Friday, 27 March 2009

Den stora drabbningen.


Hans namn var Lord Nilsson och han var ganska ung för att vara en sjöhjälte. Icke förty var han en erfaren befälhavare. Många var de fiender som hade fått sätta livet till under otaliga drabbningar.
Hans skepp hette Evigheten, och såg vid första anblicken kanske inte så mycket ut för världen. Ett faktum som Lord Nilsson inte hade några som helst problem med – han visste vad skepp och besättning kunde uträtta tillsammans.
Lord Nilsson vaknade tidigt och kastade en blick ut genom sitt fönster. Trots att han, när han lade sig, var medveten om vad som låg framför honom hade han sovit gott. En laber bris fick löven på träden att visa undersidan. Ett gott tecken på att det kunde blåsa upp senare på dagen, konstaterade han belåtet.
Utan att tveka kastade han på sig kläderna och gick ner till kajen där skeppet låg. Han skulle just gå ombord när han kom på att han glömt en viktig detalj. Han återvände till huset och gick in i köket och hämtade sin frukost som han tog med sig. Bäst att inte slarva med maten inför en viktig drabbning, tänkte han.
Med frukostpaketet under armen äntrade han Evigheten. Han såg sig om, och konstaterade att det fanns en del som måste åtgärdas innan man lättade ankar. Ett problem var att en tamp till ett av seglen snott sig runt masten. Han beslöt att själv klara den detaljen. Det är alltid säkrast, så vet man att det blir ordentligt gjort.
Jag tror nästan att jag skall äta min frukost innan jag gör något annat, tänkte han. Han slog sig ner och öppnade frukostpaketet, och konstaterade belåtet att köket äntligen lärt sig vad Lord Nilsson tyckte bäst om som pålägg på smörgåsarna.
Medan han satt och mumsade funderade han på hur dagen skulle utveckla sig. Skulle han månne få kontakt med fienden? Hur många skepp hade dom i dessa farvatten? Den tiden, den sorgen, tänkte han och såg sig om efter sitt svärd. Jodå det låg där det skulle.
Flaggan, tänkte han. Han tog fram den och hissade den på masten. Vinden tog tag i den och han gjorde honnör.
Lord Nilsson gick akteröver och ställde sig vid ratten.
– Ankare upp! skrek han och blev, precis som han räknat med, åtlydd på momangen. Vinden fyllde seglen och skeppet började sin färd ut ur viken. En nog så besvärlig farled som krävde hela hans kunnande. Speciellt med tanke på att vinden blåste rakt emot, så att han var tvungen att kryssa hela vägen.
– Alle man under däck! röt han. När han såg sig omkring kunde han inte se en själ på däcket. Han ville inte ha någon på däck förrän man fått kontakt med fienden.
Med van hand förde Lord Nilsson skeppet förbi alla grynnor och skär. Efter en stund var man ute på öppet vatten. Här var det betydligt mycket mera vind, och det var faktiskt en och annan våg som slog in över relingen.
Lord Nilsson tog fram sin kikare och spanade runt horisonten. Plötsligt fick han syn på en massa segel. Hur många var det? Han räknade och fick det till trettio fiendeskepp som var på väg att korsa hans väg.
– Det här kan bli knepigt, sa han högt för sig själv och knäppte bort en myra som spatserade på armen. Jag får gå över stag och försöka komma bakom dom.
Vattnet forsade om stäven, och det såg ut som om hans taktik skulle lyckas. Genom ett antal nästan omänskliga manövrar var han plötsligt bakom sina fiender.
Lord Nilsson tittade mot masten, och där låg hans paket med en smörgås kvar. Med ett blixtsnabbt beslut, som var så typiskt för honom, beslöt han att det var tid över för att äta även den i lugn och ro. Detta om något visade vilka nerver av stål han hade.
– Sedan brakar det loss, sa han med ett flin. Han kastade ett öga i kikaren och såg till sin belåtenhet att han närmade sig fienden. Jag tror jag skall skota hem lite mera, tänkte han, och pressa Evigheten så mycket hon tål. Jag skall bara äta upp mackan.
Mätt och belåten reste sig Lord Nilsson upp och hämtade sitt svärd. Nu var stunden kommen att visa världen vem som var härskare på dom sju haven!
– Alle man på däck. Klart till drabbning! skrek han allt vad han orkade. Han skulle just med ett dödsföraktande kliv ta sig över till fiendeskeppet när han fick syn på sin far.
– Hördu Lord Nilsson, du får ta och plocka ihop ditt skepp en stund, sa fadern. Jag måste komma åt att klippa gräsmattan.


© G Enhammar 2005

"Oljemålning" från marinan 1

Ibland kan man se en tunn hinna av dieselolja på vattenytan, och med kamerans hjälp kan det bli ganska så dekorativt, men det krävs att solen belyser vattenytan på ett speciellt sätt.

Friday, 20 March 2009

Jag har aldrig varit med om något liknande.


Under februari månad 2008 blev jag ordentligt snuvad. Jag brukade nästan varje morgon gå ner till stranden innan soluppgången för att se om jag kunde få någon bra bild.
En morgon hade jag just satt kameran på stativet när jag såg något i ena ögonvrån. Det var en räv som promenerade förbi ett par meter framför mig, Jag glodde som ett fån, och kom mig inte för att ta loss kameran. Det hade visserligen inte hjälpt, eftersom det var för mörkt ute för att ta en bild.
Nästa morgon såg jag räven igen, men den gången var han för långt ifrån mig. För varje morgon som jag såg honom blev jag mer bestämd – räven skulle plåtas till varje pris.
Jag lyckades lista ut att han hade sitt gryt bland stenbumlingarna vid inloppet till hamnen, men vad hjälpte den kunskapen? Platt intet.
Resultatet av min möda finns att se på min photostream på flickr som du kan nå via den här bloggen. Jag kallar serien för Fox Series.
Efter att ha halvt frusit ihjäl under en månads tid gav jag upp...

I dag på morgonen råkade jag se ut genom ett fönster som vetter mot baksidan, och där satt en katt på ett staket och stirrade. Jag gick och hämtade min kamera, och när jag kom tillbaka satt den kvar – som fastfrusen. Jag tog några bilder, och återvände till datorn. Efter en stund gick jag till köket för att laga en kopp kaffe, och passade på att titta ut genom fönstret igen. Katten satt kvar. Märkligt, tänkte jag, vad sitter han och glor på? Är det kanske en uppstoppad katt?
Jag öppnade fönstret på vid gavel, och lutade mig ut. Men vad i Herrans namn var detta? I solgasset låg en räv och njöt av värmen.
– Men stå inte där som en idiot, sa jag högt till mig själv. Gå och hämta kameran!
Jag rusade tvärs genom “hela” våningen, fick tag i kameran, och bad en bön att räven skulle vara kvar.
Jodå, han var kvar. Efter att ha fumlat med diverse inställningar tog jag några bilder. En av dom ser du ovan. Resten finns på flickr.
Detta var en dröm som gick i uppfyllelse. Det känns alldeles speciellt att få en bild på något som man gått bet på under en lång tid.
Det finns få saker som Moder Natur.

Nöden har ingen lag.

Jag var på väg till New Orleans med bil, och hade kommit en bra bit ner i Småland när jag upptäckte att jag kanske skulle behöva tanka. Efter en stund dök det upp en mack, och jag svängde in framför en av pumparna.
– Jag skall be att få tio liter, sa jag.
– Aha, sa mannen, ska ni till New Orleans?
– Hur kan ni gissa det? undrade jag något förvånad.
– Dom som ska dit brukar tanka det här, svarade han. Nästan ingen annan nöjer sig med tio liter.
– Har ni möjligen en toalett här? var jag av nöden tvungen att fråga.
– Nej, men om ni går runt hörnan på macken, så ser ni en stig in bland träden. Där hittar ni en. Om jag inte minns fel.
Jag rundade macken och fick syn på stigen. När jag vände mig om stod mack-killen och glodde efter mig vid hörnan. Konstig kille tänkte jag. Konstig mack som inte har någon toalett. Hur som helst började jag gå stigen framåt. Det satt en man vid ett litet bord och viftade med någon slags biljett.
– Vart är min herre månne på väg? frågade han.
– Jag skall bara gå på toaletten, sa jag. Det lär finnas en här någonstans.
– Stämmer, men det kostar. Vart är ni annars på väg?
– Om nu det har något med saken att göra, så är jag på väg till New Orleans. Jag har bara stannat för att tanka.
– Jaja. Jaja. Tio liter va? Toalettbesöket kostar fem riksdaler, sa han och rev av en biljett.
– Är det långt till toaletten? undrade jag något ansträngt.
– Inte speciellt. Tappa bara inte biljetten. Ha en god dag! sa han och flinade fånigt.
När jag travat på några minuter gjorde stigen en sväng, och där låg plötsligt en byggnad. Den såg ut som en gymnastikhall fast tio gånger så stor! Bredvid stigen stod en man i frack.
– Var det frågan om toalettbesök? skrek han så det ekade i skogen.
– Ja, och det är bråttom, stammade jag.
– Har ni bara biljett, så går det ingen nöd på er. Följ mig den här vägen! Han rundade byggnaden, och där fanns en liten dörr. Mannen stack handen i fickan och fiskade upp den största nyckelknippa jag någonsin sett.
– Nu skall vi bara se vilken nyckel det är. Det är lika spännande varje gång, sa han och provade den ena nyckeln efter den andra.
– Ledsen men jag tror inte jag kan vänta längre, sa jag. Kan man inte bara gå ut i skogen?
– Absolut inte tal om. För att förorena i naturen skulle ni ha löst en biljett för tio kronor. Och det har ni ju inte gjort. Ahhh, den här nyckeln var det, sa han och vred om och öppnade dörren.
Jag hade väntat mig en toalett innanför dörren men hej vad jag bedrog mig. Ett våldsamt sorlande av hundratals röster slog emot mig genom den öppna dörren. Jag klev in och såg mig om. Till vänster om mig stod en man med benen i kors och stora svettdroppar i pannan.
– Känner min herre till hur man kommer till toaletten? frågade jag lite försynt.
– Lura mig inte att skratta. Vi skall alla dit! svarade han. Ser ni den lilla dörren i hörnan alldeles under taket?
– Menar ni den vid sidan av det lilla bordet med två stolar?
– Just det. Där är det. Vårt himmelrike på jorden!
Nu var jag nära att få spader.
– Ja men det finns ju ingen trappa. Hur tar man sig dit?
– Man klättrar helt enkelt. Är man tillräckligt nödig är det inga problem. Om man inte har höjdskräck förstås! Om ni tittar noga efter, så finns det en massa små saker att hålla sig i när man klättrar. Dom ser ut som olika långa mormorsstänger. Ser ni det?
– Jodåvars, men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det förresten på andra sidan väggen?
Han tittade konstigt på mig.
– Jamen det är naturligtvis en likadan sal som här. Fast med folk som köar för att äta.
– Jaha, hur många bord finns det?
– Det är ett på andra sidan väggen och så det som ni ser där i hörnan.
Nu var jag så förvirrad att jag beslöt att se till att komma fram till väggen för att klättra upp. Jag kan försäkra att det tog en ordentlig tid.
När jag äntligen stod vid väggen var det bara att spotta i nävarna och börja klättra. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Vissa av "mormorsstängerna" satt så löst att jag trodde dom skulle ramla ner.
När jag tittade upp hade det kommit två människor till det lilla bordet i hörnan. En dam och en herre. Herrn hade monokel i ögat och skrek åt mig:
– Hörrnunini! Nu vill vi gärna beställa! Vi har inte hela dan på oss. Vi har kört ända från New Orleans för bövelen!
– Det har jag ingenting att göra med, svarade jag andfått. Jag är faktiskt bara på väg till toaletten! Och på mig verkar det vara betydligt jobbigare än att köra bil från New Orleans!
Med en övermänsklig sista ansträngning lyckades jag kravla mig upp på den lilla golvytan där bordet stod. Jag tordes nästan inte titta ner. Det var säkert minst 30 meter ner till golvet. Jag gick till den lilla dörren och öppnade den. Jag vände mig om till stackarna som satt vid bordet och sa:
– Om jag ser någon servitör skall jag säga till att ni vill beställa.
– Mycket vänligt, sa mannen. Det är inte särskilt trevligt att sitta här och höra att alla som kommer kravlande upp har ett ärende till toaletten.
Jag slog igen dörren efter mig och såg att jag hade hamnat i en lång korridor. Den enda dörr jag kunde se hade en lysande skylt över sig där det stod "nödutgång." Min enda tanke var att dom har väl inte en sån ovanligt obegåvad humor att det där skulle vara toalettdörren?
Jag öppnade dörren och hajade till! Dörren ledde rätt ut i friska luften. En spiraltrappa av järn utan räcke förde ner till marken 30 meter nedanför.
Mannen i frack som jag "talat" med tidigare stod ett hundratal meter ut i gläntan och vinkade att jag skulle gå ner. När jag äntligen kom ner gick jag raskt mot honom. Pekande över axeln sa jag irriterat:
– Det här är ju rena vansinnet. Vad skulle jag där att göra?
– Vardå där? sa han och tittade frågande på mig.
– I den där märkliga ladan eller vad det är, sa jag och vände mig om och pekade.
Där fanns ingen byggnad! Bara en stor glänta i skogen! Jag måste erkänna att jag kände mig något desorienterad. För att uttrycka det milt.
– Har för mig att ni mumlade något om en toalett när vi sågs tidigare, sa den frackklädde. Jag kan inte förstå att ni inte gör som alla andra och använder den på macken. Så mycket vet ni väl i alla fall som att alla mackar har en toalett?
Då vaknade jag. Sur och rent ut sagt förbannad. Reste mig upp ur sängen och gick dom få stegen till toaletten.


© G Enhammar 2005

Thursday, 12 March 2009

De gåtfulla krabaterna.


Någonstans i universum, långt borta från vårt stjärnsystem, finns en företeelse som heter Krabatien. Kan närmast liknas vid en liten ö med en bred sandstrand, och innanför den ett bälte med palmer. Vegetationen i övrigt består av dungar med stora träd. Vad det är för träd kan jag inte säga av den enkla anledningen att jag inte har någon uppgift om det.
Den ena halvan av ön upptas av ett berg som reser sig till en ansenlig höjd. På toppen av berget finns tre tunna stålstänger av något olika längd. Dom är placerade bredvid varandra på ett avstånd av en meter, och den längsta når en höjd av cirka 15 meter. Det märkliga med dessa stänger, eller antenner, är att dom sänder ut mystiska toner som är svåra att beskriva. Jag skulle närmast vilja likna dom vid det ljud som vinden frambringar i en eolsharpa.
Invånarna i detta lilla förstedöme (det heter så) kallas krabater och består av tre hundra individer. Om man skall beskriva hur dom ser ut, så liknar dom på pricken koalabjörnarna som finns här på jorden.
Du ska inte tro att krabaterna spankulerar omkring hur som helst på sin ö. Faktum är att dom inte spankulerar alls. Deras uppträdande är det första man lägger märke till, och jag ska göra ett försök att beskriva ett något märkligt sätt att tillbringa sitt leverne.
Tänk dig en rundstav som är ungefär 1.75 m lång och ca 5 cm tjock, målad vit. Om du tar den här bopålen, den kallas så, och håller den rätt upp och ner med den ena änden i golvet och lutar den en aning framåt, så fattas bara krabaten. Han håller sig fast med klorna på bakbenen halvvägs upp på bopålen. Med frambenen kan han sedan, om han så behöver, gripa tag i översta delen av bopålen. (Om du någon gång funderat på var uttrycket "att slå upp sina bopålar" kommer från, så vet du det nu.)
Efter att ha funderat en stund, så tänker du förmodligen att det verkar vara fullständigt korkat att sitta på en pinne hela dan. Det är värre än så min vän. En krabat lämnar aldrig bopålen under sin livstid. Inte ens för en sekund.
Nu är det inte så att bopålen är fäst i marken så att krabaterna sitter på samma fläck och dinglar. Nej, dom förflyttar sig genom att sväva fram på sin påle. Om du föreställer dig hur en sjöhäst rör sig i vattnet, så är det en ganska bra liknelse.
Jag nämnde livstid – en krabat har samma ålder under hela sin tid på pålen, som är vad vi på jorden kallar 50 år. Varken mer eller mindre. Det märkliga är att när dom 50 åren har gått, så bara försvinner han i tomma intet. Kvar finns endast en tom bopåle. Men det dröjer inte många sekunder så säger det zzzzap, och där sitter en ny krabat på pålen. Fråga mig bara inte hur det går till.
Ledaren för krabaterna kallas Försten. Det enda som skiljer honom från övriga krabater är att han har en röd mantel över axlarna och hans bopåle är också röd. Det förekommer inga val av Förste. Han har den befattningen i sina 50 år, och så kommer en ny.
Nu till den verkligt komplicerade delen. Vad har dom här krabaterna för funktion? Det är naturligtvis inte så enkelt att svara på eftersom vi rör oss i universum. Men jag ska försöka, så gott jag kan, att lyfta en aning på slöjan. En del vet jag – resten får bli gissningar.
Efter omfattande forskning har jag förstått att krabaterna har något med en människas väl och ve att göra. I mitt fall ansåg dom att mitt sätt att formulera mig och min associationsförmåga behövde förstärkas.
Nu kommer dom ljudande stålstängerna på berget in i bilden. Dessa sänder ut en signal som pejlar in en individ som behöver en knuff i någon form. Signalen kan liknas vid det vi kallar radar. När strålningen träffat en människas själ, så reflekteras den tillbaka till stängerna på berget. Detta utlöser en febril aktivitet. Man kan se små grupper av krabater som svävar upp för bergssidan. Strax under toppen av berget är en grotta där dom försvinner in. Jag gissar att det finns någon form av manövercentral där inne. Det påstås att stålstängerna på toppen utgår från den där centralen.
En krabat följer strålen till sitt "offer" på jorden för att göra en insats, och nu kommer det märkliga. Vad jag nu ska avslöja får bli en hemlighet mellan dig och mig. Krabaterna kanske inte tycker om att man pratar om det här till höger och vänster.
Jag vet numera att det jag kallar Foa i själva verket är resultatet av krabatens besök hos mig. (Foa är en förkortning av Formulerings- och associationsdjävulen som jag en gång för länge sedan lite vanvördigt döpte fenomenet till.) Detta inträffade med stor säkerhet för länge sedan, men det är först på senare år som jag blivit medveten om fenomenet.
Från början hade jag ovanpå min datorskärm en liten webkamera. En dag när jag lutade mig tillbaka för att läsa igenom vad jag skrivit kom jag att titta på den där kameran. Jag sa till mig själv: jag ger mig sjutton på att det är inne i den kameran som Foa sitter och har mig under uppsikt genom linsen för att kunna avgöra när han ska gripa in.
Efter en tid kom det hela till ett kritiskt stadium. Jag hade ingen användning för kameran längre, och dessutom satt den i vägen. Men Foa då? Ja, det var ett problem, men jag tog saker och ting i etapper. Började med att vrida kameran så det inte fanns en möjlighet för honom att se vad jag pysslade med. Tydligen hade Foa flyttat sig någon annan stans. Han påverkade mig som vanligt, så jag tog helt sonika kameran och stoppade ner den i en låda.
Tiden gick och ingenting hände – jag skrev mina små texter och livet lekte. En dag gjorde jag en paus, la armarna bakom nacken och sträckte på mig. Då fick jag syn på gemgubben. (Jag skriver i Microsoft Word och där finns en liten figur gjord av ett gem som har en massa hyss för sig på ett linjerat papper. Upplysning för den som inte vet vad Word är.)
Det har ibland hänt att jag blivit smått irriterad på den där gemgubben. Tyckte att han var i vägen. Har flera gånger funderat på att ta bort honom, men när jag nu studerade honom lite noggrannare fann jag att han var riktigt mysig.
Plötsligt är det som om åskan slår ner och jag säger högt till mig själv:
– Det där, det är ingen gemgubbe! Det är naturligtvis Foa!
Sedan den dagen är jag mycket noga med att Foa har det bra. Att han sitter på ett ställe så han kan se vad jag har för mig. Kan ibland vara bara några rader upp från var jag skriver. Ofta pratar jag högt med honom, och han verkar inte ha tagit illa upp att jag i min okunnighet kallade honom gemgubbe utan tjänar mig troget. Vilket jag är djupt tacksam för.
Nu undrar du kanske varför Foa inte ser ut som en krabat. Det har sin naturliga förklaring vilket kan vara positivt i såna här abstrakta sammanhang. När krabaten startade sin resa följde han strålen som var riktad mot mig. Med sig i "bagaget" hade han en tingest som han vid framkomsten programmerade med dom data som behövdes i mitt fall. Tingest är kanske fel benämning på något som är lika abstrakt som vår själ. Detta något, som jag kallar Foa, lever sedan ett eget liv, och kan anta den skepnad som passar bäst.
Efter avslutat värv strålades krabaten hem till sin ö, och där kunde han avge rapport om resultatet för Försten och Rådet.
Nu kan jag höra någon säga:
– Jaja. Som en skröna kan väl sånt där få passera, men jag vill bara ha sagt att rövarhistorier av den här kalibern är det ingen som ska försöka slå i mig, inte!
Jag märker direkt att det är någon som inte fått ta del av krabaternas kraft som uttalar sig. Därför ger jag mig inte in i någon diskussion utan säger helt enkelt:
– Naturligtvis är det upp till var och en att tro vad den vill. Glöm bara inte bort att det fanns en tid då man allmänt betraktades som en kvalificerad knäppskalle om man inte trodde att jorden var platt som en pannkaka . . .
Fullföljandet av den tankegången lämnar jag helt över till dig.

© G Enhammar 2006

Sunday, 8 March 2009

Nedan följer sista avsnittet av storyn om Elon Larson och bälingen Snurf. Dom bad mig hälsa och tacka för din uppmärksamhet.

Virrpannan och bälingen, del 7

INSIKTEN

När den första berusningen hade ebbat ut, och livet glidit in i vardagen igen, började Elon Larsson känna en oro som han inte kunde förklara. Hans liv hade tagit en vändning som han aldrig hade kunnat drömma om. Ändå var han betänksam i långa stunder – var det enbart positivt att ha lämnat det gamla livet bakom sig? Var han verkligen mer tillfreds med tillvaron nu? Han tog ofta en promenad i skogen för att fundera. Som regel hamnade han på stranden vid Storsjön där han la sig ner i den mjuka mossan med händerna bakom nacken och tittade upp på molnen som drog förbi.
Han tänkte på torpet som skulle behöva renoveras. Men det kostade pengar, och var skulle han ta dom ifrån? Innan han fick tabletterna hade han aldrig haft bekymmer med hur torpet såg ut. Tyckte för det mesta att det var ett paradis på jorden. Men nu, var det verkligen höjden av lycka att bo så långt från byn och andra människor? Tänk bara att gå och handla — det var sannerligen ett helt företag. Han var inte heller övertygad om att det var så bra att gå och dra helt ensam om dagarna.
– Jag har ju fyllt femtio och blir minsann inte yngre för var dag som går, tänkte han. Kanske skulle jag ta och prata med Snurf vid tillfälle och höra vad han säger. Han reste sig upp och styrde stegen mot torpet.
– Nu har jag legat här och drönat istället för att gå till byn och sälja ägg, sa han irriterat till sig själv. Dåligt samvete var något jag slapp tidigare. Tusan också!
Elon kom att tänka på att det var ett tag sen han träffat Snurf, men han hade väl sitt att tänka på. Så verkar det vara med både människor och bälingar.
När Elon närmade sig torpet såg han att det rök ur skorstenen.
– Det måste vara Snurf som är kaffesugen, tänkte han. Mycket riktigt. När han kom fram satt bälingen på förstubron med katten Knut bredvid sig.
– Hej, här sitter jag och språkar med Knut. Jag hoppas att du inte har något emot att jag satte på en kopp medan jag väntade på dig, sa Snurf. Knut sa att du bara gått en promenad ner till sjön.
– Det ska bli gott med en kopp, sa Elon.
Han sneglade på bälingen och undrade hur han skulle kunna ta upp det här med tabletterna. Han ville ju inte göra Snurf och dom andra bälingarna besvikna.
Snurf reste sig och gick in efter kaffet.
– Här är vackert, sa Snurf och tittade ut över den lilla gläntan.
– Jo, visst är det väl det, sa Elon och skruvade på sig.
Dom satt tysta en lång stund utan att säga något.
– Kläm fram med det nu, sa Snurf. Jag kan tydligt se att det är något du sitter och grunnar på.
– Det är det här med tabletterna, sa Elon och vågade inte se bälingen i ögonen.
– Har du gått och tappat dom? undrade Snurf.
– Nej, så är det inte, men jag tycker att jag på något sätt var lyckligare förr, sa
Elon. Det är svårt att förklara, men så är det. Och nu skäms jag med tanke på allt besvär ni bälingar har haft.
– Du behöver inte vara nervös, sa Snurf och log. Det är ditt liv och du bestämmer själv hur du vill ha det. En sak ska du dock veta. Om du bestämmer dig för att sluta med tabletterna nu, så kan du inte börja om med dom igen senare. Det fungerar inte. Dom tabletter som du har kvar måste jag be dig att ge till mig, så ska jag återlämna dom till bälingeteket.
Gubben började berätta hur han hade resonerat när han låg vid sjön och funderade. Och det var tankar som legat och gnagt en tid, och som han inte kunde komma ifrån.
– Oss emellan är jag inte förvånad, sa Snurf. Som du vet finns det väl inte den medicin på denna jord som inte har biverkningar. När det gäller Minnefan är det just saknaden efter det tidigare livet som är problemet. Det enda råd jag kan ge dig är att ta dig en funderare till innan du bestämmer dig. Det är ett stort steg.
Elon nickade instämmande och lovade att han skulle fundera ett tag till.
Nästa dag var Elon en sväng ner till byn, och på tillbakavägen stannade han till där den lilla stigen delade sig i två. Han tittade med ett leende på stenen som han lagt på den högra stigen för att han i sin förvirring skulle kunna välja rätt. När han stod där och tittade kom ett stort lugn över honom. Nu visste han precis vad han skulle göra.
Glad i hågen gick han småvisslande hemåt. Han tyckte att solen sken vackrare än den någonsin gjort och dofterna som kom i varma stråk mellan träden var underbara. Han njöt i fulla drag.
Hemkommen gick han direkt in i köket och tog tabletterna som han stoppade i västfickan, vände sig till Knut och sa:
– Jag ska bara knalla bort till Snurf. Jag är snart tillbaka. Han tog stigen som ledde till Snurfs rotvälta.
– Han kanske inte är hemma, sa han lite ängsligt till sig själv. Nåja, den tiden, den sorgen. Efter en stund såg han rotvältan och det rök ur skorstenen.
– Hallå Snurf, är du där?
– Är det du som kommer? sa bälingen och tittade ut. Vad föranleder detta förnäma besök?
– Jag har bestämt mig, sa Elon och tog fram tabletterna som han räckte till Snurf.
Bälingen tog emot asken, såg länge på Elon och sa:
– Jag tittar över till dig i morgon och ser hur du har det.
När Elon kom hem slog han sig ner på förstubron och tog upp Knut i knäet.
– Ja du Knut, i morgon är det tillbaka till det gamla. Vad säger du om det?
Knut spann, så det var tydligen inga problem.
Elon var en aning nervös, så det blev väl si och så med sömnen den natten. Nästa morgon kunde han märka att saker och ting förändrade sig undan för undan. På eftermiddagen kom Snurf gående. Elon satt på förstubron och stirrade.
– Jösses... en sån ... va är du för en... eeeh... liten en?

© G Enhammar 2005

Friday, 6 March 2009

Flyktiga bekantskaper helt gripna ur luften.


I EN VÄRLD SOM ÄR UPP OCH NER kan de mest naturliga saker upplevas som en aning märkliga, och det som normalt sett skulle synas vara helt vansinnigt blir plötsligt fullt naturligt. Att bli bekant med någon som heter Siv-Gull kan förefalla något ovanligt, men är när det kommer till kritan fullständigt naturligt. Jag är medveten om att namnet inte hör till dom vanliga, och ändå är det inte det som är det märkliga med Siv-Gull. Nej, den helt överskuggande konstigheten är att Siv-Gull är en fiskmås.
      Hur blir man då bekant med en fiskmås? Det bästa sättet är att börja prata med varandra – det kan till en början verka en aning besvärligt, men man får gripa tillfället i flykten, så att säga. Själv träffade jag på Siv-Gull en tidig morgon i parken här i Frankrike. Hon hade just fångat en röd fisk i dammen och stod och knaprade på den. Jag blev naturligtvis förbannad och hävde ur mig någonting i stil med att så där får du väl inte göra, eller något annat lika dräpande. Jag minns inte den exakta formuleringen.
      – Ska du ha fisk får du ta den ur havet.
      – Det kan du glömma, sa Siv-Gull. I havet finns det ingen fisk längre. Fråga fiskarna nere på stranden får du höra.
      – Jag bryr mig inte om i fall det finns fisk i havet eller inte, sa jag. Fiskarna i dammen låter du bli. Jag har desslikes noterat att ni fångar duvor. Det har jag i stort sett inga synpunkter på. Jag har förresten en bok, som heter Fåglarna i färg, och där står det att ni livnär er på död fisk, kräftdjur, musslor, maskar, insekter, avfall och spillsäd. Duvor står det inget om. När boken är tryckt? 1969 tror jag.
      – Ja då ja, sa Siv-Gull, då fanns det gott om fisk i havet. Numera måste vi ta till duvor för att hålla oss levande. Oss emellan är det inte så där vansinnigt aptitligt men vad gör man inte för att få något i krävan.
      – För övrigt kan jag berätta att vi fiskmåsar sysslar mycket med humor, sa Siv-Gull och drog på näbben. Men det är en så dålig humor att ingen skrattar åt den. Därför finns det en speciell art måsar som heter skrattmås. Det sitter en därborta. Jag ska ge dig ett exempel, så du ser hur det fungerar. Vad ska jag dra till med? Jo, jag kände en som hette Ellen, men hon var så fet att hon fick heta Rondellen.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Jaja, sa Siv-Gull, så roligt var det väl inte? Faktum är att hur dåligt skämtet än är, så gapflabbar skrattmåsen. Vi tar en till. Häromdagen träffade jag en fiskmås som var tärna på ett bröllop.
      – Kreää, kreää. Kreck-kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Du, sa jag, det räcker nog nu. Jag tror jag förstår ungefär.
      – Vad ska vi då prata om, sa Siv-Gull. Har du lust att följa med till banken? Jag skall ordna med ett lån. Funderar på att öppna ett skogsavverkningskonto. Det brukar vara det enklaste sättet.
      Här var jag tvungen att ta mig en rejäl funderare. Tyckte på något sätt att det var lite svårt att hänga med. Mest för att hålla konversationen vid liv frågade jag Siv-Gull vilken bank hon anlitade.
      – Jag har som dom flesta andra Dogger Bank, svarade hon. Fungerar bra för min del.
      – Jag får nog avstå från att följa med, sa jag. Vi människor har ju inga vingar att flyga med.
      – Det tänkte jag inte på, sa Siv-Gull. Så opraktiskt att behöva gå hela tiden.
      – Det är inte så farligt, man vänjer sig så småningom. Steg för steg.
      – Tänk på vad du säger, sa Siv-Gull. Det kommer en skrattmås hitåt. Vi brukar säga att till och med en död skrattmås skrattar. Asflabb kallar vi det. Nu har jag faktiskt planer på att flyga upp på taket och knipa mig en duva.
      – Gör du det, sa jag. Hör du så vacker musik det strömmar ut från det där öppna fönstret?
      – Låter som Måsart, sa Siv-Gull.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!


DET ENDA VI HAR GEMENSAMT med människorna är att vi också har två ben, tänkte Siv-Gull där hon cirklade runt högt över Golf Juan. Den heta vinden låg på från havet och skapade en kraftig uppvind när den träffade bergssidan. Hon tänkte på den där Kurt som hon brukade möta i parken. Fy katten en sån enformig tillvaro han har, tänkte hon. Att bara gå omkring där nere och glo hela dagarna. Fast Kurt hade inte beklagat sig än så länge. Han kanske inte begriper bättre, tänkte Siv-Gull och beslöt att dyka ner till Parc Exflora och kolla om det fanns någon mask efter regnskuren. När hon var rakt över parken såg hon att hela gänget satt på gräsmattan. 
      – Ki´ja, hälsade hon.
      – Ki´ja, sa dom andra. Här är massor med mask. Smaskens!
      Den närmsta halvtimmen lät dom masken tysta näbben, och var och en gick omkring och tänkte på sitt.
      – Vad säger ni om att cirkulera en stund, var det någon som sa. Det är fortfarande bra uppvindar över bergen.
      Sagt och gjort. Hela flocken gav sig iväg, och det dröjde inte länge förrän man tagit sig upp på en ganska ansenlig höjd. Utsikten här uppifrån var enastående. Dom kunde se en bra bit förbi Monaco. En Easy Jet dundrade förbi med ett förfärligt oväsen på sin väg till lufthamnen i Nice.
      – Dom där är livsfarliga, sa Vincent, man borde anteckna vad klockan är när dom passerar så man inte råkar illa ut. Men jag har ingen penna.
      – Du har väl en vingpenna, försökte Siv–Gull. Väl vetande att skämtet var fullständigt bortkastat eftersom det inte fanns någon skrattmås i närheten.
      – Han har väl ingen klocka?, sa Olivia som var allmänt förvirrad
      Man hade nu cirklat runt i en timmas tid, och någon föreslog att man skulle dra sig ner till byggkranen vid Villa du Parc och rada upp sig. Där kunde man sitta utan att röra på huvudet. Det var bara att vänta, så vred kranen på sig, och man fick en ny vy att titta på.
      – Vad säger ni om den där fågelinfluensan som är på väg? sa Guillaume som satt bredvid Siv–Gull, där får man se upp.
      – Kommer den uppifrån? undrade Olivia med darr på rösten. Det blev tyst en lång stund.
      – Är det någon som kan tala om ifall människor lägger ägg? insköt Vincent som hade tankarna på ett helt annat håll.
      Den följande halvtimman satt alla och funderade ihärdigt utan att kunna komma med ett svar.
      – Därnere går Kurt, sa Dimitri, han behöver klippa sig.
      – En gång såg jag en som klippte med ögonen, sa Olivia fundersamt.
      – Varför har dom hund? undrade Benjamin, jag har hört sägas att det finns fågelhundar. Vad nu det är.
      – Det finns till och med flygande hundar, sa gamle Hubert som visste det mesta.
      – Märkligt, sa Apollinaire, det skulle jag vilja se! Tänk själva. En flaxande tax.
      – Äh, lägg ägg, sa Hubert en aning irriterad.
      Det blev alldeles tyst igen medan alla satt och tänkte på sitt. En företeelse som är vanlig så fort ett antal fåglar är församlade. Dom flesta funderade dock på vad Hubert sagt till Apollinaire. "Lägg ägg". Vad menade han?
      – Jag tror att jag stoppar huvudet under vingen en stund, sa Natacha, jag blir jättesömnig av att lyssna på er.
      – Där satt den, sa Vincent och släppte en ordentlig klatt rakt i huvudet på en av byggjobbarna nedanför. Som tur var hade han hjälm på huvudet.
      – Hör du Dimitri, sa Siv-Gull, var sa du att du såg Kurt någonstans?
      – Sa jag det? sa Dimitri och såg helt förvirrad ut. Det fanns ingen som kunde se så förvirrad ut som Dimitri.  Om  sanningen skall fram, så var dom flesta övertygade om att han var kläckt förvirrad. Ingen var så där helt förtjust i honom. Han hade en förmåga att se ovårdad ut utan att egentligen vara det. Men det var alltid en fjäder som fattades här och en där. Dessutom luktade han illa, beroende på att han älskade att rota i avfall. Det gjorde dom flesta, men dom hade åtminstone vett att bada efteråt. Ingen hade någonsin, såvitt man kunde påminna sig, sett Dimitri i vattnet. För att vara en fiskmås är det ju en aning ovanligt. Det ryktades att han till och med sökte skydd när det regnade.
      – Människor äter ägg! skrek Olivia och skakade på sig. Alla tittade misstroget på henne.
      – Jajamän, men det är hönsägg, förklarade Hubert, det fick jag lära mig redan som äggula.
      – Och så har dom hund, envisades Benjamin.
      – En fjäder gör ingen höna, försökte Dimitri lite försiktigt. Det blev en smula oroligt medan alla flyttade sig och såg till så att det blev en ordentlig lucka till Dimitri. Siv-Gull började putsa sina fjädrar och snart följde dom andra efter.
      – Dom där svarta molnen åt Nice-hållet till ser inte så roliga ut, konstaterade Hubert, kan nog komma en skur igen. Alla sneglade på Dimitri och väntade att han skulle säga att det var dags att söka skydd.
      – Då är det väl dags att söka skydd, sa Dimitri och flög iväg. Alla drog ett djupt andetag i den plötsligt friska luften.
      – Titta där, sa Apollinaire, där kommer Clément!
      – Ki´ja, mina vänner. Är det här ni sitter och häckar? sa Clément och slog sig ner på platsen som Dimitri just lämnat. Clément var egentligen från Korsika, men hade vid ett tillfälle följt ett fartyg till Antibes, och sedan blivit kvar. Han var dock för det mesta i Villa du Parc, eftersom han hade ett gott öga till Siv-Gull.
      Benjamin böjde sig fram och stirrade på Clément.
      – Människor har hund, sa han.
      – Och höns! skrek Olivia ute på sin kant.
      – Mera mask, någon? undrade Hubert och skakade på sig. Alla bredde ut sina vingar och seglade ner till parken.

© G Enhammar 2005