ingemar Hedenius
Virrpannan och bälingen, del 6
UPPVAKNANDET
Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.
Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.
Handlaren torkade sig i pannan med skjortärmen.
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Monday, 23 February 2009
Myteri 4
Ge dig inte på berg när det finns småsten.
– Följer du med och bestiger Mount Everest?
– Nej jag har en sten i skon, det får räcka.
Låta maten tysta mun.
– Men herregud, såg du inte att det hade tagit eld i farmor?
– Jovisst, men jag hade mat i munnen.
Man kan onekligen fråga sig hur sådana här vansinnigheter kan se dagens ljus.
Låt inte gräset gro under fötterna.
Nu måste vän av ordning få fråga: Var ska det då gro? Under armarna?
Kärt barn har många namn.
– Vad är ditt barns samtliga namn?
– Tristan.
– Så tråkigt... var han oönskad?
Sådant här kan ge men för livet för ett känsligt barn. Bort med den myten.
– Följer du med och bestiger Mount Everest?
– Nej jag har en sten i skon, det får räcka.
Låta maten tysta mun.
– Men herregud, såg du inte att det hade tagit eld i farmor?
– Jovisst, men jag hade mat i munnen.
Man kan onekligen fråga sig hur sådana här vansinnigheter kan se dagens ljus.
Låt inte gräset gro under fötterna.
Nu måste vän av ordning få fråga: Var ska det då gro? Under armarna?
Kärt barn har många namn.
– Vad är ditt barns samtliga namn?
– Tristan.
– Så tråkigt... var han oönskad?
Sådant här kan ge men för livet för ett känsligt barn. Bort med den myten.
Forts. följer
Sunday, 22 February 2009
Falstaff Fakir uppdaterad.
Falstaff Fakir, som egentligen hette Axel Wallengren, skrev i slutet av 1800-talet sin "lättfattlig framställning av alfabetet." Jag tycker att det kunde vara på sin plats med en liten uppdatering – i all ödmjukhet.
Ada är min stora sorg
ty hon finns i Göteborg.
Boule kan spelas hela dan
gärna under en platan.
Cikadan har man svårt att höra
om man har ett visset öra.
Dagny kan man inte heta
om ens rätta namn är Greta.
Enkelt är att svärja
när man står på grundstött färja.
Förhoppningsfull bör ingen vara
som har nacken i en snara.
Giraffen uppå torr savann
kämpigt har att hitta vann
Horan tar en sväng om kvällen.
Har sitt jobb på flera ställen.
Isterbuken med sin fetma
tar sig aldrig upp för Etna.
Jockeyn har det allra bäst
när han sitta får till häst.
Kaninen är, det vill jag lova
livet ut en Casanova.
Loppan är ett konstigt djur
ganska svår att ha i bur.
Nunnan till sin middagsrätt
munkar fick så hon blev mätt.
Oliven är ett stressat bär.
Blir till olja – vet ej när.
P-hus är ej som det tyckes
någonstans där bilar knyckes.
Q – så kan man inte stava
om man skriva vill Gustava.
Rumpan är ett namn på baken
som man ser om nån är naken.
Stämma gör man bäst i bäcken
du kan fråga själve Näcken.
Toker var en dvärg bland andra
när dom sågs mot stugan vandra.
Ur led är tiden bliver sagt
uti Hamlets första akt.
Ve och fasa hörs dom skrika
som av myggen tvingas vika.
Wasa på sin första resa
råkar ut för vådlig nesa.
XP är en dunderdricka.
Därav får dom flesta hicka.
Ymer bryter is med stäven
bättre det än slå med näven.
Zebran har så många ränder
att dom räknas en i sänder.
Ågren är nånting för aset
som tittat alltför djupt i glaset.
Älgen har ju ben så långa
därför är han svår att fånga.
Öken är, vad skall jag svara?
Ofta kallas den Sahara.
Myteri 3
Man skall inte förvänta sig att de stekta sparvarna flyger rätt in i munnen.
Jag måste säga att personligen är jag en aning tveksam till att en stekt sparv flyger. Jag kan naturligtvis ha fel, men blir tycker jag för varje dag som går mer och mer övertygad om att dom inte utför dylika konststycken. Dessutom skall man absolut inte döda småfåglar. Det är ett oskick som måste stävjas!
Har man sagt A får man säga B.
Här måste jag tillstå att jag är en aning ambivalent. Påståendet kan vara rätt under förutsättning att ordet som börjar på a har b som andra bokstav. Har det inte det, så är det fullständigt uppåt väggarna och är lika förödande som dom andra exemplen ovan. Kan rentav medföra vissa talsvårigheter. Abvokat...?
Snällt barn agar sig själv.
– Vad är det för fel på ditt barn egentligen? Han sitter ju och dunkar huvudet i väggen hela tiden!
– Njaaä, det är bara som han är snäll.
Jag är inte helt säker på att det krävs någon kommentar.
Man skall aldrig säga aldrig.
Fjamserier! Om man har anledning att säga aldrig skall man självfallet säga det, och inget annat.
Det är saligare att giva än att taga.
– Tager du denna Anna-Beata Siv-Kristin till din äkta maka, och lovar att älska henne i nöd och lust?
– Näää... jag ger henne till någon annan för jag vill bli salig.
Forts. följer
Jag måste säga att personligen är jag en aning tveksam till att en stekt sparv flyger. Jag kan naturligtvis ha fel, men blir tycker jag för varje dag som går mer och mer övertygad om att dom inte utför dylika konststycken. Dessutom skall man absolut inte döda småfåglar. Det är ett oskick som måste stävjas!
Har man sagt A får man säga B.
Här måste jag tillstå att jag är en aning ambivalent. Påståendet kan vara rätt under förutsättning att ordet som börjar på a har b som andra bokstav. Har det inte det, så är det fullständigt uppåt väggarna och är lika förödande som dom andra exemplen ovan. Kan rentav medföra vissa talsvårigheter. Abvokat...?
Snällt barn agar sig själv.
– Vad är det för fel på ditt barn egentligen? Han sitter ju och dunkar huvudet i väggen hela tiden!
– Njaaä, det är bara som han är snäll.
Jag är inte helt säker på att det krävs någon kommentar.
Man skall aldrig säga aldrig.
Fjamserier! Om man har anledning att säga aldrig skall man självfallet säga det, och inget annat.
Det är saligare att giva än att taga.
– Tager du denna Anna-Beata Siv-Kristin till din äkta maka, och lovar att älska henne i nöd och lust?
– Näää... jag ger henne till någon annan för jag vill bli salig.
Forts. följer
Saturday, 21 February 2009
Pånyttfödd
Denna morgon den 21 februari är årets första vårmorgon. Jag får en skön känsla i mitt sinne när jag står här på stranden, och ser ut över ett helt lugnt hav. Jag bestämmer på stående fot att det är dags att stoppa ner vintern i säcken, och knyta till den ordentligt. Helst med en kärringknut.
Det är länge sedan havet var så här lugnt och stilla. Då och då bryts vattenytan av ett par skarvar som försöker skaffa sig en ål till frukost – dom kallas ju ålakråkor.
Jag drar djupa andetag i den ljumma luften. Vad är det havet doftar egentligen? Jag tycker mig förnimma en svag doft av räkor.
Plötsligt hör jag vingslag inifrån land – det är ett par svanar som passerar över mitt huvud ut mot havet. Vart är dom på väg? Närmsta land är Frankrike.
Bokstavligt talat runt mina fötter spankulerar fyra roskarlar omkring ivrigt tjattrande. Dom verkar inte vara ett dugg rädda så här tidigt på morgonen. Det enda som syns så långt ett fågelöga når är en fotograf, och dom bits ju inte.
Plötsligt bryts den magiska stämningen av en man med två gläfsande hundar som tycker det är kalas att kunna jaga iväg fåglarna.
Återstår bara att packa ihop kamera och stativ, och gå hem.
Thursday, 19 February 2009
Myteri 2
Bättre stämma i bäcken än i ån.
Detta är ett ypperligt bevis för hur farliga sådana här ordspråk är. Tänk dig att du är innehavare av ett piano – behöver jag säga mer? Jag kan försäkra dig att ett ostämt piano är betydligt bättre än ett vattenskadat.
Rom byggdes inte på en dag.
Min enda simpla kommentar till detta självklara, helt onödiga konstaterande är att det nog är ganska tveksamt om någon skulle tro det. Bort med det!
Alla vägar bär till Rom.
Lögn, lögn och åter lögn. När jag som liten bodde i Bollebygd, låg vårt hus vid en väg som heter Göteborgsvägen. Om man åkte åt ena hållet hamnade man i Göteborg, och åt det andra i Borås. Inte tusan hamnade man i Rom inte! Det kan jag försäkra på heder och samvete. Eller med två fingrar på bibeln om du hellre vill det.
Någon får bära hundhuvudet.
Abnormitet! Snuskeri! Sådan tveksam sysselsättning skall man lägga av med omgående. Om vanan är alltför inrotad får man söka hjälp.
Detta är ett ypperligt bevis för hur farliga sådana här ordspråk är. Tänk dig att du är innehavare av ett piano – behöver jag säga mer? Jag kan försäkra dig att ett ostämt piano är betydligt bättre än ett vattenskadat.
Rom byggdes inte på en dag.
Min enda simpla kommentar till detta självklara, helt onödiga konstaterande är att det nog är ganska tveksamt om någon skulle tro det. Bort med det!
Alla vägar bär till Rom.
Lögn, lögn och åter lögn. När jag som liten bodde i Bollebygd, låg vårt hus vid en väg som heter Göteborgsvägen. Om man åkte åt ena hållet hamnade man i Göteborg, och åt det andra i Borås. Inte tusan hamnade man i Rom inte! Det kan jag försäkra på heder och samvete. Eller med två fingrar på bibeln om du hellre vill det.
Någon får bära hundhuvudet.
Abnormitet! Snuskeri! Sådan tveksam sysselsättning skall man lägga av med omgående. Om vanan är alltför inrotad får man söka hjälp.
Forts. följer
Virrpannan och bälingen, del 5
I VALET OCH KVALET
Dagarna lunkade på i det lilla torpet, och i skogarna runt omkring. Elon Larssons tillvaro hade såtillvida blivit bättre eftersom han fick vara skärpt under den tid han var reducerad. Han njöt av dom stunderna – även om han aldrig kunde komma ihåg dom. Det var också ett trevligt sällskap att ha Snurf att prata med, och inte enbart vara hänvisad till katten Knut.
Elon stod och högg ved i sitt anletes svett när bälingen kom knallande.
– Hej Elon! Det är väl inte så att du har lite kaffe? undrade bälingen, klart medveten om att gubben alltid hade en termos med varmt kaffe stående.
– Minns inte, men vi kan väl titta i... eeh...
Dom hämtade kaffet och slog sig som vanligt ner på förstubron i solskenet. Snurf berättade att man snart skulle välja en ny hövding för bälingarna. Detta äger rum vart sjunde år under stort ståhej. Området är indelat i fem valkretsar: norr, öster, söder, väster1 och väster 2. Först väljer varje krets för sig, och sedan sker det slutgiltiga valet mellan dom fem segrarna. Man samlas framför tio stycken förtroendemän och den avgående hövdingen, och dessa har att rösta fram en segrare efter att ha lyssnat på dom fem kandidaternas argument. När förtroendemännen har enats tänder man eld på enris, och röken visar för alla skogens innevånare att en ny hövding är utsedd.
– På lördag är det dags, sa bälingen, och det sker vid den lilla sjön där jag bor. Du kan väl hänga med då? Jag ger dig dubbla kapslar, så du kan vara med hela tiden.
– Jaa, den där sjön... ööh...
– Självfallet kommer jag och hämtar dig på lördag, försäkrade bälingen.
Dom tog sig en påtår, och vinkade åt räven Räjne som passerade i skogsbrynet. Han inte så mycket som sneglade åt hönshuset till.
Bälingen reste sig upp och tackade för kaffet.
– Då kommer jag och hämtar dig på lördag morgon, sa han. Väl medveten om att gubben skulle ha glömt det i samma ögonblick som han vände ryggen till.
– Ja just det... förmodligen.., sa gubben och gick bort till huggkubben.
Lördagen kom med en klarblå himmel, och Elon stod utanför torpet och kliade sig i huvudet. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle ta en sväng ner till byn, eller vad han skulle göra. Han tittade på förstubron, men där satt ingen bäling. Han hade just bestämt sig för en tur till byn när Snurf dök upp.
– Så bra att du inte har gått iväg någonstans, sa han. Jag var rädd att du inte skulle vara hemma.
– Jamen hemma, jag bor här... jag skulle bara... sa gubben och pekade på torpet.
– Då går vi, sa bälingen och stegade iväg över gläntan och in på den lilla stigen i skogen. När dom passerade det ihåliga trädet tittade ugglan Dugglas ut och sa hej.
– Jag kommer och följer valet, sa ugglan och burrade upp fjädrarna.
– Gör det, sa bälingen och vinkade.
Efter en rask promenad var dom framme vid bäcken nära rotvältan och bälingen stannade och vände sig till gubben.
– Jag har här en annan sorts kapsel. Enda skillnaden är att den här håller dig reducerad i fem timmar, sa han och räckte den till gubben.
Gubben svalde ner den med lite bäckvatten och som vanligt blev han snabbt liten.
– Det här ska bli mycket intressant. Jag ser verkligen fram mot att vara med om detta, sa gubben och sken som en sol i hela ansiktet.
Dom gick förbi bälingens rotvälta och ner till sjön, där dom tog till höger och kom till en liten vik med höga klippor på ena sidan. Där fanns en stubbe och framför den stod 11 trebenta pallar i en halvcirkel. Vi sidan om låg en bit ihålig trädstam.
– Vi kan krypa upp på den där stenen, sa bälingen och pekade.
Dom hjälptes åt att ta sig upp på stenen och slog sig ner. Det började undan för undan strömma till bälingar och det blev ett väldigt hälsande till höger och vänster.
– Det är tydligen många som är intresserade av att följa valet, sa gubben. Vad heter hövdingen som skall ersättas?
– Han heter Örj, sa bälingen och pekade bortåt stranden där man kunde se ett följe komma gående. Främst gick en bäling med ett standar och efter honom kom hövdingen i en gul kåpa, därefter tio stycken bälingar i vita kåpor. Sedan ytterligare ett standar följt av dom fem kandidaterna.
En härold tog plats bredvid stubben och tog upp en slags visselpipa som han stack i munnen. Han blåste en kort signal och en hackspett kom flygande och slog sig ner på den ihåliga trädstammen. Efter ett tecken från härolden slog hackspetten en virvel på stammen: tatatatatatatata. Härolden satte en näverlur för munnen och ropade:
– Alla reser sig upp!
In på den öppna platsen kom nu det lilla följet, och hövdingen slog sig ner på den mittersta pallen med förtroendemännen på var sida. Kandidaterna ställde sig bakom stubben.
Efter en ny virvel av hackspetten sa härolden:
– Hövding Örj har ordet.
– Var hälsade alla bälingar. Jag är glad att se så många av er här idag även om det för dom flesta av er har varit besvärligt att ta sig hit. Jag vill också passa på att tacka er för dom här sju åren. Dagens val kommer att gå till på följande vis: lottdragning har företagits för att avgöra ordningsföljden. När vi hört kandidaternas argument går vi elva upp på klippan och försöker enas. Så fort vi är klara tänder vi en eld och kommer sedan ner hit och meddelar resultatet.
Hövdingen satte sig ner och gav tecken till härolden. Hackspetten slog en ny virvel och härolden sa:
– Östers kandidat!
– Herr hövding, jag har följande att anföra. Eftersom vi i Öster har närmast till människorna i byn, anser jag att vi bör söka kontakt med dessa och få våra rättigheter tillgodosedda. Det är svårt att hålla sig undan när man har människor alldeles inpå knutarna.
Runtomkring började bälingarna att bua och vissla. Snurf pekade vid sidan om stenen, och där stod redaktör Snörf och antecknade för glatta livet.
– Kom upp här brorsan, sa Snurf till Snörf, vi hjälper dig upp.
Dom hjälptes åt att dra upp redaktören, och gubben passade på att tacka för senast. Härolden gjorde ett nytt tecken till hackspetten som fick bråttom att slå en ny virvel.
– Kandidaten från norr!
– Herr hövding. Om jag blir vald kommer jag att ägna mig helhjärtat åt miljön. Där finns mycket att göra. En god miljö är det vi bälingar är mest beroende av.
Stort jubel och applåder från många av åhörarna. Kandidaten fortsatte:
– En annan sak, som jag anser är viktig, är att tidningen Bälingska Tidender kommer ut en gång i månaden i fortsättningen. Detta ämnar jag också arbeta för.
Detta var tydligen populärt för nu spred sig jublet också till bälingar som inte var från norr. Snurf tittade på sin bror som såg minst sagt överraskad ut.
Efter en ny virvel av hackspetten var det dags för kandidaten från Söder, som sa att han ville ha en bro över en å som rann genom deras område. Nya burop från så gott som samtliga.
Kandidaten från Väster 1 ämnade arbeta för att alla stigar skulle beläggas med asfalt. Redaktör Snörf himlade med ögonen och sa:
– Jo det skulle se ut det! Sådant där tjafs blir man inte hövding på.
Nu var det bara en kandidat kvar, Väster 2. En ny virvel av en lätt stressad hackspett.
– Väster 2, ropade härolden.
– Herr hövding. Ärade bälingar. Det är mig en stor, för att inte säga mycket stor ära att så att säga vara här i dag om jag så får säga. Det är så vitt jag kan påminna mig, rätta mig om jag har fel, flera veckor, för att inte säga månader sedan som det av någon hittills obekant anledning, och helt beroende på yttre omständigheter över vilka inte någon, allraminst undertecknad, och säkerligen ingen av er som saml...
– Stopp, sa hövdingen och höjde handen. Har kandidaten någonting att komma med som vi kan rösta om?
– Ursäkta mig, sa en nervös Väster 2 och tog fram en lapp som han läste från: En ganska trafikerad väg går genom vårt område. Jag tänker gräva en tunnel under den. Tack för ordet.
Ett stilla mummel var det enda som hördes. Hövdingen reste sig upp och sa:
– Vi har nu hört samtliga kandidater och går upp på berget för att ta ett beslut.
Juryn travade iväg och försvann. Elon Larsson tog sig om hakan och sa att det inte kunde bli mer än ett resultat. Om inte norr blev vald till hövding skulle han äta upp sin hatt. Snurf och Snörf nickade instämmande.
– Vad heter han? undrade gubben.
– Han heter Ylve, sa Snörf. Nu tar det en stund innan det händer något.
– Ska vi kila hem och dricka ett glas? undrade Snurf. Vi kan se röken hemifrån.
Sagt och gjort, dom travade iväg till rotvältan och slog sig ner i mossan medan Snurf kilade in och hämtade var sitt glas blåbärssaft.
– Hur lång tid brukar det ta innan man kommer överens? undrade gubben.
– Det är olika, men idag tror jag att det går fort, sa Snörf. Det är ju inte så mycket att fundera på.
Efter att ha suttit och pratat en halvtimma pekade Snurf och sa:
– Titta, dom har tänt enriset. Saken är klar!
En vit rökpelare steg rakt upp från berget – det var dags att gå och höra utslaget. Dom kravlade upp på samma sten som tidigare och väntade på att juryn skulle dyka upp. Så småningom kom dom ut ur skogen och hackspetten fick bråttom med en ny lång virvel. Det hade nästan gått hål på trädstammen vid det här laget.
Hövdingen tog näverluren och alla höll andan.
– Var hälsad hövding Ylve från Norr, sa den gamle hövdingen och tog av sig sin gula kåpa.
Det blev ett öronbedövande jubel från alla dom församlade och Ylve drog på sig kåpan. Snart var han omringad av gratulanter.
– Du slipper äta slokhatt till middag, skrattade Snörf, och dunkade gubben i ryggen.
– Skönt. Då kan det bli falukorv, sa gubben belåtet. Det finns så det räcker åt er också!
– Tackar som bjuder, sa bröderna med en mun.
Gubben och Snurf väntade medan Snörf hoppade ner och trängde sig fram till den nye hövdingen för en intervju.
Plötslig såg gubben betänksam ut.
– Hur lång tid sedan är det jag fick kapseln? undrade han.
– Fyra timmar, så det är en timme kvar, sa Snurf.
Nästan alla bälingar hade troppat av vid det här laget. Dom flesta hade en lång väg att vandra. Snörf vinkade att han var klar, och dom började gå mot torpet, ivrigt babblande.
När dom kom fram var gubben fortfarande liten, och katten Knut krökte rygg och fräste ilsket när han fick syn på miniatyrgubben. Snurf fick dock pratat med katten som lugnade sig – även om han fortfarande blängde misstänksamt på den lille gubben.
– Jaha det var den dan det, sa gubben och såg besviken ut. Någon minut senare var han stor igen och Knut gick fram och strök sig spinnande mot hans ben.
– Det var ju fint främmande... eeh, sa gubben och tittade på Snurf och Snörf. Var kommer ni ifrån...?
© G Enhammar 2005
Dagarna lunkade på i det lilla torpet, och i skogarna runt omkring. Elon Larssons tillvaro hade såtillvida blivit bättre eftersom han fick vara skärpt under den tid han var reducerad. Han njöt av dom stunderna – även om han aldrig kunde komma ihåg dom. Det var också ett trevligt sällskap att ha Snurf att prata med, och inte enbart vara hänvisad till katten Knut.
Elon stod och högg ved i sitt anletes svett när bälingen kom knallande.
– Hej Elon! Det är väl inte så att du har lite kaffe? undrade bälingen, klart medveten om att gubben alltid hade en termos med varmt kaffe stående.
– Minns inte, men vi kan väl titta i... eeh...
Dom hämtade kaffet och slog sig som vanligt ner på förstubron i solskenet. Snurf berättade att man snart skulle välja en ny hövding för bälingarna. Detta äger rum vart sjunde år under stort ståhej. Området är indelat i fem valkretsar: norr, öster, söder, väster1 och väster 2. Först väljer varje krets för sig, och sedan sker det slutgiltiga valet mellan dom fem segrarna. Man samlas framför tio stycken förtroendemän och den avgående hövdingen, och dessa har att rösta fram en segrare efter att ha lyssnat på dom fem kandidaternas argument. När förtroendemännen har enats tänder man eld på enris, och röken visar för alla skogens innevånare att en ny hövding är utsedd.
– På lördag är det dags, sa bälingen, och det sker vid den lilla sjön där jag bor. Du kan väl hänga med då? Jag ger dig dubbla kapslar, så du kan vara med hela tiden.
– Jaa, den där sjön... ööh...
– Självfallet kommer jag och hämtar dig på lördag, försäkrade bälingen.
Dom tog sig en påtår, och vinkade åt räven Räjne som passerade i skogsbrynet. Han inte så mycket som sneglade åt hönshuset till.
Bälingen reste sig upp och tackade för kaffet.
– Då kommer jag och hämtar dig på lördag morgon, sa han. Väl medveten om att gubben skulle ha glömt det i samma ögonblick som han vände ryggen till.
– Ja just det... förmodligen.., sa gubben och gick bort till huggkubben.
Lördagen kom med en klarblå himmel, och Elon stod utanför torpet och kliade sig i huvudet. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle ta en sväng ner till byn, eller vad han skulle göra. Han tittade på förstubron, men där satt ingen bäling. Han hade just bestämt sig för en tur till byn när Snurf dök upp.
– Så bra att du inte har gått iväg någonstans, sa han. Jag var rädd att du inte skulle vara hemma.
– Jamen hemma, jag bor här... jag skulle bara... sa gubben och pekade på torpet.
– Då går vi, sa bälingen och stegade iväg över gläntan och in på den lilla stigen i skogen. När dom passerade det ihåliga trädet tittade ugglan Dugglas ut och sa hej.
– Jag kommer och följer valet, sa ugglan och burrade upp fjädrarna.
– Gör det, sa bälingen och vinkade.
Efter en rask promenad var dom framme vid bäcken nära rotvältan och bälingen stannade och vände sig till gubben.
– Jag har här en annan sorts kapsel. Enda skillnaden är att den här håller dig reducerad i fem timmar, sa han och räckte den till gubben.
Gubben svalde ner den med lite bäckvatten och som vanligt blev han snabbt liten.
– Det här ska bli mycket intressant. Jag ser verkligen fram mot att vara med om detta, sa gubben och sken som en sol i hela ansiktet.
Dom gick förbi bälingens rotvälta och ner till sjön, där dom tog till höger och kom till en liten vik med höga klippor på ena sidan. Där fanns en stubbe och framför den stod 11 trebenta pallar i en halvcirkel. Vi sidan om låg en bit ihålig trädstam.
– Vi kan krypa upp på den där stenen, sa bälingen och pekade.
Dom hjälptes åt att ta sig upp på stenen och slog sig ner. Det började undan för undan strömma till bälingar och det blev ett väldigt hälsande till höger och vänster.
– Det är tydligen många som är intresserade av att följa valet, sa gubben. Vad heter hövdingen som skall ersättas?
– Han heter Örj, sa bälingen och pekade bortåt stranden där man kunde se ett följe komma gående. Främst gick en bäling med ett standar och efter honom kom hövdingen i en gul kåpa, därefter tio stycken bälingar i vita kåpor. Sedan ytterligare ett standar följt av dom fem kandidaterna.
En härold tog plats bredvid stubben och tog upp en slags visselpipa som han stack i munnen. Han blåste en kort signal och en hackspett kom flygande och slog sig ner på den ihåliga trädstammen. Efter ett tecken från härolden slog hackspetten en virvel på stammen: tatatatatatatata. Härolden satte en näverlur för munnen och ropade:
– Alla reser sig upp!
In på den öppna platsen kom nu det lilla följet, och hövdingen slog sig ner på den mittersta pallen med förtroendemännen på var sida. Kandidaterna ställde sig bakom stubben.
Efter en ny virvel av hackspetten sa härolden:
– Hövding Örj har ordet.
– Var hälsade alla bälingar. Jag är glad att se så många av er här idag även om det för dom flesta av er har varit besvärligt att ta sig hit. Jag vill också passa på att tacka er för dom här sju åren. Dagens val kommer att gå till på följande vis: lottdragning har företagits för att avgöra ordningsföljden. När vi hört kandidaternas argument går vi elva upp på klippan och försöker enas. Så fort vi är klara tänder vi en eld och kommer sedan ner hit och meddelar resultatet.
Hövdingen satte sig ner och gav tecken till härolden. Hackspetten slog en ny virvel och härolden sa:
– Östers kandidat!
– Herr hövding, jag har följande att anföra. Eftersom vi i Öster har närmast till människorna i byn, anser jag att vi bör söka kontakt med dessa och få våra rättigheter tillgodosedda. Det är svårt att hålla sig undan när man har människor alldeles inpå knutarna.
Runtomkring började bälingarna att bua och vissla. Snurf pekade vid sidan om stenen, och där stod redaktör Snörf och antecknade för glatta livet.
– Kom upp här brorsan, sa Snurf till Snörf, vi hjälper dig upp.
Dom hjälptes åt att dra upp redaktören, och gubben passade på att tacka för senast. Härolden gjorde ett nytt tecken till hackspetten som fick bråttom att slå en ny virvel.
– Kandidaten från norr!
– Herr hövding. Om jag blir vald kommer jag att ägna mig helhjärtat åt miljön. Där finns mycket att göra. En god miljö är det vi bälingar är mest beroende av.
Stort jubel och applåder från många av åhörarna. Kandidaten fortsatte:
– En annan sak, som jag anser är viktig, är att tidningen Bälingska Tidender kommer ut en gång i månaden i fortsättningen. Detta ämnar jag också arbeta för.
Detta var tydligen populärt för nu spred sig jublet också till bälingar som inte var från norr. Snurf tittade på sin bror som såg minst sagt överraskad ut.
Efter en ny virvel av hackspetten var det dags för kandidaten från Söder, som sa att han ville ha en bro över en å som rann genom deras område. Nya burop från så gott som samtliga.
Kandidaten från Väster 1 ämnade arbeta för att alla stigar skulle beläggas med asfalt. Redaktör Snörf himlade med ögonen och sa:
– Jo det skulle se ut det! Sådant där tjafs blir man inte hövding på.
Nu var det bara en kandidat kvar, Väster 2. En ny virvel av en lätt stressad hackspett.
– Väster 2, ropade härolden.
– Herr hövding. Ärade bälingar. Det är mig en stor, för att inte säga mycket stor ära att så att säga vara här i dag om jag så får säga. Det är så vitt jag kan påminna mig, rätta mig om jag har fel, flera veckor, för att inte säga månader sedan som det av någon hittills obekant anledning, och helt beroende på yttre omständigheter över vilka inte någon, allraminst undertecknad, och säkerligen ingen av er som saml...
– Stopp, sa hövdingen och höjde handen. Har kandidaten någonting att komma med som vi kan rösta om?
– Ursäkta mig, sa en nervös Väster 2 och tog fram en lapp som han läste från: En ganska trafikerad väg går genom vårt område. Jag tänker gräva en tunnel under den. Tack för ordet.
Ett stilla mummel var det enda som hördes. Hövdingen reste sig upp och sa:
– Vi har nu hört samtliga kandidater och går upp på berget för att ta ett beslut.
Juryn travade iväg och försvann. Elon Larsson tog sig om hakan och sa att det inte kunde bli mer än ett resultat. Om inte norr blev vald till hövding skulle han äta upp sin hatt. Snurf och Snörf nickade instämmande.
– Vad heter han? undrade gubben.
– Han heter Ylve, sa Snörf. Nu tar det en stund innan det händer något.
– Ska vi kila hem och dricka ett glas? undrade Snurf. Vi kan se röken hemifrån.
Sagt och gjort, dom travade iväg till rotvältan och slog sig ner i mossan medan Snurf kilade in och hämtade var sitt glas blåbärssaft.
– Hur lång tid brukar det ta innan man kommer överens? undrade gubben.
– Det är olika, men idag tror jag att det går fort, sa Snörf. Det är ju inte så mycket att fundera på.
Efter att ha suttit och pratat en halvtimma pekade Snurf och sa:
– Titta, dom har tänt enriset. Saken är klar!
En vit rökpelare steg rakt upp från berget – det var dags att gå och höra utslaget. Dom kravlade upp på samma sten som tidigare och väntade på att juryn skulle dyka upp. Så småningom kom dom ut ur skogen och hackspetten fick bråttom med en ny lång virvel. Det hade nästan gått hål på trädstammen vid det här laget.
Hövdingen tog näverluren och alla höll andan.
– Var hälsad hövding Ylve från Norr, sa den gamle hövdingen och tog av sig sin gula kåpa.
Det blev ett öronbedövande jubel från alla dom församlade och Ylve drog på sig kåpan. Snart var han omringad av gratulanter.
– Du slipper äta slokhatt till middag, skrattade Snörf, och dunkade gubben i ryggen.
– Skönt. Då kan det bli falukorv, sa gubben belåtet. Det finns så det räcker åt er också!
– Tackar som bjuder, sa bröderna med en mun.
Gubben och Snurf väntade medan Snörf hoppade ner och trängde sig fram till den nye hövdingen för en intervju.
Plötslig såg gubben betänksam ut.
– Hur lång tid sedan är det jag fick kapseln? undrade han.
– Fyra timmar, så det är en timme kvar, sa Snurf.
Nästan alla bälingar hade troppat av vid det här laget. Dom flesta hade en lång väg att vandra. Snörf vinkade att han var klar, och dom började gå mot torpet, ivrigt babblande.
När dom kom fram var gubben fortfarande liten, och katten Knut krökte rygg och fräste ilsket när han fick syn på miniatyrgubben. Snurf fick dock pratat med katten som lugnade sig – även om han fortfarande blängde misstänksamt på den lille gubben.
– Jaha det var den dan det, sa gubben och såg besviken ut. Någon minut senare var han stor igen och Knut gick fram och strök sig spinnande mot hans ben.
– Det var ju fint främmande... eeh, sa gubben och tittade på Snurf och Snörf. Var kommer ni ifrån...?
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Målade meningar 7
Om aporna kommer därhän att de kan ha tråkigt skulle de kunna bli människor.Goethe
Wednesday, 18 February 2009
Myteri 1
I det svenska språket har det genom långa tider funnits en mängd uttryck och talesätt som emanerar ur folkmun. Dessa talesätt är direkt farliga eftersom dom kan missleda svaga personer till att ta felaktiga beslut i livet. Något som självklart kan få förödande konsekvenser. Låt oss kasta ett öga på några av dessa myter som ligger som odetonerade bomber längs vår slingrande väg genom tillvaron.
Jag anser personligen att följande exempel är mer än nog för att införa ett retroaktivt förbud mot användandet av gamla ordspråk. Dom är livsfarliga. Av den anledningen får du nöja dig med några stycken åt gången.
Alla goda ting är tre.
Detta är rent förödande. Låt se, då väljer jag misshandel, våldtäkt och mord. Skulle det vara goda ting bara för att dom är tre? Hur i herrans namn kan man få till något sådant? Bort med den myten.
Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör idag. Det skulle alltså vara bättre att folk gick omkring och kramade ihjäl en fågel än att den fick flyga fritt bland sina kompisar i skogen? Håll med om att det är fullkomligt absurt.
Den som lever får se.
Hur tror den som en gång myntade denna floskel, för att inte säga oförskämdhet, att dom människor som är blinda reagerar för detta påstående? Det är väl inte för mycket begärt att vi visar en smula hänsyn till våra medmänniskor då och då?
Sent skall syndaren vakna.
Denna myt tyckte jag var som gjord för ett experiment. Jag försöker att inte använda socker eftersom det inte är särskilt nyttigt, men så tänkte jag att för experimentets skull ska jag synda lite. Gick ner och köpte mig en sötsliskig kaka till kaffet. När kvällen kom var det faktiskt med en viss spänd förväntan jag la mig, undrande hur mycket senare jag skulle vakna. Jag kan dock avslöja att jag vaknade precis lika tidigt som vanligt. Om inte tidigare!
Alla goda ting är tre.
Detta är rent förödande. Låt se, då väljer jag misshandel, våldtäkt och mord. Skulle det vara goda ting bara för att dom är tre? Hur i herrans namn kan man få till något sådant? Bort med den myten.
Bättre en fågel i handen än tio i skogen.
Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör idag. Det skulle alltså vara bättre att folk gick omkring och kramade ihjäl en fågel än att den fick flyga fritt bland sina kompisar i skogen? Håll med om att det är fullkomligt absurt.
Den som lever får se.
Hur tror den som en gång myntade denna floskel, för att inte säga oförskämdhet, att dom människor som är blinda reagerar för detta påstående? Det är väl inte för mycket begärt att vi visar en smula hänsyn till våra medmänniskor då och då?
Sent skall syndaren vakna.
Denna myt tyckte jag var som gjord för ett experiment. Jag försöker att inte använda socker eftersom det inte är särskilt nyttigt, men så tänkte jag att för experimentets skull ska jag synda lite. Gick ner och köpte mig en sötsliskig kaka till kaffet. När kvällen kom var det faktiskt med en viss spänd förväntan jag la mig, undrande hur mycket senare jag skulle vakna. Jag kan dock avslöja att jag vaknade precis lika tidigt som vanligt. Om inte tidigare!
Forts. följer
Monday, 16 February 2009
Virrpannan och bälingen
Dags att träffa redaktör Snörf, ansvarig utgivare av Bälingska Tidender, och Snurfs äldre bror
Virrpannan och bälingen, del 4
REDAKTÖR SNÖRF
En dag kom Elon Larsson gående på stigen mot byn. Han stannade och stod alldeles stilla och stirrade framför sina fötter, tittade upp, och fick syn på bälingen som kom emot honom.
– Hej på dig Elon, vad står du och glor på? undrade han.
– Aah... det är såna där... myror.
– Jaså minsann. Är du på väg ner till byn?
– Njaaa... jag är inte säker på om jag har något ärende till... gick bara hemifrån och hamnade på stigen... tydligen.
– Du förstår, sa Snurf, att jag har en bror som heter Snörf. Det är han som gör tidningen du såg hemma hos mig för en tid sedan – Bälingska Tidender. Jag är just på väg för att hälsa på honom. Kanske har du lust att hänga med? Om du nu inte ska stå kvar och glo på myrorna resten av dan förstås.
Gubben stod en lång stund och tittade på bälingen med frånvarande min.
– Nää någon tidning har jag nog inte... vad jag vet... men ändå.
– Följ med mig du, det kan väl vara trevligt att träffa en annan bäling som omväxling?
– Det vore trevligt! sa gubben och sken upp, var bor han?
– Vi ska gå tillbaka till ditt torp och en bra bit bortom det, sa bälingen. Kom.
Dom begav sig i riktning mot gubbens torp. Så småningom kom dom fram och där stannade gubben.
– Jag ska bara ställa in det jag handlade... var har jag nu gjort av... jag kanske glömde mina påsar när jag tittade på dom där... myrorna eller...
– Det finns inget att sätta in av den enkla anledningen att du inte har varit i byn och handlat, suckade bälingen.
– Jaså, jag har väl glömt... då.
– Kom nu, så går vi vidare.
Dom gick runt torpet och passerade hönshuset där alla hönsen var kvar. Det var nog tur, tänkte bälingen, att vi fick pratat med räven. En annan sak som han funderade på var hur trevlig gubben kunde vara när han blev reducerad. Måste vara ett rent elände att inte kunna komma ihåg saker och ting. Snart är vi framme vid Storsjön och då är det dags för en kapsel igen – tack och lov.
En dag kom Elon Larsson gående på stigen mot byn. Han stannade och stod alldeles stilla och stirrade framför sina fötter, tittade upp, och fick syn på bälingen som kom emot honom.
– Hej på dig Elon, vad står du och glor på? undrade han.
– Aah... det är såna där... myror.
– Jaså minsann. Är du på väg ner till byn?
– Njaaa... jag är inte säker på om jag har något ärende till... gick bara hemifrån och hamnade på stigen... tydligen.
– Du förstår, sa Snurf, att jag har en bror som heter Snörf. Det är han som gör tidningen du såg hemma hos mig för en tid sedan – Bälingska Tidender. Jag är just på väg för att hälsa på honom. Kanske har du lust att hänga med? Om du nu inte ska stå kvar och glo på myrorna resten av dan förstås.
Gubben stod en lång stund och tittade på bälingen med frånvarande min.
– Nää någon tidning har jag nog inte... vad jag vet... men ändå.
– Följ med mig du, det kan väl vara trevligt att träffa en annan bäling som omväxling?
– Det vore trevligt! sa gubben och sken upp, var bor han?
– Vi ska gå tillbaka till ditt torp och en bra bit bortom det, sa bälingen. Kom.
Dom begav sig i riktning mot gubbens torp. Så småningom kom dom fram och där stannade gubben.
– Jag ska bara ställa in det jag handlade... var har jag nu gjort av... jag kanske glömde mina påsar när jag tittade på dom där... myrorna eller...
– Det finns inget att sätta in av den enkla anledningen att du inte har varit i byn och handlat, suckade bälingen.
– Jaså, jag har väl glömt... då.
– Kom nu, så går vi vidare.
Dom gick runt torpet och passerade hönshuset där alla hönsen var kvar. Det var nog tur, tänkte bälingen, att vi fick pratat med räven. En annan sak som han funderade på var hur trevlig gubben kunde vara när han blev reducerad. Måste vara ett rent elände att inte kunna komma ihåg saker och ting. Snart är vi framme vid Storsjön och då är det dags för en kapsel igen – tack och lov.
Storsjön är en lång sjö som i en vid båge går ända ner till byn. Dom var tvungna att ta sig över sjön därför att det skulle vara för långt att gå runt den. I varje fall för den lille bälingen med sina små ben. När dom kom fram till stranden sa bälingen:
– Vi slår oss ner här en stund, så ska jag ge dig en reduceringskapsel.
– Jamen inte... mycket besvär kanske...
– Ta nu den här med lite vatten, sa bälingen och räckte fram kapseln.
Gubben svalde kapseln med lite sjövatten – och så krympte han.
– Nu var jag där igen, sa han med ett skratt, men varför skulle jag ta den nu?
– Vi måste över sjön och det fungerar inte om du är stor, sa bälingen och gick fram till en rishög vid strandkanten. Han flyttade på riset, och där låg en liten flotte.
– Kom och hjälp mig så drar vi ner den i vattnet, sa bälingen.
Snart låg flotten och flöt i strandkanten, och bälingen satte två fingrar i munnen och visslade. Efter en liten stund hörde man vingslag, och en svan landade och simmade in till flotten.
– Hej, en sån tur att du var hemma, sa bälingen till svanen. Det här är Svante och han skall hjälpa oss över sjön. Bälingen tog fram ett rep som han fäste i flotten. I den andra änden gjorde han en ögla, och trädde den
över halsen på svanen. Sedan satte dom sig på flotten och bälingen sa åt svanen att det var dags för avgång. Svanen flaxade med vingarna, men när han väl fått flotten i gång räckte det att han simmade med fötterna.
– Har vi nu tur ska vi ta oss över innan du blir stor igen, sa bälingen och log.
– Hoppet är det sista som lämnar människan, sa gubben och tittade fundersamt mot andra stranden.
Det tog nästan en timma att komma över sjön, och dom sa tack till Svante och drog upp flotten under en gran. Dom hade just funnit stigen när gubben sa att nu var det dags igen. Han återtog snabbt sin normala storlek, och såg ut över sjön dom just tagit sig över.
– Hur kom vi över... eller har vi... jag kan inte simma...
– Kom nu, det är inte så långt kvar, sa bälingen och kilade iväg.
Stigen slingrade sig fram mellan trädstammarna och verkade sluta vid en klippvägg som reste sig framför dom. Bälingen stannade och pekade på en grottöppning. Ovanför öppningen hängde en stor skylt:
– Vi slår oss ner här en stund, så ska jag ge dig en reduceringskapsel.
– Jamen inte... mycket besvär kanske...
– Ta nu den här med lite vatten, sa bälingen och räckte fram kapseln.
Gubben svalde kapseln med lite sjövatten – och så krympte han.
– Nu var jag där igen, sa han med ett skratt, men varför skulle jag ta den nu?
– Vi måste över sjön och det fungerar inte om du är stor, sa bälingen och gick fram till en rishög vid strandkanten. Han flyttade på riset, och där låg en liten flotte.
– Kom och hjälp mig så drar vi ner den i vattnet, sa bälingen.
Snart låg flotten och flöt i strandkanten, och bälingen satte två fingrar i munnen och visslade. Efter en liten stund hörde man vingslag, och en svan landade och simmade in till flotten.
– Hej, en sån tur att du var hemma, sa bälingen till svanen. Det här är Svante och han skall hjälpa oss över sjön. Bälingen tog fram ett rep som han fäste i flotten. I den andra änden gjorde han en ögla, och trädde den
över halsen på svanen. Sedan satte dom sig på flotten och bälingen sa åt svanen att det var dags för avgång. Svanen flaxade med vingarna, men när han väl fått flotten i gång räckte det att han simmade med fötterna.
– Har vi nu tur ska vi ta oss över innan du blir stor igen, sa bälingen och log.
– Hoppet är det sista som lämnar människan, sa gubben och tittade fundersamt mot andra stranden.
Det tog nästan en timma att komma över sjön, och dom sa tack till Svante och drog upp flotten under en gran. Dom hade just funnit stigen när gubben sa att nu var det dags igen. Han återtog snabbt sin normala storlek, och såg ut över sjön dom just tagit sig över.
– Hur kom vi över... eller har vi... jag kan inte simma...
– Kom nu, det är inte så långt kvar, sa bälingen och kilade iväg.
Stigen slingrade sig fram mellan trädstammarna och verkade sluta vid en klippvägg som reste sig framför dom. Bälingen stannade och pekade på en grottöppning. Ovanför öppningen hängde en stor skylt:
BÄLINGSKA TIDENDER
Vid sidan om ingången satt en liten klocka med ett snöre som bälingen drog i. Efter ett ögonblick kom en liten man ut som nästan var en kopia av bälingen. Enda skillnaden var att han hade mustasch och en blå basker. Möjligen var han också några år äldre. De båda bröderna omfamnade varann och Snurf bad om lite vatten, så att gubben kunde ta en kapsel till. Snörf gick in i grottan och återvände med en kastrull med vatten. Efter några minuter var gubben liten igen.
– Det här är alltså min bror Snörf, sa Snurf.
– Och du är Elon Larsson förstår jag, sa Snörf.
– Stämmer, sa gubben, det här var mycket angenämt. Trevligt att råkas.
Broder Snörf föreslog att dom skulle gå in och få sig något att dricka. Vid sidan om ingången hängde en låda och på den stod det: för inlämnade manuskript ansvaras ej.
– Akta huvudet, det är lite lågt i tak dom första metrarna, sa Snörf.
Gången vidgade sig till en stor sal som var upplyst av dagsljus genom ett hål i taket i bortre änden. Utmed ena kanten fanns det ett antal bord med stora pappershögar på.
– Därborta vid ingången kan ni se en stapel med färdiga tidningar som ska levereras vilken dag som helst. Ni kan ju ta var sitt exemplar och slå er ner, så plockar jag fram något drickbart, sa Snörf och gick till köket.
Gubben tog en tidning och slog sig ner i en soffa. Rubriken på första sidan löd: Globala uppvärmningen orsakar översvämningar.
– Här kommer jag med lite hemlagad flädersaft, sa Snörf och satte en bricka på bordet.
– Ni är tydligen mycket för miljön, sa gubben och pekade på förstasidan.
– Det är en av dom viktigaste frågorna nu för tiden. Vi får väldigt många insändare från bekymrade bälingar.
– Kan jag förstå, sa gubben. Det här med bälingar, hur många finns det egentligen? Ni är dom enda jag har sett under alla år.
– I denna delen av skogen är vi väl ett femtiotal. Att du inte träffat fler än oss två beror på att vi håller oss undan er människor. Vi har dålig erfarenhet, sa Snurf och Snörf nickade instämmande.
– Tidningens upplaga brukar vara 300 stycken, sa Snörf. Det täcker det område som vi kan distribuera till.
– Vad skriver ni om i tidningen? undrade gubben.
– Allt mellan himmel och jord som har intresse för oss bälingar. Vi har mest lokalt material. Jag skriver mycket om dom olika stigarna i vårt område. Så små ben som vi har är vi beroende av att kunna ta oss fram så lätt som möjligt.
– Jag undrar om vi inte borde gå ut ur grottan nu, det har gått nästan en timma, sa Snurf och reste sig.
När dom kom ut halade gubben fram snusdosan och bjöd, men både Snurf och Snörf avböjde. Gubben la själv in en ordentlig pris.
– Det var mycket vänligt att jag fick komma på besö... Nu är det dags igen... Gubben började växa och snart var han sitt vanliga jag igen.
– Han ska få en kapsel till när vi kommer till sjön, sa Snurf till sin bror. Nu får du ha det så bra, så ses vi snart igen.
De båda bröderna kramade om varandra och gubben och bälingen började gå stigen mot sjön.
– Trevlig man, sa gubben, varifrån kom han...?
När dom var framme vid sjön visslade Snurf två signaler. Han gav gubben en kapsel, och han svalde den med lite sjövatten.
– Ett väldigt åkande upp och ner idag, sa gubben och skrattade.
Dom tog tag i flotten och drog ner den i vattnet. Ute från sjön kom två svanar flygande och landade med vattnet sprutande om fötterna.
– Det blåser lite rakt emot, så det är bäst med två svanar, förklarade bälingen.
Han plockade fram två rep och fäste dom vid svanhalsarna och flotten. Så bar det så sakta av över sjön. Väl på andra sidan blev det tack och adjö, och gubben och bälingen hjälptes åt med att dra upp flotten på land. Sedan la dom tillbaka riset.
– Så där ja, sa bälingen, då kan vi knalla så smått mot torpet.
– Det har varit en mycket angenäm dag det här, sa gubben. Tänk om jag hade kunnat komma ihåg den.
Det stod inte länge på förrän gubben var stor igen. En stund senare var dom framme vid torpet. Katten Knut satt på förstubron och slickade sig. Bälingen sa adjö och räckte fram ett exemplar av Bälingska Tidender som han tagit med sig.
– Vad nu då, en tidning... var har du fått tag i den...? sa gubben.
– Och du är Elon Larsson förstår jag, sa Snörf.
– Stämmer, sa gubben, det här var mycket angenämt. Trevligt att råkas.
Broder Snörf föreslog att dom skulle gå in och få sig något att dricka. Vid sidan om ingången hängde en låda och på den stod det: för inlämnade manuskript ansvaras ej.
– Akta huvudet, det är lite lågt i tak dom första metrarna, sa Snörf.
Gången vidgade sig till en stor sal som var upplyst av dagsljus genom ett hål i taket i bortre änden. Utmed ena kanten fanns det ett antal bord med stora pappershögar på.
– Därborta vid ingången kan ni se en stapel med färdiga tidningar som ska levereras vilken dag som helst. Ni kan ju ta var sitt exemplar och slå er ner, så plockar jag fram något drickbart, sa Snörf och gick till köket.
Gubben tog en tidning och slog sig ner i en soffa. Rubriken på första sidan löd: Globala uppvärmningen orsakar översvämningar.
– Här kommer jag med lite hemlagad flädersaft, sa Snörf och satte en bricka på bordet.
– Ni är tydligen mycket för miljön, sa gubben och pekade på förstasidan.
– Det är en av dom viktigaste frågorna nu för tiden. Vi får väldigt många insändare från bekymrade bälingar.
– Kan jag förstå, sa gubben. Det här med bälingar, hur många finns det egentligen? Ni är dom enda jag har sett under alla år.
– I denna delen av skogen är vi väl ett femtiotal. Att du inte träffat fler än oss två beror på att vi håller oss undan er människor. Vi har dålig erfarenhet, sa Snurf och Snörf nickade instämmande.
– Tidningens upplaga brukar vara 300 stycken, sa Snörf. Det täcker det område som vi kan distribuera till.
– Vad skriver ni om i tidningen? undrade gubben.
– Allt mellan himmel och jord som har intresse för oss bälingar. Vi har mest lokalt material. Jag skriver mycket om dom olika stigarna i vårt område. Så små ben som vi har är vi beroende av att kunna ta oss fram så lätt som möjligt.
– Jag undrar om vi inte borde gå ut ur grottan nu, det har gått nästan en timma, sa Snurf och reste sig.
När dom kom ut halade gubben fram snusdosan och bjöd, men både Snurf och Snörf avböjde. Gubben la själv in en ordentlig pris.
– Det var mycket vänligt att jag fick komma på besö... Nu är det dags igen... Gubben började växa och snart var han sitt vanliga jag igen.
– Han ska få en kapsel till när vi kommer till sjön, sa Snurf till sin bror. Nu får du ha det så bra, så ses vi snart igen.
De båda bröderna kramade om varandra och gubben och bälingen började gå stigen mot sjön.
– Trevlig man, sa gubben, varifrån kom han...?
När dom var framme vid sjön visslade Snurf två signaler. Han gav gubben en kapsel, och han svalde den med lite sjövatten.
– Ett väldigt åkande upp och ner idag, sa gubben och skrattade.
Dom tog tag i flotten och drog ner den i vattnet. Ute från sjön kom två svanar flygande och landade med vattnet sprutande om fötterna.
– Det blåser lite rakt emot, så det är bäst med två svanar, förklarade bälingen.
Han plockade fram två rep och fäste dom vid svanhalsarna och flotten. Så bar det så sakta av över sjön. Väl på andra sidan blev det tack och adjö, och gubben och bälingen hjälptes åt med att dra upp flotten på land. Sedan la dom tillbaka riset.
– Så där ja, sa bälingen, då kan vi knalla så smått mot torpet.
– Det har varit en mycket angenäm dag det här, sa gubben. Tänk om jag hade kunnat komma ihåg den.
Det stod inte länge på förrän gubben var stor igen. En stund senare var dom framme vid torpet. Katten Knut satt på förstubron och slickade sig. Bälingen sa adjö och räckte fram ett exemplar av Bälingska Tidender som han tagit med sig.
– Vad nu då, en tidning... var har du fått tag i den...? sa gubben.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Forts. följer
Saturday, 14 February 2009
Virrpannan och bälingen, del 3
SURT, SA RÄVEN
Elon hade varit ner till byn, närmare bestämt till den lilla lanthandeln, och "kommit ihåg" en del som han behövde handla hem. Bland annat falukorv och några salta sillar. Snus inte att förglömma.
Efter väl förrättat värv styrde han kosan hemåt, och han var snart inne på stigen som ledde fram till stället där den delade sig, och som vanligt fick han en obehaglig känsla i magtrakten. Höger eller vänster...
Snurf, som av en händelse råkade vara i närheten, hade fått syn på gubben på långt håll, och beslöt att gömma sig bakom ett träd för att se hur Elon skulle hantera situationen.
Elon stannade, satte ner sina kassar, och kliade sig på hakan. Nu gällde det igen... Han tog upp kassarna och sa högt till sig själv:
– Jaha, då ska vi se... högra kanske... nääää... tror jag försöker med den andra...
Han tog några försiktiga steg på den vänstra stigen och stannade. På en gren över hans huvud satt en skata och började, som gubben tyckte, skratta hånfullt.
– Stäng igen näbben på dig du... kanske, sa han och blängde på skatan. Men så tänkte han att skatan troligen visste vilken stig som vara den rätta, så därför skrattade den. Han tog några raska steg över till den högra stigen.
– Ett sånt högst välbetänkt val! sa Snurf, och klappade händerna där han tittade fram bakom ett träd.
– Nämen si gudag på dig... va du nu heter... jag valde visst rätt...?
– Visst gjorde du det. Nu följer jag dig hem för jag ska ändå åt det hållet, sa Snurf och dom började gå. Bälingen först och gubben efter. Solens strålar strilade ner genom trädkronorna, och bildade mönster på marken. Det doftade mossa och kåda. Snurf stannade och pekade på en sjö som glittrade fram mellan trädstammarna.
– I den sjön bor det en dopping som jag känner. När man frågar honom hur han mår svarar han alltid: livet är upp och ner. Han är en riktig skämtare, den där doppingen!
– Jaha jaså, kanske ja... sa gubben. Jag måste bara vila armarna en liten stund. Han satte ner kassarna och grävde fram snusdosan som han sträckte fram mot bälingen med en frågande min. Bälingen skakade på huvudet.
– Du kanske vill ha en sån där kopp... eeeh... kaffe när vi kommer hem till mig? undrade Elon, och tog sig en funderare på vad bälingen skulle kunna dricka ur.
– Det skulle smaka det, sa Snurf.
Dom kom fram till torpet, och i solen på förstubron satt katten Knut, och solade sig.
– Slå du dig ner här och språka med... öööh... den där... så kommer jag ut med kaffet. Det är färdigt tror jag... i en ter... i en sån där som håller det varmt, sa gubben och gick in med sina kassar. Han gick fram till ett skåp och tog fram en kaffekopp. Sen kliade han sig i nacken. Den var alldeles för stor för bälingen att dricka ur. Efter lite rotande fick han fatt i en mockakopp, den enda han hade. Han tog dom båda kopparna, ett paket kex och termosen och blev stående.
– Vart i jisse namn skulle jag ta vägen med det här? sa han och såg ut genom köksfönstret.
– Ska jag hjälpa dig att bära? undrade bälingen som stuckit in huvudet.
– Nähä javisst ja, du är ju här, sa gubben och gick ut på förstubron.Dom slog sig ner och njöt av sitt kaffe.
– Knut berättade för mig att du är nervös för att räven ska ta dina höns, sa bälingen. Jag känner räven som har sin lya inte så långt härifrån. Vi skulle kunna gå och prata med honom.
– Höns, höns... jo det har jag väl... jag äter ju ägg, sa gubben och hällde det sista kaffet på fatet. Han stoppade en sockerbit i munnen och sörplade i sig kaffet.
– Kom, sa bälingen och reste sig upp, vi går och kollar hönsgården. Dom gick runt till baksidan, och en bit bort fanns hönsen.
– Präktiga höns du har, sa bälingen, men titta där. Han gick fram och lyfte upp en flik av hönsnätet.
– Ujamäj, tycks det mig, sa gubben bekymrat.
– Nu går vi och pratar med räven som heter Räjne, sa bälingen och knallade iväg med gubben efter. Stigen dom tog ringlade sig fram mellan stenar och träd. Plötsligt stannade bälingen, och pekade på två rådjur en bit bort.
– Det är Råland och Rånja. Hallå på er! ropade han och vinkade. Rådjuren nickade med sina huvuden och försvann.
Efter en stund kom dom fram till en liten bäck och där stannade Snurf. Han halade fram en reduceringskapsel och höll upp den framför sig.
– Du kommer väl inte ihåg den här, sa han, men det är bäst att du tar en annars skrämmer du bort räven, och då blir det ju inget pratat. Dessutom kan du prata med Räjne när du är reducerad.
– Jaha vad är detta du bjuder på, är det gott... eller? sa gubben och tittade på kapseln.
– Fråga inte så mycket utan gå till bäcken och svälj ner den med lite vatten.
Gubben lommade iväg och stoppade kapseln i munnen. När han fått lite vatten dröjde det inte länge, så började han krympa. Han vände tillbaka till bälingen.
– Det är verkligen alldeles otroligt sensationellt att vara med om något dylikt. Jag kommer tydligt ihåg att vi gjorde samma sak när jag var hemma hos dig i rotvältan. Du sa att vi skulle prata med en räv som heter Räjne, om inte mitt minne sviker mig, sa Elon, och skrattade.
– Just det, därför är det bäst att du inte är stor, för då kan han bli skrämd. Dessutom kan du prata med honom när du är reducerad.
Dom kom fram till en liten glänta och bälingen stannade och såg sig omkring.
– Här blir bra, sa han och höll händerna på var sida om munnen och ropade: Räjne!
Det tog bara några sekunder, så kom en grann räv springande ut i gläntan.
– Salve Räjne, sa bälingen.
– Nej se Snurf! sa räven, det var inte i går det. Vad är det för en bäling du har med dig? Han verkar bekant på något vis...
– Han är en reducerad människa och heter Elon. Det är han som bor på torpet därborta, sa bälingen och pekade åt det håll dom kommit från.
– Jaaa, det stämmer... och höns har han, sa räven och slickade sig om munnen.
– Det är just det vi skulle vilja prata med dig om, sa Elon och sneglade på Elon.
– Så här ligger det till Räjne. Elon har som människa en massa problem. Han har vissa besvär med att klara sig själv eftersom han nästan inget minne har. Skulle han då också bli av med sina höns, så vore det ingen höjdare precis, sa bälingen och slog ut med armarna.
Räven drog öronen åt sig och såg mycket bekymrad ut.
– Det kan jag naturligtvis ha en viss förståelse för, men å andra sidan...
– Hör på mig Räjne, sa bälingen, du vet mycket väl att du måste lova mig att lämna Elons höns ifred av den enkla orsaken att han är min vän!
– Jag vet att det är så, suckade räven, och jag lovar. Ska vi skaka tass?
Och det gjorde dom alla tre. Elon sa till räven att han var mycket tacksam och skulle se om han kunde gottgöra det hela på något sätt. Men det skulle han förmodligen inte komma ihåg.
– Vi måste gå nu, sa bälingen.
– Passar bra, sa räven och log, jag lovade ta hand om valparna i eftermiddag.
Dom sa adjö och begav sig mot torpet. Rätt som det var började Elon växa igen.
– Nu är det så där igen... vad det nu... märkligt vad... var är vi?
– På väg hem till ditt torp.
– Jaha, är det åt det här hållet...? sa Elon.
Dom var snart framme i gläntan där torpet låg och när dom passerade hönshuset stannade gubben, kliade sig i nacken, och pekade på det trasiga hönsnätet.
– Man borde kanske göra något... så inte... så inte räven tar hönsen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Elon hade varit ner till byn, närmare bestämt till den lilla lanthandeln, och "kommit ihåg" en del som han behövde handla hem. Bland annat falukorv och några salta sillar. Snus inte att förglömma.
Efter väl förrättat värv styrde han kosan hemåt, och han var snart inne på stigen som ledde fram till stället där den delade sig, och som vanligt fick han en obehaglig känsla i magtrakten. Höger eller vänster...
Snurf, som av en händelse råkade vara i närheten, hade fått syn på gubben på långt håll, och beslöt att gömma sig bakom ett träd för att se hur Elon skulle hantera situationen.
Elon stannade, satte ner sina kassar, och kliade sig på hakan. Nu gällde det igen... Han tog upp kassarna och sa högt till sig själv:
– Jaha, då ska vi se... högra kanske... nääää... tror jag försöker med den andra...
Han tog några försiktiga steg på den vänstra stigen och stannade. På en gren över hans huvud satt en skata och började, som gubben tyckte, skratta hånfullt.
– Stäng igen näbben på dig du... kanske, sa han och blängde på skatan. Men så tänkte han att skatan troligen visste vilken stig som vara den rätta, så därför skrattade den. Han tog några raska steg över till den högra stigen.
– Ett sånt högst välbetänkt val! sa Snurf, och klappade händerna där han tittade fram bakom ett träd.
– Nämen si gudag på dig... va du nu heter... jag valde visst rätt...?
– Visst gjorde du det. Nu följer jag dig hem för jag ska ändå åt det hållet, sa Snurf och dom började gå. Bälingen först och gubben efter. Solens strålar strilade ner genom trädkronorna, och bildade mönster på marken. Det doftade mossa och kåda. Snurf stannade och pekade på en sjö som glittrade fram mellan trädstammarna.
– I den sjön bor det en dopping som jag känner. När man frågar honom hur han mår svarar han alltid: livet är upp och ner. Han är en riktig skämtare, den där doppingen!
– Jaha jaså, kanske ja... sa gubben. Jag måste bara vila armarna en liten stund. Han satte ner kassarna och grävde fram snusdosan som han sträckte fram mot bälingen med en frågande min. Bälingen skakade på huvudet.
– Du kanske vill ha en sån där kopp... eeeh... kaffe när vi kommer hem till mig? undrade Elon, och tog sig en funderare på vad bälingen skulle kunna dricka ur.
– Det skulle smaka det, sa Snurf.
Dom kom fram till torpet, och i solen på förstubron satt katten Knut, och solade sig.
– Slå du dig ner här och språka med... öööh... den där... så kommer jag ut med kaffet. Det är färdigt tror jag... i en ter... i en sån där som håller det varmt, sa gubben och gick in med sina kassar. Han gick fram till ett skåp och tog fram en kaffekopp. Sen kliade han sig i nacken. Den var alldeles för stor för bälingen att dricka ur. Efter lite rotande fick han fatt i en mockakopp, den enda han hade. Han tog dom båda kopparna, ett paket kex och termosen och blev stående.
– Vart i jisse namn skulle jag ta vägen med det här? sa han och såg ut genom köksfönstret.
– Ska jag hjälpa dig att bära? undrade bälingen som stuckit in huvudet.
– Nähä javisst ja, du är ju här, sa gubben och gick ut på förstubron.Dom slog sig ner och njöt av sitt kaffe.
– Knut berättade för mig att du är nervös för att räven ska ta dina höns, sa bälingen. Jag känner räven som har sin lya inte så långt härifrån. Vi skulle kunna gå och prata med honom.
– Höns, höns... jo det har jag väl... jag äter ju ägg, sa gubben och hällde det sista kaffet på fatet. Han stoppade en sockerbit i munnen och sörplade i sig kaffet.
– Kom, sa bälingen och reste sig upp, vi går och kollar hönsgården. Dom gick runt till baksidan, och en bit bort fanns hönsen.
– Präktiga höns du har, sa bälingen, men titta där. Han gick fram och lyfte upp en flik av hönsnätet.
– Ujamäj, tycks det mig, sa gubben bekymrat.
– Nu går vi och pratar med räven som heter Räjne, sa bälingen och knallade iväg med gubben efter. Stigen dom tog ringlade sig fram mellan stenar och träd. Plötsligt stannade bälingen, och pekade på två rådjur en bit bort.
– Det är Råland och Rånja. Hallå på er! ropade han och vinkade. Rådjuren nickade med sina huvuden och försvann.
Efter en stund kom dom fram till en liten bäck och där stannade Snurf. Han halade fram en reduceringskapsel och höll upp den framför sig.
– Du kommer väl inte ihåg den här, sa han, men det är bäst att du tar en annars skrämmer du bort räven, och då blir det ju inget pratat. Dessutom kan du prata med Räjne när du är reducerad.
– Jaha vad är detta du bjuder på, är det gott... eller? sa gubben och tittade på kapseln.
– Fråga inte så mycket utan gå till bäcken och svälj ner den med lite vatten.
Gubben lommade iväg och stoppade kapseln i munnen. När han fått lite vatten dröjde det inte länge, så började han krympa. Han vände tillbaka till bälingen.
– Det är verkligen alldeles otroligt sensationellt att vara med om något dylikt. Jag kommer tydligt ihåg att vi gjorde samma sak när jag var hemma hos dig i rotvältan. Du sa att vi skulle prata med en räv som heter Räjne, om inte mitt minne sviker mig, sa Elon, och skrattade.
– Just det, därför är det bäst att du inte är stor, för då kan han bli skrämd. Dessutom kan du prata med honom när du är reducerad.
Dom kom fram till en liten glänta och bälingen stannade och såg sig omkring.
– Här blir bra, sa han och höll händerna på var sida om munnen och ropade: Räjne!
Det tog bara några sekunder, så kom en grann räv springande ut i gläntan.
– Salve Räjne, sa bälingen.
– Nej se Snurf! sa räven, det var inte i går det. Vad är det för en bäling du har med dig? Han verkar bekant på något vis...
– Han är en reducerad människa och heter Elon. Det är han som bor på torpet därborta, sa bälingen och pekade åt det håll dom kommit från.
– Jaaa, det stämmer... och höns har han, sa räven och slickade sig om munnen.
– Det är just det vi skulle vilja prata med dig om, sa Elon och sneglade på Elon.
– Så här ligger det till Räjne. Elon har som människa en massa problem. Han har vissa besvär med att klara sig själv eftersom han nästan inget minne har. Skulle han då också bli av med sina höns, så vore det ingen höjdare precis, sa bälingen och slog ut med armarna.
Räven drog öronen åt sig och såg mycket bekymrad ut.
– Det kan jag naturligtvis ha en viss förståelse för, men å andra sidan...
– Hör på mig Räjne, sa bälingen, du vet mycket väl att du måste lova mig att lämna Elons höns ifred av den enkla orsaken att han är min vän!
– Jag vet att det är så, suckade räven, och jag lovar. Ska vi skaka tass?
Och det gjorde dom alla tre. Elon sa till räven att han var mycket tacksam och skulle se om han kunde gottgöra det hela på något sätt. Men det skulle han förmodligen inte komma ihåg.
– Vi måste gå nu, sa bälingen.
– Passar bra, sa räven och log, jag lovade ta hand om valparna i eftermiddag.
Dom sa adjö och begav sig mot torpet. Rätt som det var började Elon växa igen.
– Nu är det så där igen... vad det nu... märkligt vad... var är vi?
– På väg hem till ditt torp.
– Jaha, är det åt det här hållet...? sa Elon.
Dom var snart framme i gläntan där torpet låg och när dom passerade hönshuset stannade gubben, kliade sig i nacken, och pekade på det trasiga hönsnätet.
– Man borde kanske göra något... så inte... så inte räven tar hönsen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Stirr, enligt min mening.
Jag sitter här för att plita ner några rader... det där ordet "plita" är för min del ett stirrord. Ett ord som jag när jag ser det på skärmen rent ut sagt kan sitta och stirra på. Finns verkligen ordet i svenska språket? Men stavningprogrammet reagerar inte, så då är det väl OK. Jag tror inte att jag är ensam om jag säger att ibland stirrar jag på ett ord, eller en mening, till dess att det fullständigt tappar sin betydelse
Här kommer ett ord till: att påta i jorden! Påta – "kan fröken Svensson tänka sig att i går råkade jag påta mig byxorna bak och fram."
För att nu inte tala om att skärpa sig genom att ta sig i nackskinnet. Är det något speciellt med det skinnet som gör det särskilt lämpligt att ta sig i om man behöver skärpa sig?
Jag har ju inte en medfödd skrivarbegåvning. Visst har det väl hänt under min karriär att jag kläckte en rubrik då och då, men att skriva texter har alltid legat utanför min förmåga. Det är i alla fall vad jag trott i alla år. Har ju haft färg och form som "vapen".
Naturligtvis har jag skrivit brev då och då men det har mest med få undantag varit "väderochvindbrev". Man skriver för mänskligheten livsnödvändiga saker som att "häromdagen var det lite fuktigt, men nu skiner solen igen".
Det är egentligen ganska otroligt vad många former av språk vi har. Tänk bara på hur olika man utrycker sig i skrift och tal. Där har jag ett problem. Tycker det kan vara en aning knepigt att i skrift formulera mig så att jag uppfattas på rätt sätt, och det är ju a och o. När man pratar har man så många andra saker att ta till. Gester, mimik och tonfall.
En variant på språk är det som myndigheter använder sig av. Det är ofta jag inte fattar ett smack. Kanske är jag ute och cyklar, men jag tror att det är människor som egentligen inte har förmåga att formulera sig som totar ihop alla underligheter. Och kan man inte skriva, så gäller det att formulera sig så konstigt och invecklat som möjligt. Därmed får man rykte om sig att vara en djävul på att skriva. Och så får man automatiskt en klapp på axeln. Och det var väl den man var ute efter...
Ja, tidningsspråket. Det är ju en historia för sig. Vi bodde en tid i Karlshamn. Där läste man naturligtvis den lokala tidningen. Tror den hette Karlshamns Allehanda. Bland det festligaste, om man nu får uttrycka sig så i sammanhanget, var nekrologerna som någon volontär rusade runt på bygden för att samla underlag till. Där kunde man finna guldkorn. Inte för det att jag kommer ihåg någon speciell men det kunde låta ungefär såhär: under en stor del av sitt strävsamma liv ägnade sig X åt gurkodling kombinerat med höga poster inom kommunen, vilka senare kom att rendera X ett mycket gott renommé, men kom han på grund av en intressekonflikt att på senare år sadla om och bli pastor i Pingstkyrkan.
Nu drabbar mig i vanlig ordning en tanke. Det finns ett gammalt talesätt: en bild säger mer än tusen ord.
Här kommer ett ord till: att påta i jorden! Påta – "kan fröken Svensson tänka sig att i går råkade jag påta mig byxorna bak och fram."
För att nu inte tala om att skärpa sig genom att ta sig i nackskinnet. Är det något speciellt med det skinnet som gör det särskilt lämpligt att ta sig i om man behöver skärpa sig?
Jag har ju inte en medfödd skrivarbegåvning. Visst har det väl hänt under min karriär att jag kläckte en rubrik då och då, men att skriva texter har alltid legat utanför min förmåga. Det är i alla fall vad jag trott i alla år. Har ju haft färg och form som "vapen".
Naturligtvis har jag skrivit brev då och då men det har mest med få undantag varit "väderochvindbrev". Man skriver för mänskligheten livsnödvändiga saker som att "häromdagen var det lite fuktigt, men nu skiner solen igen".
Det är egentligen ganska otroligt vad många former av språk vi har. Tänk bara på hur olika man utrycker sig i skrift och tal. Där har jag ett problem. Tycker det kan vara en aning knepigt att i skrift formulera mig så att jag uppfattas på rätt sätt, och det är ju a och o. När man pratar har man så många andra saker att ta till. Gester, mimik och tonfall.
En variant på språk är det som myndigheter använder sig av. Det är ofta jag inte fattar ett smack. Kanske är jag ute och cyklar, men jag tror att det är människor som egentligen inte har förmåga att formulera sig som totar ihop alla underligheter. Och kan man inte skriva, så gäller det att formulera sig så konstigt och invecklat som möjligt. Därmed får man rykte om sig att vara en djävul på att skriva. Och så får man automatiskt en klapp på axeln. Och det var väl den man var ute efter...
Ja, tidningsspråket. Det är ju en historia för sig. Vi bodde en tid i Karlshamn. Där läste man naturligtvis den lokala tidningen. Tror den hette Karlshamns Allehanda. Bland det festligaste, om man nu får uttrycka sig så i sammanhanget, var nekrologerna som någon volontär rusade runt på bygden för att samla underlag till. Där kunde man finna guldkorn. Inte för det att jag kommer ihåg någon speciell men det kunde låta ungefär såhär: under en stor del av sitt strävsamma liv ägnade sig X åt gurkodling kombinerat med höga poster inom kommunen, vilka senare kom att rendera X ett mycket gott renommé, men kom han på grund av en intressekonflikt att på senare år sadla om och bli pastor i Pingstkyrkan.
Nu drabbar mig i vanlig ordning en tanke. Det finns ett gammalt talesätt: en bild säger mer än tusen ord.
Låt oss då säga att 1 rad av det jag skriver här (i originalversionen) innehåller ungefär 15 ord, gånger 41 rader per sida. Det kan vi väl enas om? Jag får det till 615 ord per sida.
Antag då att jag, i stället för att skriva brev, stoppar ner 8 bilder i ett kuvert och skickar. Det får jag till en och en halv sida skrivet brev per bild. Gånger 8. Jisses – det motsvarar ju 13 sidor vanligt brev!
Men vänta nu! Det heter att en bild är värd mer än tusen ord. Hur mycket mer framgår inte. Låt oss vara lite generösa och stanna för att en bild är lika med 1500 ord. Det blir om jag inte räknar helt fel 2.44 sidor skrivet brev per bild! Totalt skulle jag bespara en stackars medmänniska besväret med att sitta och läsa ett brev på nästan 20 sidor med mitt dravel. Detta faktum är något jag borde ta mig en allvarlig funderare på.
För att inte göra en riktig tavla får jag väl låta omvärlden bestämma.
Varför i herrans namn uppfattas det som något negativt att göra en riktig tavla? Tänk t ex på alla underbara tavlor som Cezanne gjorde i Provence. Var det inte snarare positivt? Jag skulle med förtjusning göra sådana tavlor om jag kunde.
Livet är fullt av stirrord och stirrmeningar. Problemet är att ju mer man stirrar desto mindre begriper man.
Antag då att jag, i stället för att skriva brev, stoppar ner 8 bilder i ett kuvert och skickar. Det får jag till en och en halv sida skrivet brev per bild. Gånger 8. Jisses – det motsvarar ju 13 sidor vanligt brev!
Men vänta nu! Det heter att en bild är värd mer än tusen ord. Hur mycket mer framgår inte. Låt oss vara lite generösa och stanna för att en bild är lika med 1500 ord. Det blir om jag inte räknar helt fel 2.44 sidor skrivet brev per bild! Totalt skulle jag bespara en stackars medmänniska besväret med att sitta och läsa ett brev på nästan 20 sidor med mitt dravel. Detta faktum är något jag borde ta mig en allvarlig funderare på.
För att inte göra en riktig tavla får jag väl låta omvärlden bestämma.
Varför i herrans namn uppfattas det som något negativt att göra en riktig tavla? Tänk t ex på alla underbara tavlor som Cezanne gjorde i Provence. Var det inte snarare positivt? Jag skulle med förtjusning göra sådana tavlor om jag kunde.
Livet är fullt av stirrord och stirrmeningar. Problemet är att ju mer man stirrar desto mindre begriper man.
© G Enhammar 2004
Friday, 13 February 2009
Att flanera.
Hemingway var helt övertygad, för att inte säga övertygande, när han sa ungefär på följande sätt:
– Folk som springer, springer ifrån livet. Folk som går, går livet tillmötes.
Jag är personligen en varm anhängare av ovanstående tes. Jag flanerar. Springa får andra göra. Hur gör man då när man flanerar?
En korrekt utförd flanering består av flera delmoment, varav ett av dom viktigaste är att man inte går. Går gör man till tandläkaren, systemet, posten, fram, och dylikt. Det är också vanligt att gå för långt. Ett uttryck som förekommer är så dumt att jag endast med yttersta tveksamhet tar med det här: att gå till fots. Jag har svårt att se behovet för den formuleringen.
När man flanerar skall man spankulera. Rent fysiskt sett betyder det att man släntrar. Hela tiden öppen för alternativ istället för att ha ett bestämt mål för ögonen. Det där med att ta sig från punkt A till punkt B är definitivt ingenting för den som ämnar flanera. Oss emellan har jag under hela mitt liv aldrig hittat dom där punkterna någonstans i naturen. Undrar om dom finns överhuvud taget? Hur ser dom ut? Jag har på senare år blivit tveksam, för att inte säga mycket tveksam.
Under strosandet gäller det att få syn på saker och ting som är värda att notera. Det kan vara såväl vackra ting som underligheter. Att komma hem utan att ha upplevt någondera anses som en misslyckad flanering – en s.k. felflanering.
En mycket viktig del av flanerandet är funderandet. Att hela tiden ha en dialog med sig själv löpande. (Dialoger bör till skillnad från flaneringar vara löpande).
Jag funderar mycket när jag vankar omkring om dagarna. Det kan vara tankar om livet eller en textidé som pockar på uppmärksamhet. Pratar med förtjusning högt med mig själv eftersom jag märkt att tankarna blir mer strukturerade på så vis. Prova själv får du se. När jag knallar omkring och pratar högt, använder jag den teknik jag skrev om i "Pratkvarnar". Om du inte läst den, kan jag tala om att det går ut på att använda hands-free setet till mobilen. Då kan ingen veta att du pratar högt med dig själv. Alla tror att du har telefon. Genialt.
Det finns ett gammalt villaområde här i närheten, som är otroligt flaneringsvänligt. Nästan alla hus har namn förevigade på ambitiösa keramikplattor ute vid brevlådan. Ett heter "Le chant des Dauphins". Det är ju poetiskt.
Häromdagen tittade jag in i en trädgård, som verkligen var hemmadesignad. Blickfånget utgjordes av en triumfbågeliknande anordning. I valvet står en kissande kerub (vad annars?). På triumfbågens överdel en något trasig duva plus en ystert lekande kattunge i blank keramik. Nästan så att man får tårar i ögonen när man bibringas en sådan skönhetsupplevelse.
På en smal tomt ligger ett extremt smalt litet hus. Inomhus kan det garanterat inte finnas några lådor att dra ut. Det skulle aldrig gå.
När man så känner att man flanerat färdigt bland husen, kan man knalla ner till havet och stå och titta på en kundvagn som någon begåvad yngling släpat ner och ställt en bit ut i vattnet. Sådant är ett tecken på en mycket ovanlig humor...
På pirarna som går ut i vattnet står det folk och fiskar. Jag har aldrig sett någon få en fisk. Man säger att all fisk försvunnit på grund av nersmutsningen av vattnet. Det kan jag inte uttala mig om, men en sak som jag lagt märke till är att måsarna har börjat ta fiskar ur dammen i parken. Tre stycken som jag sett hittills. I dammen finns det också sköldpaddor. Parkvakten berättade att det är folk som tröttnat på att ha dom hemma. Då är det enklast att slänga dom i dammen...
Nåmen, undrar du en aning intresserad. När bör detta flanerande gå av stapeln egentligen? Det finns ett flanerande som är ett absolut måste, och det är det som startar klockan 0800 på morgonen. Det är det s.k. urflanerandet. Dagens övriga strövtåg är bara billiga efterapningar, men behöver nödvändigtvis inte vara sämre för det.
Hur länge skall då denna syssla försiggå för att få kallas flanering? Om jag skall vara helt ärlig, anser jag 30 minuter vara ett minimum. Någon övre gräns känner jag inte till. Personligen tycker jag att MFL (morgonflaneringen) bör hålla sig till en timma ungefär.
Jag är fullt på det klara med att jag utsätter mig för risken att någon undrar varför jag inte helt simpelt säger promenera i stället. Nej, se det fungerar inte alls! En promenad tar man enbart för att få frisk luft. Man kan dessutom promenera i vagn eller till häst. Detta visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att välja rätt ord i alla sammanhang.
Efter att ha läst så här långt, har du naturligtvis en fråga, som pockar på ett svar:
– Det där med att gå till tandläkaren och posten, som du talade om i början inverkar det inte menligt på själva flanerandet?
Mitt svar blir kort och gott:
– I allra högsta grad!
© G Enhammar 2005
– Folk som springer, springer ifrån livet. Folk som går, går livet tillmötes.
Jag är personligen en varm anhängare av ovanstående tes. Jag flanerar. Springa får andra göra. Hur gör man då när man flanerar?
En korrekt utförd flanering består av flera delmoment, varav ett av dom viktigaste är att man inte går. Går gör man till tandläkaren, systemet, posten, fram, och dylikt. Det är också vanligt att gå för långt. Ett uttryck som förekommer är så dumt att jag endast med yttersta tveksamhet tar med det här: att gå till fots. Jag har svårt att se behovet för den formuleringen.
När man flanerar skall man spankulera. Rent fysiskt sett betyder det att man släntrar. Hela tiden öppen för alternativ istället för att ha ett bestämt mål för ögonen. Det där med att ta sig från punkt A till punkt B är definitivt ingenting för den som ämnar flanera. Oss emellan har jag under hela mitt liv aldrig hittat dom där punkterna någonstans i naturen. Undrar om dom finns överhuvud taget? Hur ser dom ut? Jag har på senare år blivit tveksam, för att inte säga mycket tveksam.
Under strosandet gäller det att få syn på saker och ting som är värda att notera. Det kan vara såväl vackra ting som underligheter. Att komma hem utan att ha upplevt någondera anses som en misslyckad flanering – en s.k. felflanering.
En mycket viktig del av flanerandet är funderandet. Att hela tiden ha en dialog med sig själv löpande. (Dialoger bör till skillnad från flaneringar vara löpande).
Jag funderar mycket när jag vankar omkring om dagarna. Det kan vara tankar om livet eller en textidé som pockar på uppmärksamhet. Pratar med förtjusning högt med mig själv eftersom jag märkt att tankarna blir mer strukturerade på så vis. Prova själv får du se. När jag knallar omkring och pratar högt, använder jag den teknik jag skrev om i "Pratkvarnar". Om du inte läst den, kan jag tala om att det går ut på att använda hands-free setet till mobilen. Då kan ingen veta att du pratar högt med dig själv. Alla tror att du har telefon. Genialt.
Det finns ett gammalt villaområde här i närheten, som är otroligt flaneringsvänligt. Nästan alla hus har namn förevigade på ambitiösa keramikplattor ute vid brevlådan. Ett heter "Le chant des Dauphins". Det är ju poetiskt.
Häromdagen tittade jag in i en trädgård, som verkligen var hemmadesignad. Blickfånget utgjordes av en triumfbågeliknande anordning. I valvet står en kissande kerub (vad annars?). På triumfbågens överdel en något trasig duva plus en ystert lekande kattunge i blank keramik. Nästan så att man får tårar i ögonen när man bibringas en sådan skönhetsupplevelse.
På en smal tomt ligger ett extremt smalt litet hus. Inomhus kan det garanterat inte finnas några lådor att dra ut. Det skulle aldrig gå.
När man så känner att man flanerat färdigt bland husen, kan man knalla ner till havet och stå och titta på en kundvagn som någon begåvad yngling släpat ner och ställt en bit ut i vattnet. Sådant är ett tecken på en mycket ovanlig humor...
På pirarna som går ut i vattnet står det folk och fiskar. Jag har aldrig sett någon få en fisk. Man säger att all fisk försvunnit på grund av nersmutsningen av vattnet. Det kan jag inte uttala mig om, men en sak som jag lagt märke till är att måsarna har börjat ta fiskar ur dammen i parken. Tre stycken som jag sett hittills. I dammen finns det också sköldpaddor. Parkvakten berättade att det är folk som tröttnat på att ha dom hemma. Då är det enklast att slänga dom i dammen...
Nåmen, undrar du en aning intresserad. När bör detta flanerande gå av stapeln egentligen? Det finns ett flanerande som är ett absolut måste, och det är det som startar klockan 0800 på morgonen. Det är det s.k. urflanerandet. Dagens övriga strövtåg är bara billiga efterapningar, men behöver nödvändigtvis inte vara sämre för det.
Hur länge skall då denna syssla försiggå för att få kallas flanering? Om jag skall vara helt ärlig, anser jag 30 minuter vara ett minimum. Någon övre gräns känner jag inte till. Personligen tycker jag att MFL (morgonflaneringen) bör hålla sig till en timma ungefär.
Jag är fullt på det klara med att jag utsätter mig för risken att någon undrar varför jag inte helt simpelt säger promenera i stället. Nej, se det fungerar inte alls! En promenad tar man enbart för att få frisk luft. Man kan dessutom promenera i vagn eller till häst. Detta visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att välja rätt ord i alla sammanhang.
Efter att ha läst så här långt, har du naturligtvis en fråga, som pockar på ett svar:
– Det där med att gå till tandläkaren och posten, som du talade om i början inverkar det inte menligt på själva flanerandet?
Mitt svar blir kort och gott:
– I allra högsta grad!
© G Enhammar 2005
Thursday, 12 February 2009
Målade meningar 2
Naturen har en skräck för den raka linjen. Och fy tusan för ingenjörer!Sagt av Paul Cézanne.
Wednesday, 11 February 2009
Virrpannan och bälingen
Eftersom jag av en ren tilfällighet är innehavare av en satellitbild över det område där Elon och bälingarna framlever sina dagar, så publicerar jag den här. Kanske är den lite svår att tyda, men bilden kan inte bli större.
Detta är bälingen Snurf
Bälingarna blir ca 60 cm i strumplästen. Snurf har en bror som heter Snörf. Han dyker upp så småningom.
Virrpannan och bälingen, del 2
ROTVÄLTAN
– Dom är granna domdäringa... öh... nä det är som förgjort... jaaa hjort måste det vara... kanske, mumlade han och gned fönsterrutan med skjortärmen.
I samma ögonblick knackade det på dörren, och gubben gick och öppnade. Det var bälingen Snurf som stod där med en korg på armen.
– Det är jag igen, sa han och tittade upp på Elon med sina små ögon.
– Godagens, sa gubben och såg helt förvånad ut. Vad är du för en liten lustig fyr... nja inte fyr direkt... men... du är så liten. Får du ingen mat?
– Har du sett rådjuren i skogsbrynet? undrade Snurf.
– Nä, vad har du i korgen?
– Det är kantareller som jag plockat.
– Vad gör man med... såna?
– Man kan t ex göra en kantarellomelett. Det är namnam, sa Snurf med något drömmande i blicken. Har du ägg hemma?
– Ja det skulle jag tro... jag har visst höns nånstans. Så du bryr dig inte om den där omeletten då?
Bälingen skruvade på sig, och ångrade nästan att han hade sökt upp gubben igen.
– Man gör omelett av ägg, sa han och satte korgen på köksbordet. Jag kan laga till den om du gör upp eld i spisen. Men du måste hämta in ved ser jag. Under tiden rensar jag kantarellerna. Han klättrade upp på stolen och drog korgen till sig.
Elon försvann ut men kom efter en stund in igen och la några ägg på köksbordet, sedan satte han sig ner.
– Du skulle ju ta in ved och göra upp eld, sa Snurf och fortsatte att rensa.
– Säger du det? sa gubben, då får jag gå ut och hämta ved... eller?
– Just det, sa Snurf, vände sig på stolen och satte sig på bordet.
Medan Elon var ute funderade Snurf på hur i hela världen gubben kunde klara sig själv, så virrig som han var. Tydligen fungerade det på något märkligt vis.
Gubben kom in med veden och började göra upp eld i spisen.
– Har du varit ner till byn sen vi sågs sist? undrade Snurf och tänkte på stället där stigen delar sig.
– Jag var där kanske i går, sa Elon och blåste på elden. Höll förmodligen på att slå mig rent fördärvad på vägen dit... tror jag... om jag minns rätt.
– Jaså?
– Ja det var nån som lagt en stor sten på stigen... inte såg jag det... men jag fick flyttat den, så nu är det nog ingen risk längre... om man skulle råka komma den vägen... eventuellt förstås.
Snurf hade på tungan att säga vad vitsen var med stenen, men han insåg att det var fullständigt meningslöst, så han höll tyst.
Omeletten var nu färdig att sättas på spisen och han drog fram en stol som han klev upp på.
– Medan jag fixar det här kan du duka, sa han till gubben.
– Räcker det inte med vaxduka?... jaså nähäja...
– Vi behöver tallrikar och bestick, sa Snurf och himlade med ögonen.
– Då är det bäst att jag dukar, sa gubben och hämtade två tallrikar och gafflar. Han tittade på bälingen och bytte den ena gaffeln mot en tesked.
Dom lät sig väl smaka av anrättningen – Snurf stående på sin stol. Rätt vad det var kom en gråspräcklig katt intassande och hoppade upp på bordet.
– Är det där din katt? frågade Snurf och slickade upp dom sista resterna från skeden.
– Inte helt uteslutet... snarare... , sa gubben och stirrade på katten.
Bälingen lutade sig mot katten och frambringade några märkliga läten. Som svar hördes ett spinnande ljud från katten.
– Jodå, det är din katt och han heter Knut. Han bad mig säga att du måste köpa kattmat snart. Börjar bli en aning trött på möss.
– Men möss, sa gubben och kliade sig i nacken. Jaså är det Knut han heter...
Katten tog ett kliv till fönsterbrädan och sträckte ut sig mellan blomkrukorna och började slicka sina tassar.
– Skulle du tycka att det vore roligt att komma och se hur jag bor? frågade Snurf, och hoppade ner från stolen.
– Roligt... jo det är det ju... men jag hittar väl inte dit, sa gubben och såg bekymrad ut.
– Jamen vi slår följe, sa den lille mannen. Vi kan gina genom skogen, så blir det inte så drygt.
Elon verkade märkbart lättad och sa att han tyckte det var ett bra förslag. Snurf tog sin lilla korg som stod vid spisen. Dom sa adjö till Knut, och lämnade torpet.
– Vi går in i skogen därborta, sa Snurf och pekade ungefär på den plats där dom sett rådjuren tidigare.
– Njaaa, sakta i backen, sa gubben, om vi ska ner till byn måste vi väl... eller?
– Vi ska inte ner till byn utan hem till mig, sa bälingen och såg ut som om han hade planer på att lappa till Elon med korgen.
– Men så trevligt! sa gubben, och såg angenämt överraskad ut.
Dom var nu inne i skogen och bälingen pinnade på, så att Elon nästan fick problem att hänga med. Bälingen pekade på ett gammalt ihåligt träd och berättade att där bodde en uggla som hette Dugglas. Dom brukade språkas vid ibland.
– Jahaja, sa gubben och stannade. Har du fått nåt snus idag... månne...
– Tack jag väntar, sa bälingen och gick vidare.
Elon knackade på locket till snusdosan och la in en rejäl mullbänk. När han tittade upp var bälingen försvunnen! Han såg sig omkring och kunde inte fatta någonting.
– Det här va högst besynnerligt... jag kunde ha svurit på att det var nån som pratade med mig alldeles nyss... hur ska jag nu göra, sa gubben högt för sig själv med darr på rösten.
– Varför står du där och mumlar, ropade Snurf och tittade fram bakom en sten. Vi har inte hela dan på oss. Kom nu!
Dom promenerade vidare och var snart framme vid den bäck där bälingens rotvälta låg. Kliva över bäcken behövde dom inte eftersom dom var på rätt sida. Bakom en krök såg dom en svart Labrador som stod och drack ur bäcken.
– Hej Laban, sa Snurf på hundiska. Har du nu sprungit ifrån husse igen?
Labben tittade upp och viftade igenkännade på svansen. Han gick fram till bälingen och slickade honom på kinden så att baskern hamnade på sned.
– Du vet hur det är, sa Laban. Jag brukar ta en liten tur på egen tass då och då. Det är skönt att få en stund för sig själv då och då.
Bälingen berättade för Elon vad Laban sagt, och efter att ha klappat om honom gick dom vidare.
– Där framme är mitt hem, sa bälingen och pekade på rotvältan.
Bäcken fortsatte ytterligare ett hundratal meter och rann sedan ut i en liten vacker sjö som det växte näckrosor i. Det var en riktig idyll.
– Du får vänta här en sekund, sa bälingen.
Han hoppade ner i rotvältan och lyfte på en bit säckväv som täckte ingången till bostaden och försvann in. Efter några ögonblick kom han ut med något som såg ut som en smällkaramell i handen. På ena sidan kunde man läsa "Reduceringskapsel." Han räckte över den till gubben och sa till honom att öppna i ena änden och försiktigt hälla ut kapseln i handen. Sen skulle Elon stoppa kapseln i munnen, och svälja ner den med lite bäckvatten.
– Mådä, sa gubben, har jag ont i huvudet... kanske?
– Gör nu bara som jag säger, sa Snurf och pekade på bäcken.
Gubben stoppade kapseln i munnen och la sig på alla fyra och sörplade vatten. Sedan reste han sig och plötsligt började han krympa. Efter någon minut var han lika liten som bälingen.
– Sådärja, sa Snurf och log. Nu kan vi umgås på samma nivå!
– Det var mycket märkligt det här, sa Elon och såg sig omkring. Jag kan tydligt påminna mig att jag vid något tillfälle läst om Reduktionen i Sverige. Men det var ju något annat. Konstigt jag känner mig alldeles kristallklar i huvudet!
– Ja du förstår att ditt dåliga minne blir också reducerat på samma gång. Tyvärr verkar kapseln bara någon timma, sa Snurf och slog beklagande ut med armarna. Dom lufsade in genom det lilla hålet, och kom in i bälingens bostad. Han plockade fram en flaska blåbärssaft som han gjort vid något tillfälle, och dom slog sig ner på ett par stubbar vid ett runt bord. På väggen hängde en bonad som såg ganska hemmagjord ut. På den stod det med korsstygn "My rotvälta is my castle." Vid ena väggen fanns en säng som verkade vara tillverkad av bräder till en lastpall. Dessutom fanns det en järnspis och ett stort skåp.
Dom båda kumpanerna drack blåbärssaften, och pratade nästan i mun på varann. Gubben berättade om sitt liv och dom svårigheter han brottades med, och bälingen berättade om sitt liv.
– Och titta där ligger det minsann en dagstidning, konstaterade gubben.
– Dagstidning är väl lite mycket sagt, det är Bälingska Tidender som kommer ungefär en gång i kvartalet.
Plötsligt tittade Snurf på ett timglas som stog på bordet.
– Det är nog bäst att vi bryter upp nu, så du inte sitter och blir stor härinne, sa han och ledde gubben ut ur hålan.
Dom knallade tillbaka samma väg dom kommit. Ivrigt pratande om ditt och datt. När dom var drygt halvvägs till torpet stannade gubben och såg konstig ut. Rätt som det var började han växa, och blev strax sitt vanliga jag igen.
– Men va ä nu detta... vad är det som... var har jag varit... för det har jag väl, eller har jag inte det? sa gubben i känd stil. Snurf ruskade beklagande på huvudet och fortsatte mot torpet. Efter en stund var dom framme, och blev stående på förstubron. Snurf undrade om gubben skulle kunna tänka sig att komma hem till honom igen nån annan dag.
– Det skulle vara rysligt trevlig att få se hur du har det, sa gubben. Bor du här i närheten... eller?
© G Enhammar 2005
– Jag var där kanske i går, sa Elon och blåste på elden. Höll förmodligen på att slå mig rent fördärvad på vägen dit... tror jag... om jag minns rätt.
– Jaså?
– Ja det var nån som lagt en stor sten på stigen... inte såg jag det... men jag fick flyttat den, så nu är det nog ingen risk längre... om man skulle råka komma den vägen... eventuellt förstås.
Snurf hade på tungan att säga vad vitsen var med stenen, men han insåg att det var fullständigt meningslöst, så han höll tyst.
Omeletten var nu färdig att sättas på spisen och han drog fram en stol som han klev upp på.
– Medan jag fixar det här kan du duka, sa han till gubben.
– Räcker det inte med vaxduka?... jaså nähäja...
– Vi behöver tallrikar och bestick, sa Snurf och himlade med ögonen.
– Då är det bäst att jag dukar, sa gubben och hämtade två tallrikar och gafflar. Han tittade på bälingen och bytte den ena gaffeln mot en tesked.
Dom lät sig väl smaka av anrättningen – Snurf stående på sin stol. Rätt vad det var kom en gråspräcklig katt intassande och hoppade upp på bordet.
– Är det där din katt? frågade Snurf och slickade upp dom sista resterna från skeden.
– Inte helt uteslutet... snarare... , sa gubben och stirrade på katten.
Bälingen lutade sig mot katten och frambringade några märkliga läten. Som svar hördes ett spinnande ljud från katten.
– Jodå, det är din katt och han heter Knut. Han bad mig säga att du måste köpa kattmat snart. Börjar bli en aning trött på möss.
– Men möss, sa gubben och kliade sig i nacken. Jaså är det Knut han heter...
Katten tog ett kliv till fönsterbrädan och sträckte ut sig mellan blomkrukorna och började slicka sina tassar.
– Skulle du tycka att det vore roligt att komma och se hur jag bor? frågade Snurf, och hoppade ner från stolen.
– Roligt... jo det är det ju... men jag hittar väl inte dit, sa gubben och såg bekymrad ut.
– Jamen vi slår följe, sa den lille mannen. Vi kan gina genom skogen, så blir det inte så drygt.
Elon verkade märkbart lättad och sa att han tyckte det var ett bra förslag. Snurf tog sin lilla korg som stod vid spisen. Dom sa adjö till Knut, och lämnade torpet.
– Vi går in i skogen därborta, sa Snurf och pekade ungefär på den plats där dom sett rådjuren tidigare.
– Njaaa, sakta i backen, sa gubben, om vi ska ner till byn måste vi väl... eller?
– Vi ska inte ner till byn utan hem till mig, sa bälingen och såg ut som om han hade planer på att lappa till Elon med korgen.
– Men så trevligt! sa gubben, och såg angenämt överraskad ut.
Dom var nu inne i skogen och bälingen pinnade på, så att Elon nästan fick problem att hänga med. Bälingen pekade på ett gammalt ihåligt träd och berättade att där bodde en uggla som hette Dugglas. Dom brukade språkas vid ibland.
– Jahaja, sa gubben och stannade. Har du fått nåt snus idag... månne...
– Tack jag väntar, sa bälingen och gick vidare.
Elon knackade på locket till snusdosan och la in en rejäl mullbänk. När han tittade upp var bälingen försvunnen! Han såg sig omkring och kunde inte fatta någonting.
– Det här va högst besynnerligt... jag kunde ha svurit på att det var nån som pratade med mig alldeles nyss... hur ska jag nu göra, sa gubben högt för sig själv med darr på rösten.
– Varför står du där och mumlar, ropade Snurf och tittade fram bakom en sten. Vi har inte hela dan på oss. Kom nu!
Dom promenerade vidare och var snart framme vid den bäck där bälingens rotvälta låg. Kliva över bäcken behövde dom inte eftersom dom var på rätt sida. Bakom en krök såg dom en svart Labrador som stod och drack ur bäcken.
– Hej Laban, sa Snurf på hundiska. Har du nu sprungit ifrån husse igen?
Labben tittade upp och viftade igenkännade på svansen. Han gick fram till bälingen och slickade honom på kinden så att baskern hamnade på sned.
– Du vet hur det är, sa Laban. Jag brukar ta en liten tur på egen tass då och då. Det är skönt att få en stund för sig själv då och då.
Bälingen berättade för Elon vad Laban sagt, och efter att ha klappat om honom gick dom vidare.
– Där framme är mitt hem, sa bälingen och pekade på rotvältan.
Bäcken fortsatte ytterligare ett hundratal meter och rann sedan ut i en liten vacker sjö som det växte näckrosor i. Det var en riktig idyll.
– Du får vänta här en sekund, sa bälingen.
Han hoppade ner i rotvältan och lyfte på en bit säckväv som täckte ingången till bostaden och försvann in. Efter några ögonblick kom han ut med något som såg ut som en smällkaramell i handen. På ena sidan kunde man läsa "Reduceringskapsel." Han räckte över den till gubben och sa till honom att öppna i ena änden och försiktigt hälla ut kapseln i handen. Sen skulle Elon stoppa kapseln i munnen, och svälja ner den med lite bäckvatten.
– Mådä, sa gubben, har jag ont i huvudet... kanske?
– Gör nu bara som jag säger, sa Snurf och pekade på bäcken.
Gubben stoppade kapseln i munnen och la sig på alla fyra och sörplade vatten. Sedan reste han sig och plötsligt började han krympa. Efter någon minut var han lika liten som bälingen.
– Sådärja, sa Snurf och log. Nu kan vi umgås på samma nivå!
– Det var mycket märkligt det här, sa Elon och såg sig omkring. Jag kan tydligt påminna mig att jag vid något tillfälle läst om Reduktionen i Sverige. Men det var ju något annat. Konstigt jag känner mig alldeles kristallklar i huvudet!
– Ja du förstår att ditt dåliga minne blir också reducerat på samma gång. Tyvärr verkar kapseln bara någon timma, sa Snurf och slog beklagande ut med armarna. Dom lufsade in genom det lilla hålet, och kom in i bälingens bostad. Han plockade fram en flaska blåbärssaft som han gjort vid något tillfälle, och dom slog sig ner på ett par stubbar vid ett runt bord. På väggen hängde en bonad som såg ganska hemmagjord ut. På den stod det med korsstygn "My rotvälta is my castle." Vid ena väggen fanns en säng som verkade vara tillverkad av bräder till en lastpall. Dessutom fanns det en järnspis och ett stort skåp.
Dom båda kumpanerna drack blåbärssaften, och pratade nästan i mun på varann. Gubben berättade om sitt liv och dom svårigheter han brottades med, och bälingen berättade om sitt liv.
– Och titta där ligger det minsann en dagstidning, konstaterade gubben.
– Dagstidning är väl lite mycket sagt, det är Bälingska Tidender som kommer ungefär en gång i kvartalet.
Plötsligt tittade Snurf på ett timglas som stog på bordet.
– Det är nog bäst att vi bryter upp nu, så du inte sitter och blir stor härinne, sa han och ledde gubben ut ur hålan.
Dom knallade tillbaka samma väg dom kommit. Ivrigt pratande om ditt och datt. När dom var drygt halvvägs till torpet stannade gubben och såg konstig ut. Rätt som det var började han växa, och blev strax sitt vanliga jag igen.
– Men va ä nu detta... vad är det som... var har jag varit... för det har jag väl, eller har jag inte det? sa gubben i känd stil. Snurf ruskade beklagande på huvudet och fortsatte mot torpet. Efter en stund var dom framme, och blev stående på förstubron. Snurf undrade om gubben skulle kunna tänka sig att komma hem till honom igen nån annan dag.
– Det skulle vara rysligt trevlig att få se hur du har det, sa gubben. Bor du här i närheten... eller?
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Tuesday, 10 February 2009
Målade meningar 1
Enda sättet att fastställa gränsen för det möjliga är att ta ett litet steg över gränsen till det omöjliga och kolla läget.Sagt av Arthur C. Clarke
Målade meningar är en serie bestående av 25 bilder som jag gjorde 1988, och som bygger på citat. Egna och andras. Media: neopastell
Monday, 9 February 2009
Objektivt sett
Det var egentligen först när jag gick med i flickr. som jag mer konkret uppmärksammade fenomenet. Jag kunde under vissa personers bilder läsa: ingen beskärning, ingen efterbehandling, bilden direkt ur kameran.
Jag tyckte detta var så avigt, så jag mailade en av dom, och frågade varför hon skrev så under alla sina bilder. Hon svarade att det ju inte var någon större konst att göra en bild vacker om man fuskade med ett bildbehandlingsprogram. Konsten var att göra det direkt i kameran. Jag önskade henne lycka till, och återgick till verkligheten...
Dagens kameror har sina begränsningar, och det hjälper inte hur avancerade dom än är. Det kameran ser, och det mina ögon ser är två helt olika saker. För mig är det som kommer ur kameran en skiss som jag vill jobba vidare med för att kunna förmedla den feeling som jag hade inför motivet.
Varför ska man t ex acceptera en horisontlinje som ser ut som en liggande gravid kvinnas mage? Eller hus som lutar inåt så att dom nästan möts? Ju mer vidvinkel man använder, desto större blir effekten (gå till min flickr, leta upp bild 189, klicka på den, och klicka sedan på all sizes som du hittar ovanför bilden, så får du se ett bra exempel). Om man inte fick lov att ändra sådant... ja då hade jag kastat kameran, rusat till första bästa optiker, fallit på knä, och med knäppta händer bett honom att korrigera min syn så fort som möjligt...
Däremot säger jag helt stopp när det gäller vissa medias förvanskande av händelseförlopp genom att t ex kopiera in bilder av personer i en situation dom aldrig befunnit sig i, och annat ofog.
Fram för konstnärlig frihet, och bort med slaveriet under kameran!
Virrpannan och bälingen, del 1
En liten berättelse i 7 delar från de djupa skogarna, och vad som sig där tilldrager.
MÖTET
Han var en märkbart tunn liten uppenbarelse klädd i säckiga manchesterbyxor, rutig skjorta och en mer än begagnad skinnväst. I halsen snusnäsduk, och på huvudet en gammal flottig slokhatt. På fötterna stora gummistövlar som han stoppat ner byxbenen i.
Nu stod han här, mitt inne i skogen där den lilla stigen delade sig i två. Han hade varit nere i byn och köpt snus, och i vanlig ordning glömt en massa andra saker som han behövde. Det var dock inte det som var hans bekymmer där han stod och stirrade på stigen. Nej... han försökte erinra sig om han skulle gå till vänster, eller kanske rentav till höger för att komma hem. Det enda han visste var att han hade en lång bit kvar innan han var hemma i sitt lilla torp. Han kliade sig på hakan och försökte skärpa sig.
– Det är då jädervulen att det ska va så här varenda gång jag kommer hit, sa han högt till sig själv. För det är det väl... va?
Nu ska man inte låta förleda sig till att tro att han var mogen för tvångsintagning. Han var helt enkelt född med dåligt minne. Redan som liten pilt kunde han av någon besökare bli tillfrågad om föräldrarna möjligen var hemma. Då skruvade han besvärat på sig, och sa att det kunde han inte dra sig till minnes. Skolan fick han sluta eftersom han aldrig kom ihåg var den låg. Och nu stod han här och skulle fatta beslut. Höger eller vänster?
– Jag vet inte vilken fot jag ska stå på... njaaa, det vet jag väl att man ska stå på bägge fötterna, gnällde han, men jag vet inte hur jag ska ställa mig till... ja det är ju också galet att uttrycka sig så... nja, ställa sig kan man ju göra på många sätt, med händerna i fickorna, eller i ett hörn eller så... jag vet inte vad jag pratar om, jag sätter mig på den här stenen en stund, eller kanske på stubben där... möjligen.
Hur det var så sjönk han ner på stubben, tog fram snuset han köpt och la in en ordentlig pris.
– Bjuder du? var det någon som sa.
Gubben tittade sig omkring, och lutad mot ett träd stod ett litet väsen inte mer än en dryg halvmeter högt. Han hade på sig något som påminde om en grå munkkåpa, och på huvudet en svart basker.
– Gudagens, sa gubben, har jag sett en sån som dig tidigare... eller kanske inte det? Vill du ha snus? Jag har det här nånstans... eventuellt fast troligtvis.
– Jag heter Snurf och är bäling, sa den lille mannen, och la in en pris. Har du svårt att bestämma dig för vilken väg du ska gå?
– Njää... svårt har jag inte... det är stört omöjligt eller vad det är, sa gubben och såg allmänt desorienterad ut. Jag går här flera gånger i veckan, har jag för mig, men det är detsamma varje gång jag kommer hit.
– Jaha du, sa bälingen. Vad heter du?
– Jag heter ... vänta jag har det på tungan... attans också nu försvann det. Jag talar om det för dig om jag kommer på det, sa gubben och stirrade bort mot stigen.
– Men varför märker du inte ut den stig som är den riktiga? Så behöver du aldrig fundera i forsättningen, sa bälingen och kliade sig på magen.
– Därför att jag glömmer bort det! sa gubben. Vill du ha snus...
– Nej tack, jag har ju redan fått. Har du långt hem? undrade bälingen.
– Det lär vara en bra bit... har jag hört... tror jag, sa gubben och stoppade ner snusdosan.
Bälingen föreslog att han skulle följa gubben hem. Han pekade på en lagom stor sten och sa åt gubben att lägga den på den högra stigen.
– Nu går vi den högra stigen, och om den leder till ditt torp, så låter du stenen ligga kvar, sa bälingen. Då behöver du inte tveka nästa gång du kommer från byn.
Gubben såg fundersam ut och menade att det fanns risk för att han nästa gång han var på väg till byn och fick syn på stenen mitt på stigen skulle kasta den långt in i skogen för att inte snubbla på den eller så... kanske...
– Vi pratar inte mer om det nu, sa bälingen. Vi går i stället.
– Jamen det vore väl trevligt, sa gubben och lyste upp. Vart tycker du vi ska gå?
– Prata inte utan följ mig, sa bälingen och pinnade iväg på sina små ben.
– Där låg en sten mitt på stigen, sa gubben och pekade bakåt. Vill det sig illa kan man snubbla på den och slå sig... möjligen...
Bälingen muttrade något ohörbart, och pinnade vidare.
– Elon! skrek gubben så det ekade i skogen.
En hackspett slutade trumma och flög förskräckt iväg mellan trädstammarna och en ekorre rusade upp för en stam så att barken sprutade om tassarna.
– Vad bölar du Elon för? undrade bälingen och tittade misstänksamt upp på gubben.
– Det är det jag heter... måhända, sa han och såg förvånad ut.
– Kom då Elon, så går vi vidare, suckade bälingen och skakade på huvudet.
Dom kom fram till en porlande liten bäck med en spång i form av en tjock trädstam. På andra sidan gick stigen brant uppför, och den lille bälingen undrade om inte Elon kunde bära honom upp för backen. Det gjorde han, och när dom var uppe på krönet satte han försiktigt ner honom igen.
– Nämen se där, vad är du för en? frågade gubben och såg förvånat på bälingen.
Snurf reagerade inte. Hade bestämt sig för att låtsas som om det regnade.
Stigen vindlade sig fram mellan stora mossbelupna stenar. Här och var växte det flugsvampar som röda utropstecken bland alla dom gröna färgerna. En gammal gran hade blåst omkull och låg som ett minnesmärke över elementens raseri.
– Undrar om vi inte är på rätt väg, sa gubben och pekade på granen. Den där tycker jag verkar bekant på något sätt... men hur... eller?
– Mig påminner den om mitt hem, sa bälingen. Jag bor nämligen i en rotvälta, men för att komma dit måste man välja den vänstra stigen.
– Vardå? sa gubben och såg förvirrad ut.
Dom gick vidare, och plötsligt stannade Elon och pekade.
– Titta, viskade han, det där ser ut som en sån där... en sån där hare... eller är det älg dom kallas... nånting...
Bälingen stoppade två fingrar i munnen och visslade.
– Det där, sa han, det är ju Harald. Honom känner jag.
Snurf gick fram till haren och började prata med honom. Det lät mest som harklingar och konstiga strupdjud men dom förstod tydligen varandra. Gubben plockade fram sin snusdosa och stirrade på den som om han inte sett den tidigare.
– Tror du han gillar snus? sa han och sträckte fram dosan.
Bälingen viftade avvärjande med handen, sa adjö till haren Harald, och pinnade vidare på stigen. Efter ytterligare en stund stannade bälingen och pekade framåt. Stigen mynnade ut i en glänta bland träden, och där skymtade ett litet förfallet torp.
– Är det där ditt hem? undrade han.
– Kan vara, kan vara, sa gubben och sköt fram slokhatten i pannan, och kliade sig i nacken. Säker är jag inte... men jag har en nyckel... få se om den passar... eventuellt...
Dom knallade fram till den något sneda ytterdörren – det behövdes ingen nyckel därför att dörren var öppen. Försiktigt gick dom in och hamnade i ett kök. Bälingen klättrade upp på en pinnstol vid köksbordet.
– Känner du igen dig? Är det här hemma hos dig? frågade han.
Gubben tittade sig nyfiket omkring, och fick syn på ett brev som låg på köksbordet. Han tog upp det och läste namnet som stod på kuvertet.
– Det står herr Elon Larsson... det är kanske jag... fast det kan ju ha kommit fel förstås... det kanske möjligen skulle till nån annan adress... sånt händ...
– HETER DU ELON LARSSON ELLER INTE? skrek den lille bälingen så att han var nära att ramla ner från stolen. Bestäm dig innan jag bryter samman!
– Jo men jag gör nog det i alla fall. Jo det gör jag faktiskt! sa gubben och pekade på en tom snusdosa som låg bland begonierna i fönstret. Den känner jag igen, den är min!
Bälingen drog en suck av lättnad, slet av sig baskern och torkade sig i ansiktet.
– Oha, sa han, då är det bäst att jag drar mig hemåt så smått.
– Så du bor inte här då? sa gubben och såg alldeles häpen ut.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Subscribe to:
Comments (Atom)
Posts
