De gåtfulla krabaterna.

Någonstans i universum, långt borta från vårt stjärnsystem, finns en företeelse som heter Krabatien. Kan närmast liknas vid en liten ö med en bred sandstrand, och innanför den ett bälte med palmer. Vegetationen i övrigt består av dungar med stora träd. Vad det är för träd kan jag inte säga av den enkla anledningen att jag inte har någon uppgift om det.
Den ena halvan av ön upptas av ett berg som reser sig till en ansenlig höjd. På toppen av berget finns tre tunna stålstänger av något olika längd. Dom är placerade bredvid varandra på ett avstånd av en meter, och den längsta når en höjd av cirka 15 meter. Det märkliga med dessa stänger, eller antenner, är att dom sänder ut mystiska toner som är svåra att beskriva. Jag skulle närmast vilja likna dom vid det ljud som vinden frambringar i en eolsharpa.
Invånarna i detta lilla förstedöme (det heter så) kallas krabater och består av tre hundra individer. Om man skall beskriva hur dom ser ut, så liknar dom på pricken koalabjörnarna som finns här på jorden.
Du ska inte tro att krabaterna spankulerar omkring hur som helst på sin ö. Faktum är att dom inte spankulerar alls. Deras uppträdande är det första man lägger märke till, och jag ska göra ett försök att beskriva ett något märkligt sätt att tillbringa sitt leverne.
Tänk dig en rundstav som är ungefär 1.75 m lång och ca 5 cm tjock, målad vit. Om du tar den här bopålen, den kallas så, och håller den rätt upp och ner med den ena änden i golvet och lutar den en aning framåt, så fattas bara krabaten. Han håller sig fast med klorna på bakbenen halvvägs upp på bopålen. Med frambenen kan han sedan, om han så behöver, gripa tag i översta delen av bopålen. (Om du någon gång funderat på var uttrycket "att slå upp sina bopålar" kommer från, så vet du det nu.)
Efter att ha funderat en stund, så tänker du förmodligen att det verkar vara fullständigt korkat att sitta på en pinne hela dan. Det är värre än så min vän. En krabat lämnar aldrig bopålen under sin livstid. Inte ens för en sekund.
Nu är det inte så att bopålen är fäst i marken så att krabaterna sitter på samma fläck och dinglar. Nej, dom förflyttar sig genom att sväva fram på sin påle. Om du föreställer dig hur en sjöhäst rör sig i vattnet, så är det en ganska bra liknelse.
Jag nämnde livstid – en krabat har samma ålder under hela sin tid på pålen, som är vad vi på jorden kallar 50 år. Varken mer eller mindre. Det märkliga är att när dom 50 åren har gått, så bara försvinner han i tomma intet. Kvar finns endast en tom bopåle. Men det dröjer inte många sekunder så säger det zzzzap, och där sitter en ny krabat på pålen. Fråga mig bara inte hur det går till.
Ledaren för krabaterna kallas Försten. Det enda som skiljer honom från övriga krabater är att han har en röd mantel över axlarna och hans bopåle är också röd. Det förekommer inga val av Förste. Han har den befattningen i sina 50 år, och så kommer en ny.
Nu till den verkligt komplicerade delen. Vad har dom här krabaterna för funktion? Det är naturligtvis inte så enkelt att svara på eftersom vi rör oss i universum. Men jag ska försöka, så gott jag kan, att lyfta en aning på slöjan. En del vet jag – resten får bli gissningar.
Efter omfattande forskning har jag förstått att krabaterna har något med en människas väl och ve att göra. I mitt fall ansåg dom att mitt sätt att formulera mig och min associationsförmåga behövde förstärkas.
Nu kommer dom ljudande stålstängerna på berget in i bilden. Dessa sänder ut en signal som pejlar in en individ som behöver en knuff i någon form. Signalen kan liknas vid det vi kallar radar. När strålningen träffat en människas själ, så reflekteras den tillbaka till stängerna på berget. Detta utlöser en febril aktivitet. Man kan se små grupper av krabater som svävar upp för bergssidan. Strax under toppen av berget är en grotta där dom försvinner in. Jag gissar att det finns någon form av manövercentral där inne. Det påstås att stålstängerna på toppen utgår från den där centralen.
En krabat följer strålen till sitt "offer" på jorden för att göra en insats, och nu kommer det märkliga. Vad jag nu ska avslöja får bli en hemlighet mellan dig och mig. Krabaterna kanske inte tycker om att man pratar om det här till höger och vänster.
Jag vet numera att det jag kallar Foa i själva verket är resultatet av krabatens besök hos mig. (Foa är en förkortning av Formulerings- och associationsdjävulen som jag en gång för länge sedan lite vanvördigt döpte fenomenet till.) Detta inträffade med stor säkerhet för länge sedan, men det är först på senare år som jag blivit medveten om fenomenet.
Från början hade jag ovanpå min datorskärm en liten webkamera. En dag när jag lutade mig tillbaka för att läsa igenom vad jag skrivit kom jag att titta på den där kameran. Jag sa till mig själv: jag ger mig sjutton på att det är inne i den kameran som Foa sitter och har mig under uppsikt genom linsen för att kunna avgöra när han ska gripa in.
Efter en tid kom det hela till ett kritiskt stadium. Jag hade ingen användning för kameran längre, och dessutom satt den i vägen. Men Foa då? Ja, det var ett problem, men jag tog saker och ting i etapper. Började med att vrida kameran så det inte fanns en möjlighet för honom att se vad jag pysslade med. Tydligen hade Foa flyttat sig någon annan stans. Han påverkade mig som vanligt, så jag tog helt sonika kameran och stoppade ner den i en låda.
Tiden gick och ingenting hände – jag skrev mina små texter och livet lekte. En dag gjorde jag en paus, la armarna bakom nacken och sträckte på mig. Då fick jag syn på gemgubben. (Jag skriver i Microsoft Word och där finns en liten figur gjord av ett gem som har en massa hyss för sig på ett linjerat papper. Upplysning för den som inte vet vad Word är.)
Det har ibland hänt att jag blivit smått irriterad på den där gemgubben. Tyckte att han var i vägen. Har flera gånger funderat på att ta bort honom, men när jag nu studerade honom lite noggrannare fann jag att han var riktigt mysig.
Plötsligt är det som om åskan slår ner och jag säger högt till mig själv:
– Det där, det är ingen gemgubbe! Det är naturligtvis Foa!
Sedan den dagen är jag mycket noga med att Foa har det bra. Att han sitter på ett ställe så han kan se vad jag har för mig. Kan ibland vara bara några rader upp från var jag skriver. Ofta pratar jag högt med honom, och han verkar inte ha tagit illa upp att jag i min okunnighet kallade honom gemgubbe utan tjänar mig troget. Vilket jag är djupt tacksam för.
Nu undrar du kanske varför Foa inte ser ut som en krabat. Det har sin naturliga förklaring vilket kan vara positivt i såna här abstrakta sammanhang. När krabaten startade sin resa följde han strålen som var riktad mot mig. Med sig i "bagaget" hade han en tingest som han vid framkomsten programmerade med dom data som behövdes i mitt fall. Tingest är kanske fel benämning på något som är lika abstrakt som vår själ. Detta något, som jag kallar Foa, lever sedan ett eget liv, och kan anta den skepnad som passar bäst.
Efter avslutat värv strålades krabaten hem till sin ö, och där kunde han avge rapport om resultatet för Försten och Rådet.
Nu kan jag höra någon säga:
– Jaja. Som en skröna kan väl sånt där få passera, men jag vill bara ha sagt att rövarhistorier av den här kalibern är det ingen som ska försöka slå i mig, inte!
Jag märker direkt att det är någon som inte fått ta del av krabaternas kraft som uttalar sig. Därför ger jag mig inte in i någon diskussion utan säger helt enkelt:
– Naturligtvis är det upp till var och en att tro vad den vill. Glöm bara inte bort att det fanns en tid då man allmänt betraktades som en kvalificerad knäppskalle om man inte trodde att jorden var platt som en pannkaka . . .
Fullföljandet av den tankegången lämnar jag helt över till dig.

© G Enhammar 2006