Krönika från Västköping

3. Axplock.

Det säger sig självt att det på en plats som Västköping fanns många fler lite udda personer än länsman och pastorn att berätta om. Det var som om själva luften folk inandades gjorde dom till särlingar. Eller det var kanske miljön som skapade förutsättningarna. Kanske både och.
Gullan Nilsson, innehavarinna av Gullans Konditori och Bageri vid Tôrjet var en liten knubbig, rosenkindad dam i 40-årsåldern. Hon var inte gift men utsatt för en ganska så ivrig uppvaktning från två håll. Den ene var magistern och tillika kantorn Sören Tales, vars omdöme om Gullan var:
– Ho ä nôt å hôlla i när åska slôr ner!
Den andre som ägnade henne sitt intresse var Bengt Passé, en "boaknôdd" som var en kvalificerad tråkmåns och kverulant. Bortsett från Gullan fanns det ingen i hela Västköping med omnejd som fann nåd i hans sura ögon. Folk gick långa omvägar för att slippa höra hans klagomål på allting. Vad som mest irriterade Gullan var att han hade fått för vana att sitta på konditoriet och hänga, gloende på Gullan med sin vattniga blick.
– Dä´nte gôtt för affärera, sa en bekymrad Gullan. Uschlingen skrämmer bôrt konsumäntera. Ja får la tala mä länsman å se te så han får bôrt han härifrå!
Annars kunde man höra ledighetskommitén under kastanjen på torget tissla om att kantorn skulle ha något tjolahopp för sig med Ester Krok i sybehörsaffären. Kantorns enda kommentar till dessa rykten var:
– En sa akta säj för å tro allt en hör, annars kan örona trella å!
Nej, det var faktiskt så att det var hela Västköpings lustigkurre, Alvar Lustig, som var föremål för Ester Kroks ömma låga. Ett faktum som Alvar hittills tagit som ett stort skämt. Något som inte förvånade, då han tog det mesta här i livet på det viset. Ester var en mager, snipnäst uppenbarelse med knut i nacken och pipig röst.
– Ja se Alvar, han ä mett allt han, hade hon i ett förtroligt ögonblick anförtrott Gullan med darr på rösten.
Det berättas att Ester Krok en kväll stått utanför krogen Tre Rosor i flera timmar och väntat ut Alvar. När han så, intet ont anande, kom ut grep hon tag i honom och försökte trycka en kyss på hans mun. Något som han lyckades klara sig ifrån genom att slita sig loss. Han sprang därifrån med Ester hack i häl. Hon vilt skrikande:
– Ja ä din, bara din! Ända in i eviheta!
Jagten gick genom Västköpings krokiga gator, in och ut ur trädgårdar, genom kulvertar och över staket. När dom för tredje gången passerade Kyrkbron hoppade Alvar med ett dödsföraktande språng över räcket och lyckades simmande komma undan i skydd av mörkret.
Efter denna händelse var Ester som uppslukad av jorden. Elaka tungor visste berätta att hon tagits in för behandling på ett härför lämpligt ställe. Tre månader senare dök hon ånyo upp, och tog så gott som omgående den nye notarien på Tingshuset, Orvar Mörk, under intensiv behandling. Han var en spinkig, lång drasut med monokel, slätkammat hår med mittbena, och alltid iförd damasker. Tydligen föll han för Esters konster – det blev såväl trolovning som så småningom giftermål. Till allmän förvåning och Alvars gränslösa lättnad. Han hade fram till dess varit en skugga av sitt forna jag.
Alvar var den som en gång myntade uttrycket "skomakare bli ve din häst" som jag tidigare berättat om.
När Gullan Nilsson komponerat en bakelse med arrak i var Alvar genast framme och döpte den till "pastorsbakelse". Det fick den heta allt framgent.
Krögaren på Tre Rosor, Leonard Stöök, var en gemytlig och mycket servil man med en stor mustasch och kulmage. Förutom krögarsysslan var han en av dom som verkligen försökte få slut på hembränningen som grasserade ohejdat. Han hade sina kontroverser med länsman, som han ansåg hade en alltför slapp inställning till problemet. Anledningen till Leonards iver var väl, om sanningen skall upp i dagsljuset, att hembränningen påverkade krogens intäkter ganska betänkligt. Även om dessa tagit ett litet kliv uppåt sedan patron på Rosenholm gått ur tiden och dom tre övriga förlagt sitt supande till krogen.
En av Västköpings stöttepelare var sågverksägaren Sven Plank, en stor, trygg och lätt rödhårig kraftkarl med nävar som dassalock.
– Den brädar en inte i första taget, som Alvar Lustig fick till det. Han var också far till följande dålighet:
– Sven Plank betalar allri inträde nånstans, han plankar in!
Sven var ordförande i ett otal föreningar och nämnder. Ingen begrep var han fick sin kraft ifrån.
– Ja se krafta, ho kômmer allt uppifrå ho, sa pastorn och kisade upp mot himlen. Sanningen i detta yttrande var dock något tveksam, eftersom Plank inte var medlem
varken i svenska kyrkan eller något annat samfund.
– Så länge sågen snurrar har en inte tid mä sånt, var hans standardsvar när någon undrade.
Det finns en man kvar som förtjänar att nämnas i detta sammanhang, och det är skomakaren Olle Läder. Han kallades så, eftersom ingen visste hans rätta efternamn.
Länsman Lagesson hade vid ett tillfälle beställt ett par skor av Olle.
– Di sa va nå´t extra för se ja går så möe att ja behöver rejäla doningar, sa länsman och spände ögonen i skomakaren.
– Dä ä gevet dä, dä sa vi la ordna. Män dä tar möe tid mä dä, sa en veta, betonade skomakaren och satte igång. När så skorna sent omsider, efter otaliga påstötningar av länsman, var färdiga visade det sig att dom visserligen var bekväma, men knarrade något rent okristligt. Ledighetskommitén under kastanjen på torget tyckte att knarrandet var bra. Som en av dom sa:
– Dä ä bra att en kan höra när länsman kômmer, så en kan sätta säj i säkerhet!
Alla var överens om att skomakaren lagt in knarret med vilje, eftersom han var en av dom som brände allra flitigast. På en direkt fråga log han bara lite inåtvänt.

Forts. följer

© G Enhammar 2006