I EN VÄRLD SOM ÄR UPP OCH NER kan de mest naturliga saker upplevas som en aning märkliga, och det som normalt sett skulle synas vara helt vansinnigt blir plötsligt fullt naturligt. Att bli bekant med någon som heter Siv-Gull kan förefalla något ovanligt, men är när det kommer till kritan fullständigt naturligt. Jag är medveten om att namnet inte hör till dom vanliga, och ändå är det inte det som är det märkliga med Siv-Gull. Nej, den helt överskuggande konstigheten är att Siv-Gull är en fiskmås.
Hur blir man då bekant med en fiskmås? Det bästa sättet är att börja prata med varandra – det kan till en början verka en aning besvärligt, men man får gripa tillfället i flykten, så att säga. Själv träffade jag på Siv-Gull en tidig morgon i parken här i Frankrike. Hon hade just fångat en röd fisk i dammen och stod och knaprade på den. Jag blev naturligtvis förbannad och hävde ur mig någonting i stil med att så där får du väl inte göra, eller något annat lika dräpande. Jag minns inte den exakta formuleringen.
– Ska du ha fisk får du ta den ur havet.
– Det kan du glömma, sa Siv-Gull. I havet finns det ingen fisk längre. Fråga fiskarna nere på stranden får du höra.
– Jag bryr mig inte om i fall det finns fisk i havet eller inte, sa jag. Fiskarna i dammen låter du bli. Jag har desslikes noterat att ni fångar duvor. Det har jag i stort sett inga synpunkter på. Jag har förresten en bok, som heter Fåglarna i färg, och där står det att ni livnär er på död fisk, kräftdjur, musslor, maskar, insekter, avfall och spillsäd. Duvor står det inget om. När boken är tryckt? 1969 tror jag.
– Ja då ja, sa Siv-Gull, då fanns det gott om fisk i havet. Numera måste vi ta till duvor för att hålla oss levande. Oss emellan är det inte så där vansinnigt aptitligt men vad gör man inte för att få något i krävan.
– För övrigt kan jag berätta att vi fiskmåsar sysslar mycket med humor, sa Siv-Gull och drog på näbben. Men det är en så dålig humor att ingen skrattar åt den. Därför finns det en speciell art måsar som heter skrattmås. Det sitter en därborta. Jag ska ge dig ett exempel, så du ser hur det fungerar. Vad ska jag dra till med? Jo, jag kände en som hette Ellen, men hon var så fet att hon fick heta Rondellen.
– Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
– Jaja, sa Siv-Gull, så roligt var det väl inte? Faktum är att hur dåligt skämtet än är, så gapflabbar skrattmåsen. Vi tar en till. Häromdagen träffade jag en fiskmås som var tärna på ett bröllop.
– Kreää, kreää. Kreck-kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
– Du, sa jag, det räcker nog nu. Jag tror jag förstår ungefär.
– Vad ska vi då prata om, sa Siv-Gull. Har du lust att följa med till banken? Jag skall ordna med ett lån. Funderar på att öppna ett skogsavverkningskonto. Det brukar vara det enklaste sättet.
Här var jag tvungen att ta mig en rejäl funderare. Tyckte på något sätt att det var lite svårt att hänga med. Mest för att hålla konversationen vid liv frågade jag Siv-Gull vilken bank hon anlitade.
– Jag har som dom flesta andra Dogger Bank, svarade hon. Fungerar bra för min del.
– Jag får nog avstå från att följa med, sa jag. Vi människor har ju inga vingar att flyga med.
– Det tänkte jag inte på, sa Siv-Gull. Så opraktiskt att behöva gå hela tiden.
– Det är inte så farligt, man vänjer sig så småningom. Steg för steg.
– Tänk på vad du säger, sa Siv-Gull. Det kommer en skrattmås hitåt. Vi brukar säga att till och med en död skrattmås skrattar. Asflabb kallar vi det. Nu har jag faktiskt planer på att flyga upp på taket och knipa mig en duva.
– Gör du det, sa jag. Hör du så vacker musik det strömmar ut från det där öppna fönstret?
– Låter som Måsart, sa Siv-Gull.
– Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
DET ENDA VI HAR GEMENSAMT med människorna är att vi också har två ben, tänkte Siv-Gull där hon cirklade runt högt över Golf Juan. Den heta vinden låg på från havet och skapade en kraftig uppvind när den träffade bergssidan. Hon tänkte på den där Kurt som hon brukade möta i parken. Fy katten en sån enformig tillvaro han har, tänkte hon. Att bara gå omkring där nere och glo hela dagarna. Fast Kurt hade inte beklagat sig än så länge. Han kanske inte begriper bättre, tänkte Siv-Gull och beslöt att dyka ner till Parc Exflora och kolla om det fanns någon mask efter regnskuren. När hon var rakt över parken såg hon att hela gänget satt på gräsmattan.
– Ki´ja, hälsade hon.
– Ki´ja, sa dom andra. Här är massor med mask. Smaskens!
Den närmsta halvtimmen lät dom masken tysta näbben, och var och en gick omkring och tänkte på sitt.
– Vad säger ni om att cirkulera en stund, var det någon som sa. Det är fortfarande bra uppvindar över bergen.
Sagt och gjort. Hela flocken gav sig iväg, och det dröjde inte länge förrän man tagit sig upp på en ganska ansenlig höjd. Utsikten här uppifrån var enastående. Dom kunde se en bra bit förbi Monaco. En Easy Jet dundrade förbi med ett förfärligt oväsen på sin väg till lufthamnen i Nice.
– Dom där är livsfarliga, sa Vincent, man borde anteckna vad klockan är när dom passerar så man inte råkar illa ut. Men jag har ingen penna.
– Du har väl en vingpenna, försökte Siv–Gull. Väl vetande att skämtet var fullständigt bortkastat eftersom det inte fanns någon skrattmås i närheten.
– Han har väl ingen klocka?, sa Olivia som var allmänt förvirrad
Man hade nu cirklat runt i en timmas tid, och någon föreslog att man skulle dra sig ner till byggkranen vid Villa du Parc och rada upp sig. Där kunde man sitta utan att röra på huvudet. Det var bara att vänta, så vred kranen på sig, och man fick en ny vy att titta på.
– Vad säger ni om den där fågelinfluensan som är på väg? sa Guillaume som satt bredvid Siv–Gull, där får man se upp.
– Kommer den uppifrån? undrade Olivia med darr på rösten. Det blev tyst en lång stund.
– Är det någon som kan tala om ifall människor lägger ägg? insköt Vincent som hade tankarna på ett helt annat håll.
Den följande halvtimman satt alla och funderade ihärdigt utan att kunna komma med ett svar.
– Därnere går Kurt, sa Dimitri, han behöver klippa sig.
– En gång såg jag en som klippte med ögonen, sa Olivia fundersamt.
– Varför har dom hund? undrade Benjamin, jag har hört sägas att det finns fågelhundar. Vad nu det är.
– Det finns till och med flygande hundar, sa gamle Hubert som visste det mesta.
– Märkligt, sa Apollinaire, det skulle jag vilja se! Tänk själva. En flaxande tax.
– Äh, lägg ägg, sa Hubert en aning irriterad.
Det blev alldeles tyst igen medan alla satt och tänkte på sitt. En företeelse som är vanlig så fort ett antal fåglar är församlade. Dom flesta funderade dock på vad Hubert sagt till Apollinaire. "Lägg ägg". Vad menade han?
– Jag tror att jag stoppar huvudet under vingen en stund, sa Natacha, jag blir jättesömnig av att lyssna på er.
– Där satt den, sa Vincent och släppte en ordentlig klatt rakt i huvudet på en av byggjobbarna nedanför. Som tur var hade han hjälm på huvudet.
– Hör du Dimitri, sa Siv-Gull, var sa du att du såg Kurt någonstans?
– Sa jag det? sa Dimitri och såg helt förvirrad ut. Det fanns ingen som kunde se så förvirrad ut som Dimitri. Om sanningen skall fram, så var dom flesta övertygade om att han var kläckt förvirrad. Ingen var så där helt förtjust i honom. Han hade en förmåga att se ovårdad ut utan att egentligen vara det. Men det var alltid en fjäder som fattades här och en där. Dessutom luktade han illa, beroende på att han älskade att rota i avfall. Det gjorde dom flesta, men dom hade åtminstone vett att bada efteråt. Ingen hade någonsin, såvitt man kunde påminna sig, sett Dimitri i vattnet. För att vara en fiskmås är det ju en aning ovanligt. Det ryktades att han till och med sökte skydd när det regnade.
– Människor äter ägg! skrek Olivia och skakade på sig. Alla tittade misstroget på henne.
– Jajamän, men det är hönsägg, förklarade Hubert, det fick jag lära mig redan som äggula.
– Och så har dom hund, envisades Benjamin.
– En fjäder gör ingen höna, försökte Dimitri lite försiktigt. Det blev en smula oroligt medan alla flyttade sig och såg till så att det blev en ordentlig lucka till Dimitri. Siv-Gull började putsa sina fjädrar och snart följde dom andra efter.
– Dom där svarta molnen åt Nice-hållet till ser inte så roliga ut, konstaterade Hubert, kan nog komma en skur igen. Alla sneglade på Dimitri och väntade att han skulle säga att det var dags att söka skydd.
– Då är det väl dags att söka skydd, sa Dimitri och flög iväg. Alla drog ett djupt andetag i den plötsligt friska luften.
– Titta där, sa Apollinaire, där kommer Clément!
– Ki´ja, mina vänner. Är det här ni sitter och häckar? sa Clément och slog sig ner på platsen som Dimitri just lämnat. Clément var egentligen från Korsika, men hade vid ett tillfälle följt ett fartyg till Antibes, och sedan blivit kvar. Han var dock för det mesta i Villa du Parc, eftersom han hade ett gott öga till Siv-Gull.
Benjamin böjde sig fram och stirrade på Clément.
– Människor har hund, sa han.
– Och höns! skrek Olivia ute på sin kant.
– Mera mask, någon? undrade Hubert och skakade på sig. Alla bredde ut sina vingar och seglade ner till parken.
© G Enhammar 2005
– Ki´ja, sa dom andra. Här är massor med mask. Smaskens!
Den närmsta halvtimmen lät dom masken tysta näbben, och var och en gick omkring och tänkte på sitt.
– Vad säger ni om att cirkulera en stund, var det någon som sa. Det är fortfarande bra uppvindar över bergen.
Sagt och gjort. Hela flocken gav sig iväg, och det dröjde inte länge förrän man tagit sig upp på en ganska ansenlig höjd. Utsikten här uppifrån var enastående. Dom kunde se en bra bit förbi Monaco. En Easy Jet dundrade förbi med ett förfärligt oväsen på sin väg till lufthamnen i Nice.
– Dom där är livsfarliga, sa Vincent, man borde anteckna vad klockan är när dom passerar så man inte råkar illa ut. Men jag har ingen penna.
– Du har väl en vingpenna, försökte Siv–Gull. Väl vetande att skämtet var fullständigt bortkastat eftersom det inte fanns någon skrattmås i närheten.
– Han har väl ingen klocka?, sa Olivia som var allmänt förvirrad
Man hade nu cirklat runt i en timmas tid, och någon föreslog att man skulle dra sig ner till byggkranen vid Villa du Parc och rada upp sig. Där kunde man sitta utan att röra på huvudet. Det var bara att vänta, så vred kranen på sig, och man fick en ny vy att titta på.
– Vad säger ni om den där fågelinfluensan som är på väg? sa Guillaume som satt bredvid Siv–Gull, där får man se upp.
– Kommer den uppifrån? undrade Olivia med darr på rösten. Det blev tyst en lång stund.
– Är det någon som kan tala om ifall människor lägger ägg? insköt Vincent som hade tankarna på ett helt annat håll.
Den följande halvtimman satt alla och funderade ihärdigt utan att kunna komma med ett svar.
– Därnere går Kurt, sa Dimitri, han behöver klippa sig.
– En gång såg jag en som klippte med ögonen, sa Olivia fundersamt.
– Varför har dom hund? undrade Benjamin, jag har hört sägas att det finns fågelhundar. Vad nu det är.
– Det finns till och med flygande hundar, sa gamle Hubert som visste det mesta.
– Märkligt, sa Apollinaire, det skulle jag vilja se! Tänk själva. En flaxande tax.
– Äh, lägg ägg, sa Hubert en aning irriterad.
Det blev alldeles tyst igen medan alla satt och tänkte på sitt. En företeelse som är vanlig så fort ett antal fåglar är församlade. Dom flesta funderade dock på vad Hubert sagt till Apollinaire. "Lägg ägg". Vad menade han?
– Jag tror att jag stoppar huvudet under vingen en stund, sa Natacha, jag blir jättesömnig av att lyssna på er.
– Där satt den, sa Vincent och släppte en ordentlig klatt rakt i huvudet på en av byggjobbarna nedanför. Som tur var hade han hjälm på huvudet.
– Hör du Dimitri, sa Siv-Gull, var sa du att du såg Kurt någonstans?
– Sa jag det? sa Dimitri och såg helt förvirrad ut. Det fanns ingen som kunde se så förvirrad ut som Dimitri. Om sanningen skall fram, så var dom flesta övertygade om att han var kläckt förvirrad. Ingen var så där helt förtjust i honom. Han hade en förmåga att se ovårdad ut utan att egentligen vara det. Men det var alltid en fjäder som fattades här och en där. Dessutom luktade han illa, beroende på att han älskade att rota i avfall. Det gjorde dom flesta, men dom hade åtminstone vett att bada efteråt. Ingen hade någonsin, såvitt man kunde påminna sig, sett Dimitri i vattnet. För att vara en fiskmås är det ju en aning ovanligt. Det ryktades att han till och med sökte skydd när det regnade.
– Människor äter ägg! skrek Olivia och skakade på sig. Alla tittade misstroget på henne.
– Jajamän, men det är hönsägg, förklarade Hubert, det fick jag lära mig redan som äggula.
– Och så har dom hund, envisades Benjamin.
– En fjäder gör ingen höna, försökte Dimitri lite försiktigt. Det blev en smula oroligt medan alla flyttade sig och såg till så att det blev en ordentlig lucka till Dimitri. Siv-Gull började putsa sina fjädrar och snart följde dom andra efter.
– Dom där svarta molnen åt Nice-hållet till ser inte så roliga ut, konstaterade Hubert, kan nog komma en skur igen. Alla sneglade på Dimitri och väntade att han skulle säga att det var dags att söka skydd.
– Då är det väl dags att söka skydd, sa Dimitri och flög iväg. Alla drog ett djupt andetag i den plötsligt friska luften.
– Titta där, sa Apollinaire, där kommer Clément!
– Ki´ja, mina vänner. Är det här ni sitter och häckar? sa Clément och slog sig ner på platsen som Dimitri just lämnat. Clément var egentligen från Korsika, men hade vid ett tillfälle följt ett fartyg till Antibes, och sedan blivit kvar. Han var dock för det mesta i Villa du Parc, eftersom han hade ett gott öga till Siv-Gull.
Benjamin böjde sig fram och stirrade på Clément.
– Människor har hund, sa han.
– Och höns! skrek Olivia ute på sin kant.
– Mera mask, någon? undrade Hubert och skakade på sig. Alla bredde ut sina vingar och seglade ner till parken.
© G Enhammar 2005
Posts
No comments:
Post a Comment