Nöden har ingen lag.

Jag var på väg till New Orleans med bil, och hade kommit en bra bit ner i Småland när jag upptäckte att jag kanske skulle behöva tanka. Efter en stund dök det upp en mack, och jag svängde in framför en av pumparna.
– Jag skall be att få tio liter, sa jag.
– Aha, sa mannen, ska ni till New Orleans?
– Hur kan ni gissa det? undrade jag något förvånad.
– Dom som ska dit brukar tanka det här, svarade han. Nästan ingen annan nöjer sig med tio liter.
– Har ni möjligen en toalett här? var jag av nöden tvungen att fråga.
– Nej, men om ni går runt hörnan på macken, så ser ni en stig in bland träden. Där hittar ni en. Om jag inte minns fel.
Jag rundade macken och fick syn på stigen. När jag vände mig om stod mack-killen och glodde efter mig vid hörnan. Konstig kille tänkte jag. Konstig mack som inte har någon toalett. Hur som helst började jag gå stigen framåt. Det satt en man vid ett litet bord och viftade med någon slags biljett.
– Vart är min herre månne på väg? frågade han.
– Jag skall bara gå på toaletten, sa jag. Det lär finnas en här någonstans.
– Stämmer, men det kostar. Vart är ni annars på väg?
– Om nu det har något med saken att göra, så är jag på väg till New Orleans. Jag har bara stannat för att tanka.
– Jaja. Jaja. Tio liter va? Toalettbesöket kostar fem riksdaler, sa han och rev av en biljett.
– Är det långt till toaletten? undrade jag något ansträngt.
– Inte speciellt. Tappa bara inte biljetten. Ha en god dag! sa han och flinade fånigt.
När jag travat på några minuter gjorde stigen en sväng, och där låg plötsligt en byggnad. Den såg ut som en gymnastikhall fast tio gånger så stor! Bredvid stigen stod en man i frack.
– Var det frågan om toalettbesök? skrek han så det ekade i skogen.
– Ja, och det är bråttom, stammade jag.
– Har ni bara biljett, så går det ingen nöd på er. Följ mig den här vägen! Han rundade byggnaden, och där fanns en liten dörr. Mannen stack handen i fickan och fiskade upp den största nyckelknippa jag någonsin sett.
– Nu skall vi bara se vilken nyckel det är. Det är lika spännande varje gång, sa han och provade den ena nyckeln efter den andra.
– Ledsen men jag tror inte jag kan vänta längre, sa jag. Kan man inte bara gå ut i skogen?
– Absolut inte tal om. För att förorena i naturen skulle ni ha löst en biljett för tio kronor. Och det har ni ju inte gjort. Ahhh, den här nyckeln var det, sa han och vred om och öppnade dörren.
Jag hade väntat mig en toalett innanför dörren men hej vad jag bedrog mig. Ett våldsamt sorlande av hundratals röster slog emot mig genom den öppna dörren. Jag klev in och såg mig om. Till vänster om mig stod en man med benen i kors och stora svettdroppar i pannan.
– Känner min herre till hur man kommer till toaletten? frågade jag lite försynt.
– Lura mig inte att skratta. Vi skall alla dit! svarade han. Ser ni den lilla dörren i hörnan alldeles under taket?
– Menar ni den vid sidan av det lilla bordet med två stolar?
– Just det. Där är det. Vårt himmelrike på jorden!
Nu var jag nära att få spader.
– Ja men det finns ju ingen trappa. Hur tar man sig dit?
– Man klättrar helt enkelt. Är man tillräckligt nödig är det inga problem. Om man inte har höjdskräck förstås! Om ni tittar noga efter, så finns det en massa små saker att hålla sig i när man klättrar. Dom ser ut som olika långa mormorsstänger. Ser ni det?
– Jodåvars, men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det förresten på andra sidan väggen?
Han tittade konstigt på mig.
– Jamen det är naturligtvis en likadan sal som här. Fast med folk som köar för att äta.
– Jaha, hur många bord finns det?
– Det är ett på andra sidan väggen och så det som ni ser där i hörnan.
Nu var jag så förvirrad att jag beslöt att se till att komma fram till väggen för att klättra upp. Jag kan försäkra att det tog en ordentlig tid.
När jag äntligen stod vid väggen var det bara att spotta i nävarna och börja klättra. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Vissa av "mormorsstängerna" satt så löst att jag trodde dom skulle ramla ner.
När jag tittade upp hade det kommit två människor till det lilla bordet i hörnan. En dam och en herre. Herrn hade monokel i ögat och skrek åt mig:
– Hörrnunini! Nu vill vi gärna beställa! Vi har inte hela dan på oss. Vi har kört ända från New Orleans för bövelen!
– Det har jag ingenting att göra med, svarade jag andfått. Jag är faktiskt bara på väg till toaletten! Och på mig verkar det vara betydligt jobbigare än att köra bil från New Orleans!
Med en övermänsklig sista ansträngning lyckades jag kravla mig upp på den lilla golvytan där bordet stod. Jag tordes nästan inte titta ner. Det var säkert minst 30 meter ner till golvet. Jag gick till den lilla dörren och öppnade den. Jag vände mig om till stackarna som satt vid bordet och sa:
– Om jag ser någon servitör skall jag säga till att ni vill beställa.
– Mycket vänligt, sa mannen. Det är inte särskilt trevligt att sitta här och höra att alla som kommer kravlande upp har ett ärende till toaletten.
Jag slog igen dörren efter mig och såg att jag hade hamnat i en lång korridor. Den enda dörr jag kunde se hade en lysande skylt över sig där det stod "nödutgång." Min enda tanke var att dom har väl inte en sån ovanligt obegåvad humor att det där skulle vara toalettdörren?
Jag öppnade dörren och hajade till! Dörren ledde rätt ut i friska luften. En spiraltrappa av järn utan räcke förde ner till marken 30 meter nedanför.
Mannen i frack som jag "talat" med tidigare stod ett hundratal meter ut i gläntan och vinkade att jag skulle gå ner. När jag äntligen kom ner gick jag raskt mot honom. Pekande över axeln sa jag irriterat:
– Det här är ju rena vansinnet. Vad skulle jag där att göra?
– Vardå där? sa han och tittade frågande på mig.
– I den där märkliga ladan eller vad det är, sa jag och vände mig om och pekade.
Där fanns ingen byggnad! Bara en stor glänta i skogen! Jag måste erkänna att jag kände mig något desorienterad. För att uttrycka det milt.
– Har för mig att ni mumlade något om en toalett när vi sågs tidigare, sa den frackklädde. Jag kan inte förstå att ni inte gör som alla andra och använder den på macken. Så mycket vet ni väl i alla fall som att alla mackar har en toalett?
Då vaknade jag. Sur och rent ut sagt förbannad. Reste mig upp ur sängen och gick dom få stegen till toaletten.


© G Enhammar 2005