Den dagen.

Efteråt tänkte han att han kanske borde begripit att det var något underligt med den där dagen. Visserligen började den som vilken annan dag som helst. Solen sken och fåglarna sjöng så det stod härliga till, men hade han varit det allra minsta observant hade han märkt att det var något som inte var som vanligt. Det satt en kråka i en tall utanför hans fönster och lät som en ejder. Och det är ju inte helt normalt, men det var ingenting som han reagerade för just då.
Han beslutade sig för att först och främst klara av frukostdisken och sedan ta en promenad och se om det fanns någon svamp. Det borde det finnas efter sista regnet. Han hade ett par hemliga ställen uppe i skogen. En god bit att gå var det förstås, men det kunde det vara värt.
Disken var snart avklarad, och han tog en liten korg att lägga svampen i och begav sig iväg. Han gick den lilla grusvägen som leder till skogen och kom fram till ån som korsade. Han stannade på bron och såg sig omkring. Han hade säkerligen gått här minst tusen gånger, men plötsligt kom en underlig känsla över honom av att aldrig ha varit här tidigare.
– Vad är nu det här för trams, sa han högt för sig själv.
På räcket till bron satt en gråsparv och kraxade som en skata. Det hela var ganska befängt för att inte säga löjligt.
– Dumheter, sa han irriterat och ruskade på sig. Sådant här händer inte.
Han började gå igen, men stannade plötsligt som förstenad. En skogsduva kom flygande och slog sig ner i ett träd och gol som en tupp.
– Jag vill inte vara med om det här, sa han och nöp sig i armen. Det gjorde ordentligt ont, så han kunde vara säker på att han inte drömde. Men vad var det då som försiggick? Och den här känslan av att aldrig ha varit här tidigare – var kom den ifrån?
Den lilla vägen slingrade sig förbi en hage där det gick kor och betade. Dom stirrade med stora ögon på honom när han passerade.
– Mjauuu, var det en av dom som råmade.
Han rös till av obehag, men tröstade sig med att det naturligtvis fanns en förklaring på alla dumheterna. Det kom en liten gosse gående mot honom på vägen. Enkelt att lösa hela problemet med hjälp av honom, så kunde han sedan i lugn och ro gå och plocka sin svamp.
– Hej på dig! Jaså du är ute och går? Han hörde genast hur töntig hans fråga var, men det var försent att göra något åt det nu.
– Ja jag är på väg till skolan, sa pojken och sneglade misstänksamt på mannen.
– Hördu, kan du säga mig hur en ko låter? undrade mannen.
Pojken såg ännu mera misstänksam ut och svarade:
– Ja nog kan jag det alltid. Den säger "mjauuu". Vet ni inte det? Pojken kastade en blick på mannen och gick vidare.
Mannen slog sig helt förkrossad ner på en sten vid vägkanten och bröt av ett grässtrå som han började tugga på. Ett tag var han inne på att vända om och gå hem, men så beslöt han med en skakning på huvudet att gå vidare. Det hela kanske var så enkelt som att han i hela sitt liv hade missuppfattat saker och ting.
– Javisst, sa han med ett befriat skratt. Visst säger en ko "mjauuu". Det vet ju varenda sunt tänkande människa! Så skönt att ha fått det problemet ur världen. Obehagligt att gå omkring med en fix idè i huvudet. Inte bara obehagligt utan helt onödigt.
Glatt visslande tog han sin korg och började gå och kom fram till den lilla skogsvägen där han skulle ta av för att komma till sina svampställen. En obehaglig tanke slog honom. Vad med alla fåglar som hade andra läten än han var van vid?
– Har jag haft fel för mig hela mitt liv om dom också? Kan det verkligen vara möjligt?
Plötsligt for det en blixt genom luften följd av en ordentlig åskknall. Det kunde väl ändå inte vara möjligt – det var ju blå himmel utan ett enda moln så långt ögat nådde. Så kom regnet. Ett fullkomligt skyfall. Han tittade sig omkring, men kunde inte se en enda regndroppe. Det var bara ljudet som hördes. Nu var han arg som ett bi, hur nu dom låter tänkte han förvirrat. Varför ska såna här saker drabba mig? Vad är meningen egentligen?
– Jag bryr mig inte, jag låtsas som om det regnar, sa han med ett ansträngt skratt och började glatt svängande med sin korg att gå vidare.
Plötsligt hände något märkligt. Han kunde inte komma vidare. Någonting tog emot. Det var närmast som om en gigantisk glasvägg reste sig framför honom. Han kände efter med händerna. Jodå, det tog emot. Nu var det inte utan att han blev rädd.
– Ta det nu bara lugnt, sa han till sig själv. Det här ska vi lösa. Inte bli upprörd! Lugn och fin! Prova med att gå vid sidan om stigen. Sagt och gjort, han tog några steg åt sidan och försökte komma vidare. Men nix. Helt omöjligt. Han försökte ännu längre åt sidan med samma negativa resultat.
Fullständigt tillintetgjord slog han sig ner på en stubbe och grubblade. Håller jag på att bli knäpp? tänkte han. När han tittade upp såg han att det kom en gammal man emot honom på stigen.
– Det var ett uppfriskande regn vi fick, sa gubben, nickade vänligt och fortsatte utan några som helst besvär vidare.
Mannen reste sig upp, tog sin korg och sprang med full fart mot den osynliga väggen. Pang! Allt blev svart och han segnade ner på stigen.
– Hur gick det? Kan ni sitta upp?
Han öppnade sina ögon och såg den gamle mannen bekymrat lutad över sig. Bredvid stog den lille pojken. Han såg sig omkring, och märkte att han låg på gatan utanför sitt hus.
– Ni snubblade och föll och slog i huvudet ordentligt, sa gubben.
– Det var då för väl, sa mannen med ett belåtet leende.

© G Enhammar 2006