Krönika från Västköping

2. I lagens namn, amen

Länsman Lage Lagesson och pastor Esaias Tales har vi stiftat bekantskap med tidigare, om än som hastigast. Båda stod för lagen, pastorn för den himmelska och länsman för den världsliga.
Länsman var en ganska korpulent person – man skulle lite elakt kunna påstå att han var tjock utan att riskera att bli beslagen med lögn. Han var så gott som flintskallig bortsett från ett par vita tofsar, en vid varje öra. Ögonbrynen var minst sagt buskiga och gav, som han själv brukade säga, ett gott skydd mot solen. Hans ansiktsfärg hörde snarast hemma bland aftonrodnaden.
Man kan inte gärna påstå att länsman arbetade ut sig fullständigt. Västköping var såhär i början på seklet ganska så laglydigt. Det var mest lite slagsmål om lördagskvällarna, och så förstås en del tjuvskytte som störde friden. Vad slagsmålen beträffade, så brukade man på den tiden betrakta dom som ett oskyldigt tidsfördriv och länsman hade för vana att stå vid sidan av med händerna på ryggen och se på. Så småningom ebbade det hela ut.
Det hade dock, i sanningens namn, inte alltid varit så. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan hade pastor Tales, som just då råkade vara nykter, kommit gående och blivit vittne till ett ordentligt slagsmål med många inblandade. Förfasande sig över detta meningslösa våld hade pastorn gått fram och ropat:
– Sluta genast mä didäringa dumhetera, annars går ja å hämtar länsman!
– Då behöver paschton inte gå långt, länschman legger unnerscht! sa en blodig slagskämpe med fläskläpp och trasiga kläder och pekade på högen av kämpar.
Efter denna episod och med den begynnande fetman som en bidragande orsak hade länsman i fortsättningen hållit sig i skinnet.
Med tjuvskyttet var det värre, där var han tvungen att bege sig ut i skog och mark. Inte så helt enkelt med tanke på hans stofthydda.
– En får la ta't sum dä kômmer, brukade han säga när han satt och tog igen sig på nån stubbe och torkade svettdropparna ur ansiktet.
Ibland tyckte han att det var för bedrövligt när han om söndagarna såg förvaltaren på Rosenholm komma körande med häst och vagn. Han visste lika säkert som amen i kyrkan att vagnen innehöll resterna av den bakfulle pastorn och hans dryckesbröder sjökaptenen och majoren. Länsman brukade stanna vagnen och titta på "liken".
– Dä ä... eeeh... fasa uschelt att fôlk sa supa säj rent fordarvade, sa han och ruskade på sitt runda huvud.
– Å pastorn sum sa stå i prediksstola um ett par timmar!
– Jomän, så ä dä, sa förvaltaren och smackade på hästen. Klockarn får la ordna mä en klämtare i vanli ordning.
Länsman tittade efter ekipaget och skakade sitt huvud. Vågade överhuvud taget inte tänka på hur patron på Rosenholm mådde. Han var den som söp värst av dom fyra. Vid ett tillfälle för några år sedan hade länsman på sin promenad, eller patrull som han hellre uttryckte det, funnit slottsherren sovande i en myrstack. Hur han hamnat där blev aldrig utrett. Det enda som framkom var att han varit på krogen Tre Rosor och härjat än värre. Han hade så småningom blivit utslängd. En sak var säker, han var inte för grann att skåda under en lång tid efteråt.
– Äääh, jaja, dä ä e evier tur att di har en sån sum förvaltar´n te å sköta´t, tänkte länsman högt för sig själv. Hur sulle dä annars se ut på slôttet?
Numera var ju det problemet ur värden eftersom Sigurd Ros var ägare av Rosenholm, ett faktum som kommit hela bygden till godo.
Vad pastor Esaias Tales angår, så var han på det hela taget ett sorgligt kapitel. Hans agerande vid jordfästningen av Sture Ros Tre Liljor var, snällt sagt, en ren skamfläck. Hur han kunde få behålla sitt ämbete stod dom flesta i församlingen frågande inför.
Barndopen hade med tiden blivit något av en parodi. Det fanns inte en enda moder som vågade låta pastorn hålla deras barn, utan kämpade emot med näbbar och klor när han försökte ta barnet. Där stod dom vid dopfunten och rev och slet åt var sitt håll, dock brukade modern med en viss hjälp av anhöriga gå segrande ur striden.
– Dä ä en sak sum ä bra, sa en mamma. Barna skriker aldri. Di ä liasum bedövata utå spritångera.
Ordningen i kyrkan blev naturligtvis inte bättre av att klockaren var totalt ordblind. Psalmernas nummer var ett enda sammelsurium av siffror som inte var någon till hjälp. Snarare tvärtom. Detta faktum, och det att en del toner fattades på orgeln och hade ersatts av ett kraftigt väsande, gjorde psalmsången till något av ett lotteri. Kantorn, som den spjuver han var, hävdade med en viss bestämdhet:
– Dä ä inte utan att ôrgelen töcks ha fått e släng åte psalmonella!
Vid ett bröllop i kyrkan hade pastorn en av sina otaliga högtidsstunder. Medan menigheten sjöng stod pastorn vänd mot altaret. Efter sången blev det tyst. Ingenting hände. Pastorn stod kvar med ryggen åt brudparet och bröllopsgästerna. Man började här och där så småningom att skruva på sig i bänkarna. Då hördes plötsligt en djup snarkning som abrupt skar genom tystnaden. Pastor Tales hade somnat på stående fot. Som vanligt fick klockaren rycka in. Han var visserligen ordblind, men inte blind och döv. Efter att försiktigt ha ruskat liv i pastorn kunde ceremonien fortsätta och de unga tu blev, efter en viss försening, så småningom sammanvigda. Man kunde nästan höra den suck av lättnad som drog genom bröllopsgästernas strupar.
Det enda tillfälle när pastorn riktigt passade in var när han besökte ålderdomshemmet. Där slog han sig som vanligt ner bland gamlingarna, knäppte händerna och sa:
– Vi sa la be e bön, och så böjde han huvudet och det stod inte länge på förrän samtliga, inklusive pastorn, hade somnat. Och si, allt var frid och fröjd.
Sedan patron på Rosenholm gått ur tiden hade länsman fått lite mer problem med dom tre återstående suputernas drickande. Förr höll dom ju till på slottet, men nu hade dom tagit för vana att svina ner sig på krogen Tre Rosor. Och inte fanns det någon förvaltare som forslade dom hem. Det blev länsman som, om än motvilligt, fick samla upp dom både här och där på bygden för transport till finkan, där dom fick sova ruset av sig.
Så gick livet vidare så stilla i både slott och koja. Det hände då och då att dom världsliga och andliga vägarna korsades, och visst ledde det till en viss friktion emellanåt. Men med lite god vilja löstes dessa knutar utan större ansträngning. Och det är väl till syvende och sist så det skall vara? Eller som pastorn vid ett av sina vakna ögonblick formulerade det:
– En får ta't mä jämnmod. Dä´nte möe en kan göra när en del hamnar på hälleberget. Skål å tack!

Forts. följer

© G Enhammar 2006