Objektivt sett

Jag har märkt en liten underlighet när det gäller mitt fotograferande som jag gärna förmedlar.
När jag av ren rutin hänger kameran om halsen för att gå ut en sväng händer det ofta att jag kommer hem utan att ha tagit en enda bild – jag har helt enkelt inte sett något att plåta.
Om jag däremot säger till mig själv att nu ska jag ut och fotografera, ja då får jag mina “fyrkantiga” ögon med mig som ser på omvärlden på ett helt annat sätt.
Ett bra exempel är bilden ovan.
Utan dom där fyrkantiga ögonen, så säger jag till mig själv när jag går utmed en av kajerna här i marinan:
– Konstigt att dom inte kan röja undan det där skräpet – det ser för bedrövligt ut!
Med dom rätta ögonen, så blir skräpet plötsligt ett motiv, och efter lite bearbetning i datorn, så är bilden intressant enligt min smak.
Jag fick ihop tre bilder den dagen som jag kallar “An unknown world”.
Resten av bilderna hittar du om du klickar på "mina fotos".

Krönika från Västköping

4. Fjärsman.

Rosenholm, det gamla slottet vid Ballasjöns strand, tillkom på 1400-talet. Märkligt nog har det med några kortvariga avbrott, bland annat en brand i mitten av 1700-talet, varit bebott ända fram i våra dagar.
Med Västköping förhåller det sig något annorlunda. Exakt när orten fick sitt namn är fortfarande ämne för diskussioner bland de lärda. Man vet att det redan tidigt fanns en spartansk bebyggelse vid Nolåns strand, företrädesvis befolkad av människor som hade sin utkomst på slottet.
Dom händelser som vi tagit del av utspelade sig som nämnts under 1900-talets allra första år. Då hade Västköping vuxit och bestod av ett femhundratal själar. Trots att Västköping ligger i sjuhäradsbygden med sina textilfabriker i mängd såg man ingenting av detta i början av 1900-talet. Dom största arbetsgivarna var slottet, ett sågverk och en tegelindustri. Textilfabrik fick man först runt 1935.
Järnvägen anlades i slutet av 1800-talet och därmed började den så kallade utvecklingen som med tiden gjorde att idyllen försvann. Slottet är i dag endast ett minnesmärke som då och då är öppet för besökare under några korta sommarmånader. All skog och mark har sålts undan. Det har till och med varit på tal att göra slottet till ett behandlingshem för alkoholister. Det hade onekligen passat bättre förr på patrons tid.
För att återgå till 1900-talets början, så försvann det högljudda knarrandet från Västköpings gator i och med att länsman Lagesson blev pensionär. I stället dök en fjärdingsman, eller fjärsman som man sa, upp som lagens övervakare. Han hette Bartolomeus Olsson och var till skillnad från länsman en mager, höknäst man som led av att han stammade. Han hade som valspråk:
– B-b-bättre mä en skurk i f-finka än tie i ssskogen.
Han gick inte heller i knarrande skor som kunde varsko när han kom. Han susade omkring på en velicoped av märket Nordstjärnan, vilket upprörde ledighetskommitén under kastanjen å det allra som grövsta – dom hörde aldrig när han var på gång. När dom ibland hade blivit lite för många kom han farande på sin cykel, hoppade av och sa:
– Dä ä sk-sk-skingring å r-rotering sum gäller nu!
Sen satte han tillbaka spännena i byxbenen och for vidare ett varv runt torget. Om han då tyckte att det gick lite långsamt att bli åtlydd stannade han igen och sa:
– Nä nu pôjka sa i göra s-sum ja säjer, så ja slepper å b-b-bli arger! Dä töcker j-ja inte um. Dä kan bli tal um f-f-finkning i lagens namn.
Till skillnad från länsman Lagesson, så var inte Bartolomeus den som sa nej till en sup. Inte så att han drack så det störde, men det hände att cykeln, precis som Nolån gick både till höger och vänster, dock utan att låta sig hejdas i sin framfart.
Han träffade under sina färder både pastorn, sjökaptenen och majoren som brukade sitta vid ett litet bord utanför krogen Tre Rosor när det var väder. Det var som om cykeln bromsade av sig själv när han kom dit, som han brukade säga.
– Dä ä rent m-markvardit at en sa bli så t-törstier uttå å c-cykla i tjänsta, sa han och tittade bedjande på flaskorna på bordet. Han fick som regel en sup. Ibland hände det att det inte fanns några människor utanför krogen. Då lutade han cykeln mot väggen och klev in i lokalen, stoppade uniformsmössan under ena armen och sa:
– Dä ä i-inspäckschon! Lägg hännera p-på boret i lagens namn!
Så gick han ett varv runt lokalen och såg efter om det fanns någon som såg ut att vilja bjuda. Var det inte det tog han en sväng ut i köket, i envirångera som han sa, och kollade läget.
– Den fjärsman, den fjärsman, sa gästerna och fortsatte leende sin måltid.
Bakom Tingshuset låg en liten tvättinrättning som hade en skylt på fasaden som berättade att det var "Bettans Tvätt & Stryk" man kommit till. Innehavarinnan hette Bettan Vaskén och var vad man plägar kalla ett rekordeligt fruntimmer. Då och då kom Bartolomeus ledande sin cykel med ett stort paket på pakethållaren.
– Här kômmer j-ja mä min sketna t-tvätt! sa han och slängde upp paketet på disken, halade ur innerfickan fram en liten svart anteckningsbok och en bit blyertspenna som han spottade på och undrade:
– Har dä annars v-v-vure nå´t i lagens namn?
Han fick som regel ett nekande svar och visste sedan inte riktigt vad han skulle säga utan drog sig baklänges ut genom dörren. Mer blev det aldrig av hans uppvaktning. Bettan ställde sig med händerna på höfterna i dörren och skakade på huvudet. Dän du mä smôr på, tänkte hon stilla för sig själv.
Gatan där Bettans Tvätt & Stryk låg fortsatte åt söder och gjorde en skarp sväng, och precis i svängen låg villa Östanå. Där bodde gamla fröken Lolita Södergren med sin katt. En dag stoppade hon fjärsman när han kom farande och anmälde att hennes älskade katt Missan var försvunnen.
– Dä sa vi å-å-åtgärda i lagens namn, sa fjärsman och halade fram anteckningsbok och penna.
– Den häringa Missan, va lystrar ho te f-f-för namn månntro?
– ???
– Nähä ja, hur va ho klädder ve f-f-försvinnandet?
– ?????
– Ja tar tebaks f-f-fråga. Vi sa göra va vi k-kan i själva lagens namn, sa fjärsman och satte sig upp på sin cykel och trampade i väg. Så småningom hamnade han på Tôrjet och det första han fick syn på var katten som satt högst upp på en av de gamla fina gatlyktorna av gjutjärn, och studerade gråsparvarna. Han ställde sin cykel och gick fram till gatlyktan och tittade upp.
– I lagens namn, d-du ä arresterater! sa han med sträng röst. Att påstå att detta hade någon som helst inverkan på katten vore att inte hålla sig till sanningen. Fjärsman Bartolomeus började då med stor ansträngning att klättra upp för lyktstolpen. En nog så grannlaga uppgift. Som intresserade åskådare hade han såväl ledighetskommitén som katten Missan. Med en sista ansträngning lyckades han få tag i en gjutjärnsutsmyckning i toppen av lyktan och häva sig upp. I samma ögonblick hade Missan fått nog och hoppade ner från stolpen och begav sig i stilla mak hemåt med svansen rakt upp i en elegant båge, ganska nöjd med sin dag.
Nu inträffade det försmädliga att fjärsman inte vågade släppa taget och ta sig ner.
– Hör i g-g-gôbba! ropade han till ledighetskommitén, Kôm h-h-hit å hjälp mäj ner. I lagens namn!
Man samlades mangrant runt stolpen och började en animerad diskussion om bästa sättet att få ner fjärsman. Någon föreslog att det vore bäst om brandkåren kom med en stege. Man enades, trots fjärsmans protester, om att det förslaget skulle antas. Någon gick för att larma brandkåren, och det dröjde inte länge förrän man kunde höra klämtandet när dom kom körande i full gallop med stegvagnen förspänd med två hästar. Brandmännen såg något konfunderade ut när dom fick syn på fjärsman uppe i stolpen, men höll god min och reste upp en stege, så att han kunde klättra ner.
– I lagens n-n-namn tack, sa han och försvann snabbt på sin cykel.
När pastor Esaias Tales några år senare lämnat det jordiska ersattes han av en betydligt renlärigare pastor som hette Per Prediksson. Elaka tungor gjorde gällande att han var lik den gamle länsman, men fullt så fet var han inte. Man skulle kunna säga att han hade en viss pondus.
En kväll stod fjärsman på torget och såg pastorn komma cyklande över Kyrkbron utan ljus på cykeln. Här skulle minsann statueras ett exempel! Fjärsman tog ett kliv ut i gatan, satte upp ena handen och sa med sin myndigaste röst:
– Stôpp! I lagens n-namn stôpp! Jaså, pastorn ä ute å cyklar u-u-utan lökta i mörkret? Dä blir aaanmälan dä se, sa fjärsman och började klottra i sin lilla bok.
– Min käre fjärsman, sa pastorn salvelsefullt, Härren ä mä mäj å lyser upp min väg!
– Må dä? sa fjärsman och strök över det han skrivit, då ä-ä-ändrar vi anmälinga te två på en cykel. D-d-dä ä liasum lika illa dä!
Alla personerna som berättats om i det föregående är nu sedan länge förpassade till dom sällare jaktmarkerna, till glädje för en del men saknad för fler. Jag tror att historierna om dessa härliga människor, var och en på sitt vis, kommer att leva vidare.
Det känns trist att vår tid inte har någon plats för särlingar längre. Eller kanske var dom inte det – bara riktiga människor!


© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

3. Axplock.

Det säger sig självt att det på en plats som Västköping fanns många fler lite udda personer än länsman och pastorn att berätta om. Det var som om själva luften folk inandades gjorde dom till särlingar. Eller det var kanske miljön som skapade förutsättningarna. Kanske både och.
Gullan Nilsson, innehavarinna av Gullans Konditori och Bageri vid Tôrjet var en liten knubbig, rosenkindad dam i 40-årsåldern. Hon var inte gift men utsatt för en ganska så ivrig uppvaktning från två håll. Den ene var magistern och tillika kantorn Sören Tales, vars omdöme om Gullan var:
– Ho ä nôt å hôlla i när åska slôr ner!
Den andre som ägnade henne sitt intresse var Bengt Passé, en "boaknôdd" som var en kvalificerad tråkmåns och kverulant. Bortsett från Gullan fanns det ingen i hela Västköping med omnejd som fann nåd i hans sura ögon. Folk gick långa omvägar för att slippa höra hans klagomål på allting. Vad som mest irriterade Gullan var att han hade fått för vana att sitta på konditoriet och hänga, gloende på Gullan med sin vattniga blick.
– Dä´nte gôtt för affärera, sa en bekymrad Gullan. Uschlingen skrämmer bôrt konsumäntera. Ja får la tala mä länsman å se te så han får bôrt han härifrå!
Annars kunde man höra ledighetskommitén under kastanjen på torget tissla om att kantorn skulle ha något tjolahopp för sig med Ester Krok i sybehörsaffären. Kantorns enda kommentar till dessa rykten var:
– En sa akta säj för å tro allt en hör, annars kan örona trella å!
Nej, det var faktiskt så att det var hela Västköpings lustigkurre, Alvar Lustig, som var föremål för Ester Kroks ömma låga. Ett faktum som Alvar hittills tagit som ett stort skämt. Något som inte förvånade, då han tog det mesta här i livet på det viset. Ester var en mager, snipnäst uppenbarelse med knut i nacken och pipig röst.
– Ja se Alvar, han ä mett allt han, hade hon i ett förtroligt ögonblick anförtrott Gullan med darr på rösten.
Det berättas att Ester Krok en kväll stått utanför krogen Tre Rosor i flera timmar och väntat ut Alvar. När han så, intet ont anande, kom ut grep hon tag i honom och försökte trycka en kyss på hans mun. Något som han lyckades klara sig ifrån genom att slita sig loss. Han sprang därifrån med Ester hack i häl. Hon vilt skrikande:
– Ja ä din, bara din! Ända in i eviheta!
Jagten gick genom Västköpings krokiga gator, in och ut ur trädgårdar, genom kulvertar och över staket. När dom för tredje gången passerade Kyrkbron hoppade Alvar med ett dödsföraktande språng över räcket och lyckades simmande komma undan i skydd av mörkret.
Efter denna händelse var Ester som uppslukad av jorden. Elaka tungor visste berätta att hon tagits in för behandling på ett härför lämpligt ställe. Tre månader senare dök hon ånyo upp, och tog så gott som omgående den nye notarien på Tingshuset, Orvar Mörk, under intensiv behandling. Han var en spinkig, lång drasut med monokel, slätkammat hår med mittbena, och alltid iförd damasker. Tydligen föll han för Esters konster – det blev såväl trolovning som så småningom giftermål. Till allmän förvåning och Alvars gränslösa lättnad. Han hade fram till dess varit en skugga av sitt forna jag.
Alvar var den som en gång myntade uttrycket "skomakare bli ve din häst" som jag tidigare berättat om.
När Gullan Nilsson komponerat en bakelse med arrak i var Alvar genast framme och döpte den till "pastorsbakelse". Det fick den heta allt framgent.
Krögaren på Tre Rosor, Leonard Stöök, var en gemytlig och mycket servil man med en stor mustasch och kulmage. Förutom krögarsysslan var han en av dom som verkligen försökte få slut på hembränningen som grasserade ohejdat. Han hade sina kontroverser med länsman, som han ansåg hade en alltför slapp inställning till problemet. Anledningen till Leonards iver var väl, om sanningen skall upp i dagsljuset, att hembränningen påverkade krogens intäkter ganska betänkligt. Även om dessa tagit ett litet kliv uppåt sedan patron på Rosenholm gått ur tiden och dom tre övriga förlagt sitt supande till krogen.
En av Västköpings stöttepelare var sågverksägaren Sven Plank, en stor, trygg och lätt rödhårig kraftkarl med nävar som dassalock.
– Den brädar en inte i första taget, som Alvar Lustig fick till det. Han var också far till följande dålighet:
– Sven Plank betalar allri inträde nånstans, han plankar in!
Sven var ordförande i ett otal föreningar och nämnder. Ingen begrep var han fick sin kraft ifrån.
– Ja se krafta, ho kômmer allt uppifrå ho, sa pastorn och kisade upp mot himlen. Sanningen i detta yttrande var dock något tveksam, eftersom Plank inte var medlem
varken i svenska kyrkan eller något annat samfund.
– Så länge sågen snurrar har en inte tid mä sånt, var hans standardsvar när någon undrade.
Det finns en man kvar som förtjänar att nämnas i detta sammanhang, och det är skomakaren Olle Läder. Han kallades så, eftersom ingen visste hans rätta efternamn.
Länsman Lagesson hade vid ett tillfälle beställt ett par skor av Olle.
– Di sa va nå´t extra för se ja går så möe att ja behöver rejäla doningar, sa länsman och spände ögonen i skomakaren.
– Dä ä gevet dä, dä sa vi la ordna. Män dä tar möe tid mä dä, sa en veta, betonade skomakaren och satte igång. När så skorna sent omsider, efter otaliga påstötningar av länsman, var färdiga visade det sig att dom visserligen var bekväma, men knarrade något rent okristligt. Ledighetskommitén under kastanjen på torget tyckte att knarrandet var bra. Som en av dom sa:
– Dä ä bra att en kan höra när länsman kômmer, så en kan sätta säj i säkerhet!
Alla var överens om att skomakaren lagt in knarret med vilje, eftersom han var en av dom som brände allra flitigast. På en direkt fråga log han bara lite inåtvänt.

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

2. I lagens namn, amen

Länsman Lage Lagesson och pastor Esaias Tales har vi stiftat bekantskap med tidigare, om än som hastigast. Båda stod för lagen, pastorn för den himmelska och länsman för den världsliga.
Länsman var en ganska korpulent person – man skulle lite elakt kunna påstå att han var tjock utan att riskera att bli beslagen med lögn. Han var så gott som flintskallig bortsett från ett par vita tofsar, en vid varje öra. Ögonbrynen var minst sagt buskiga och gav, som han själv brukade säga, ett gott skydd mot solen. Hans ansiktsfärg hörde snarast hemma bland aftonrodnaden.
Man kan inte gärna påstå att länsman arbetade ut sig fullständigt. Västköping var såhär i början på seklet ganska så laglydigt. Det var mest lite slagsmål om lördagskvällarna, och så förstås en del tjuvskytte som störde friden. Vad slagsmålen beträffade, så brukade man på den tiden betrakta dom som ett oskyldigt tidsfördriv och länsman hade för vana att stå vid sidan av med händerna på ryggen och se på. Så småningom ebbade det hela ut.
Det hade dock, i sanningens namn, inte alltid varit så. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan hade pastor Tales, som just då råkade vara nykter, kommit gående och blivit vittne till ett ordentligt slagsmål med många inblandade. Förfasande sig över detta meningslösa våld hade pastorn gått fram och ropat:
– Sluta genast mä didäringa dumhetera, annars går ja å hämtar länsman!
– Då behöver paschton inte gå långt, länschman legger unnerscht! sa en blodig slagskämpe med fläskläpp och trasiga kläder och pekade på högen av kämpar.
Efter denna episod och med den begynnande fetman som en bidragande orsak hade länsman i fortsättningen hållit sig i skinnet.
Med tjuvskyttet var det värre, där var han tvungen att bege sig ut i skog och mark. Inte så helt enkelt med tanke på hans stofthydda.
– En får la ta't sum dä kômmer, brukade han säga när han satt och tog igen sig på nån stubbe och torkade svettdropparna ur ansiktet.
Ibland tyckte han att det var för bedrövligt när han om söndagarna såg förvaltaren på Rosenholm komma körande med häst och vagn. Han visste lika säkert som amen i kyrkan att vagnen innehöll resterna av den bakfulle pastorn och hans dryckesbröder sjökaptenen och majoren. Länsman brukade stanna vagnen och titta på "liken".
– Dä ä... eeeh... fasa uschelt att fôlk sa supa säj rent fordarvade, sa han och ruskade på sitt runda huvud.
– Å pastorn sum sa stå i prediksstola um ett par timmar!
– Jomän, så ä dä, sa förvaltaren och smackade på hästen. Klockarn får la ordna mä en klämtare i vanli ordning.
Länsman tittade efter ekipaget och skakade sitt huvud. Vågade överhuvud taget inte tänka på hur patron på Rosenholm mådde. Han var den som söp värst av dom fyra. Vid ett tillfälle för några år sedan hade länsman på sin promenad, eller patrull som han hellre uttryckte det, funnit slottsherren sovande i en myrstack. Hur han hamnat där blev aldrig utrett. Det enda som framkom var att han varit på krogen Tre Rosor och härjat än värre. Han hade så småningom blivit utslängd. En sak var säker, han var inte för grann att skåda under en lång tid efteråt.
– Äääh, jaja, dä ä e evier tur att di har en sån sum förvaltar´n te å sköta´t, tänkte länsman högt för sig själv. Hur sulle dä annars se ut på slôttet?
Numera var ju det problemet ur värden eftersom Sigurd Ros var ägare av Rosenholm, ett faktum som kommit hela bygden till godo.
Vad pastor Esaias Tales angår, så var han på det hela taget ett sorgligt kapitel. Hans agerande vid jordfästningen av Sture Ros Tre Liljor var, snällt sagt, en ren skamfläck. Hur han kunde få behålla sitt ämbete stod dom flesta i församlingen frågande inför.
Barndopen hade med tiden blivit något av en parodi. Det fanns inte en enda moder som vågade låta pastorn hålla deras barn, utan kämpade emot med näbbar och klor när han försökte ta barnet. Där stod dom vid dopfunten och rev och slet åt var sitt håll, dock brukade modern med en viss hjälp av anhöriga gå segrande ur striden.
– Dä ä en sak sum ä bra, sa en mamma. Barna skriker aldri. Di ä liasum bedövata utå spritångera.
Ordningen i kyrkan blev naturligtvis inte bättre av att klockaren var totalt ordblind. Psalmernas nummer var ett enda sammelsurium av siffror som inte var någon till hjälp. Snarare tvärtom. Detta faktum, och det att en del toner fattades på orgeln och hade ersatts av ett kraftigt väsande, gjorde psalmsången till något av ett lotteri. Kantorn, som den spjuver han var, hävdade med en viss bestämdhet:
– Dä ä inte utan att ôrgelen töcks ha fått e släng åte psalmonella!
Vid ett bröllop i kyrkan hade pastorn en av sina otaliga högtidsstunder. Medan menigheten sjöng stod pastorn vänd mot altaret. Efter sången blev det tyst. Ingenting hände. Pastorn stod kvar med ryggen åt brudparet och bröllopsgästerna. Man började här och där så småningom att skruva på sig i bänkarna. Då hördes plötsligt en djup snarkning som abrupt skar genom tystnaden. Pastor Tales hade somnat på stående fot. Som vanligt fick klockaren rycka in. Han var visserligen ordblind, men inte blind och döv. Efter att försiktigt ha ruskat liv i pastorn kunde ceremonien fortsätta och de unga tu blev, efter en viss försening, så småningom sammanvigda. Man kunde nästan höra den suck av lättnad som drog genom bröllopsgästernas strupar.
Det enda tillfälle när pastorn riktigt passade in var när han besökte ålderdomshemmet. Där slog han sig som vanligt ner bland gamlingarna, knäppte händerna och sa:
– Vi sa la be e bön, och så böjde han huvudet och det stod inte länge på förrän samtliga, inklusive pastorn, hade somnat. Och si, allt var frid och fröjd.
Sedan patron på Rosenholm gått ur tiden hade länsman fått lite mer problem med dom tre återstående suputernas drickande. Förr höll dom ju till på slottet, men nu hade dom tagit för vana att svina ner sig på krogen Tre Rosor. Och inte fanns det någon förvaltare som forslade dom hem. Det blev länsman som, om än motvilligt, fick samla upp dom både här och där på bygden för transport till finkan, där dom fick sova ruset av sig.
Så gick livet vidare så stilla i både slott och koja. Det hände då och då att dom världsliga och andliga vägarna korsades, och visst ledde det till en viss friktion emellanåt. Men med lite god vilja löstes dessa knutar utan större ansträngning. Och det är väl till syvende och sist så det skall vara? Eller som pastorn vid ett av sina vakna ögonblick formulerade det:
– En får ta't mä jämnmod. Dä´nte möe en kan göra när en del hamnar på hälleberget. Skål å tack!

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

Berättelser, men framförallt människor, från idyllen i Västergötland som gick förlorad.

1. Äpplet som behagade falla.

Sigurd Larsson var en ganska liten och oansenlig person. Nu skall man förstås se upp med att döma en människa efter utseendet. I Sigurds fall gav det en helt missvisande bild av verkligheten. Han var nämligen i själva verket den som drev slottet Rosenholm med tillhörande marker såväl praktiskt som ekonomiskt.
Slottet låg vid Ballasjön i utkanten av Västköping i Västergötland. En liten slumrande idyll som det verkade. Åtminstone på ytan. Genom idyllen slingrade sig Nolån, än till höger och än till vänster, som om den hade lite svårt att bestämma sig för vart den egentligen skulle ta vägen.
På södra sidan om ån fanns det som lite anspråksfullt döpts till Stortorget, men som till vardags aldrig kallades annat än Tôrjet. Där låg kyrkan på ena sidan, och för rättvisans skull krogen Tre Rosor mitt emot. Dessa flankerades av Tingshuset och några små affärer, bland annat en sybehörsaffär, och ett konditori som hette Gullans. Mitt på det kullerstensbelagda torget, omgärdat av stenpelare med en grov kätting emellan, växte en stor kastanj. Under trädet fanns det några bänkar där ledighetskommittén höll till och sladdrade om ditt och datt. En och annan hund brukade också söka sig till skuggan under trädet. Andra flitiga besökare var gråsparvarna som kalasade på hästarnas spillning som låg lite varstans.
Det var på denna den södra sidan om Nolån man bodde. Husen var små låga trähus med högst två våningar och låg utspridda lite huller om buller. På den norra sidan av ån bodde det också folk, men inte någon som räknades i samhället. Där var mest småindustrier av olika slag och en koloniträdgård. En fin gammal stenbro, Kyrkbron, förenade de båda sidorna. På bron stod det så gott som alltid folk och metade.
En kilometer nedströms låg ett stort sågverk som tog hand om det mesta av det timmer som slottet levererade.
I anslutning till koloniträdgården fanns det stora växthus och en plantskola.
Ägare till slottet Rosenholm var Sture Ros Tre Liljor, en odräglig och bortskämd suput som varken kunde ha hand om pengar eller folk. Det ansvaret hade lagts på Sigurds späda axlar.
Varje gång Sigurd gick genom den stora hallen i slottet kastade han ett öga på den enorma tavlan på ena väggen som visade släkten Ros Tre Liljors stamträd. Ett ord som Sigurd hade svårt att förlika sig med. Hade inte alla träd en stam? Om inte är det väl en buske?
Den förste Ros Tre Liljor hette ursprungligen något så vanligt som Lars Knutsson, men blev av Sten Sture den äldre begåvad med nytt namn och slott som tack för någon tjänst han gjort.
Om man följde trädets grenar hittade man både det ena och det andra. Den förnämste var ärkebiskop och levde på 1600-talet. Äpplet har behagat falla ganska långt från trädet, tänkte Sigurd med tanke på suputen Sture som gjorde vad han kunde för att störta egendomen i fördärvet. Det skall vi nog bli två om, sa han till sig själv och la pannan i bistra veck.
Sture Ros Tre Liljor hade varit gift ett antal gånger, men det fanns ingen av kvinna född som stod ut med hans drickande, så dom lämnade honom åt sitt öde. Några barn fanns det inte heller, så gud vet vad som skulle komma att hända med godset i framtiden.
På Rosenholm bodde ytterligare en person, en yngre syster till Sture, vid namn Edith. Hon var en liten grå, kutryggig och förskrämd varelse i 70-årsåldern som trots många försök aldrig blivit gift. Inte så att det inte funnits anbud, men brodern hade effektivt satt stopp för alla närmanden. Hennes öde var att gå nyfiken i graven.
Släkten Ros Tre Liljor var en stor släkt, och man hade tidigare haft för vana att samlas en gång om året på Rosenholm till en släktträff. Detta hade på senare år runnit ut i sanden eftersom ingen stod ut med den odågan Sture. Man var lite till mans bekymrad över vad som skulle hända med slottet och dom vidsträckta ägorna om Sture fick fortsätta att härja. Hittills hade man tröstat sig med att Sigurd, förvaltaren, fanns på plats. Man såg honom som en skänk från ovan. Fast, som någon påpekade, vem vet hur länge han står ut med fyllbulten. Och vad gör vi då?
Ingen ska tro att Sture Ros Tre Liljor satt ensam i någon avkrok på slottet och söp. Nej, det fanns ytterligare tre kvalificerade alkoholister: en avdankad major, en gammal sjökapten och pastorn. Dessa fyra slokande exemplar av den mänskliga floran samlades en gång i veckan för att, som sjökaptenen uttryckte det, se till så att vattenståndet förblev konstant.
Sigurd Larsson var mer än glad att det inte var hans jobb att göra rent efter
suporgierna. Det var illa nog att forsla hem dom mänskliga resterna dagen därpå. Denna sysselsättning hade Sigurd påtagit sig frivilligt, eftersom han ville ha bort dom från sin omgivning så fort som möjligt. En positiv sak fanns det med detta supande. Sigurd slapp se röken av slottsherren på flera dagar och kunde ostörd ägna sig åt slottets skötsel.
Sigurd hade dom senaste åren gjort goda affärer tack vare stora skördar och inte minst lyckade affärer med skog. Detta var ett faktum som han lyckats hemlighålla för slottsherren. Och ämnade låta det så förbli. Han erkände lite skamset, dock inte högt, att han använde dubbel bokföring: en för slottsherren och en för sig själv. Anledningen till detta förfarande behöll han inom sig. Tids nog skulle det uppenbaras.
En dag i slutet av maj, nådens år 1901, var det i vanlig ordning dags för dom fyra kumpanerna att svina ner sig. Morgonen därpå kom systern, Edith, in till Sigurd där han satt på kontoret. Det hade aldrig hänt förr. Hon var klädd helt i svart, som hon alltid var, och hade ett svagt leende i ena mungipan som hon normalt aldrig hade.
– Bror min har äntligen sôpet ihjäl sej, sa hon, vände och gick ut igen.
Sigurd satt först kvar och visste inte vad han skulle tro, men det dröjde inte länge förrän han kunde konstatera faktum. Han lät skicka bud efter doktorn som bara hade att hålla med om att det inte fanns något att göra.
– Nää, här har sprita ställt tea`t rent uschelt, sa han och skrev ut dödsattesten.
Jordfästningen som ägde rum några veckor senare höll på att helt spåra ur. Pastorn stod framför kistan och började läsa med förvirrad blick:
– Tager du denne Sture Ros Tre Liljer te din äkta make å lôvar å älska´n i nöd och... längre hann han inte. Klockaren rusade fram och visade honom på rätt text och sedan förlöpte det hela utan några större störande intermezzon. Det skulle möjligen vara att den före detta sjökaptenen sa "skål" istället för "amen".
Middagen avåts på slottet med hela den Ros Tre Liljorska släkten närvarande. Hela slottet strålade av levande ljus precis som på den gamla goda tiden. På slottsplanen stod dom anställda och betraktade ståten med stora ögon och gapande munnar.
Dagen därpå skulle testamentet läsas upp, och man hade samlats i en av dom stora salarna, där länsman satt i högsätet som ordförande. Han knackade i bordet, harklade sig och sa:
– Mina... äähum damer och harrar. Vi hava... äääh... samlats här i da för te å läsa upp Sture Ros Tre Liljers sista velja... eeeh... så sum dä sulle framgå av... eeeh... testamanget. Nu ä dä såhära att ätter sum dä´nte finns nôt testamang, så går...
– Ett ögonblick! sa Sigurd och reste sig upp.
– Förvaltar´n har ordet, sa länsman och höjde ett av dom buskiga ögonbrynen.
– Sture Ros Tre Liljor va min far! Ja har här ett papper, undertecknat å bevettnat i laga ordning, sum ja feck å min mor strax innan ho geck bôrt, sa Sigurd och gick fram och gav länsman pappret.
Om man påstår att man kunde höra en knappnål falla, så var det ingen överdrift. Enda undantaget utgjordes av Edith, som fnissade hysteriskt.
Så kom det sig att slottet Rosenholm kom att leva vidare i all välmåga under fortsatt ledning av Sigurd Ros, som han framgent kallade sig.

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Bluebell Walk, Arlington

Beatons Wood i Arlington är känd för sina blåklockor. Vi var där och fotade detta underverk av skönhet. Skogen är till största delen en bokskog som var nyutslagen med en skir grönska, och under detta en matta av blåklockor. Dom ser annorlunda ut mot svenska blåklockor –har bl a en kraftigare stjälk, och fler blommor.

Beatons Wood är bara öppen för allmänheten under den tid blåklockorna blommar. 13:e maj är det god bye till nästa år.

Du kan se fler bilder på min Flickr.

Den dagen.

Efteråt tänkte han att han kanske borde begripit att det var något underligt med den där dagen. Visserligen började den som vilken annan dag som helst. Solen sken och fåglarna sjöng så det stod härliga till, men hade han varit det allra minsta observant hade han märkt att det var något som inte var som vanligt. Det satt en kråka i en tall utanför hans fönster och lät som en ejder. Och det är ju inte helt normalt, men det var ingenting som han reagerade för just då.
Han beslutade sig för att först och främst klara av frukostdisken och sedan ta en promenad och se om det fanns någon svamp. Det borde det finnas efter sista regnet. Han hade ett par hemliga ställen uppe i skogen. En god bit att gå var det förstås, men det kunde det vara värt.
Disken var snart avklarad, och han tog en liten korg att lägga svampen i och begav sig iväg. Han gick den lilla grusvägen som leder till skogen och kom fram till ån som korsade. Han stannade på bron och såg sig omkring. Han hade säkerligen gått här minst tusen gånger, men plötsligt kom en underlig känsla över honom av att aldrig ha varit här tidigare.
– Vad är nu det här för trams, sa han högt för sig själv.
På räcket till bron satt en gråsparv och kraxade som en skata. Det hela var ganska befängt för att inte säga löjligt.
– Dumheter, sa han irriterat och ruskade på sig. Sådant här händer inte.
Han började gå igen, men stannade plötsligt som förstenad. En skogsduva kom flygande och slog sig ner i ett träd och gol som en tupp.
– Jag vill inte vara med om det här, sa han och nöp sig i armen. Det gjorde ordentligt ont, så han kunde vara säker på att han inte drömde. Men vad var det då som försiggick? Och den här känslan av att aldrig ha varit här tidigare – var kom den ifrån?
Den lilla vägen slingrade sig förbi en hage där det gick kor och betade. Dom stirrade med stora ögon på honom när han passerade.
– Mjauuu, var det en av dom som råmade.
Han rös till av obehag, men tröstade sig med att det naturligtvis fanns en förklaring på alla dumheterna. Det kom en liten gosse gående mot honom på vägen. Enkelt att lösa hela problemet med hjälp av honom, så kunde han sedan i lugn och ro gå och plocka sin svamp.
– Hej på dig! Jaså du är ute och går? Han hörde genast hur töntig hans fråga var, men det var försent att göra något åt det nu.
– Ja jag är på väg till skolan, sa pojken och sneglade misstänksamt på mannen.
– Hördu, kan du säga mig hur en ko låter? undrade mannen.
Pojken såg ännu mera misstänksam ut och svarade:
– Ja nog kan jag det alltid. Den säger "mjauuu". Vet ni inte det? Pojken kastade en blick på mannen och gick vidare.
Mannen slog sig helt förkrossad ner på en sten vid vägkanten och bröt av ett grässtrå som han började tugga på. Ett tag var han inne på att vända om och gå hem, men så beslöt han med en skakning på huvudet att gå vidare. Det hela kanske var så enkelt som att han i hela sitt liv hade missuppfattat saker och ting.
– Javisst, sa han med ett befriat skratt. Visst säger en ko "mjauuu". Det vet ju varenda sunt tänkande människa! Så skönt att ha fått det problemet ur världen. Obehagligt att gå omkring med en fix idè i huvudet. Inte bara obehagligt utan helt onödigt.
Glatt visslande tog han sin korg och började gå och kom fram till den lilla skogsvägen där han skulle ta av för att komma till sina svampställen. En obehaglig tanke slog honom. Vad med alla fåglar som hade andra läten än han var van vid?
– Har jag haft fel för mig hela mitt liv om dom också? Kan det verkligen vara möjligt?
Plötsligt for det en blixt genom luften följd av en ordentlig åskknall. Det kunde väl ändå inte vara möjligt – det var ju blå himmel utan ett enda moln så långt ögat nådde. Så kom regnet. Ett fullkomligt skyfall. Han tittade sig omkring, men kunde inte se en enda regndroppe. Det var bara ljudet som hördes. Nu var han arg som ett bi, hur nu dom låter tänkte han förvirrat. Varför ska såna här saker drabba mig? Vad är meningen egentligen?
– Jag bryr mig inte, jag låtsas som om det regnar, sa han med ett ansträngt skratt och började glatt svängande med sin korg att gå vidare.
Plötsligt hände något märkligt. Han kunde inte komma vidare. Någonting tog emot. Det var närmast som om en gigantisk glasvägg reste sig framför honom. Han kände efter med händerna. Jodå, det tog emot. Nu var det inte utan att han blev rädd.
– Ta det nu bara lugnt, sa han till sig själv. Det här ska vi lösa. Inte bli upprörd! Lugn och fin! Prova med att gå vid sidan om stigen. Sagt och gjort, han tog några steg åt sidan och försökte komma vidare. Men nix. Helt omöjligt. Han försökte ännu längre åt sidan med samma negativa resultat.
Fullständigt tillintetgjord slog han sig ner på en stubbe och grubblade. Håller jag på att bli knäpp? tänkte han. När han tittade upp såg han att det kom en gammal man emot honom på stigen.
– Det var ett uppfriskande regn vi fick, sa gubben, nickade vänligt och fortsatte utan några som helst besvär vidare.
Mannen reste sig upp, tog sin korg och sprang med full fart mot den osynliga väggen. Pang! Allt blev svart och han segnade ner på stigen.
– Hur gick det? Kan ni sitta upp?
Han öppnade sina ögon och såg den gamle mannen bekymrat lutad över sig. Bredvid stog den lille pojken. Han såg sig omkring, och märkte att han låg på gatan utanför sitt hus.
– Ni snubblade och föll och slog i huvudet ordentligt, sa gubben.
– Det var då för väl, sa mannen med ett belåtet leende.

© G Enhammar 2006

O my God... this doesn´t look god!

Fortsättningen på denna rysliga historia finner du bland mina bilder på flickr. Jag måste erkänna att jag aldrig sett något liknande...

"The gas meter is my castle"

När jag i dag rundade huset för att hämta min cykel i garaget blev jag plötsligt stående – Herr Räv låg och sov bredvid gasmätarna. Jag blundade och försökte komma på hur det var i ett tidigare liv när jag var indian. Det dröjde inte länge förrän jag var klar över hur det var, och jag kunde smyga mig närmre trots att jag inte hade mockasiner på fötterna.

Jag tog fram kameran och knäppte en bild – då vaknade räven, men jag är inte helt säker på att han hade den minsta aning om var han var för han tittade inte på mig. Det var först när jag tog bilden ovan som han fick syn på mig. Kul att ha den här gynnaren så tätt inpå.

"Oljemålning" från marinan 2

Den stora drabbningen.

Hans namn var Lord Nilsson och han var ganska ung för att vara en sjöhjälte. Icke förty var han en erfaren befälhavare. Många var de fiender som hade fått sätta livet till under otaliga drabbningar.
Hans skepp hette Evigheten, och såg vid första anblicken kanske inte så mycket ut för världen. Ett faktum som Lord Nilsson inte hade några som helst problem med – han visste vad skepp och besättning kunde uträtta tillsammans.
Lord Nilsson vaknade tidigt och kastade en blick ut genom sitt fönster. Trots att han, när han lade sig, var medveten om vad som låg framför honom hade han sovit gott. En laber bris fick löven på träden att visa undersidan. Ett gott tecken på att det kunde blåsa upp senare på dagen, konstaterade han belåtet.
Utan att tveka kastade han på sig kläderna och gick ner till kajen där skeppet låg. Han skulle just gå ombord när han kom på att han glömt en viktig detalj. Han återvände till huset och gick in i köket och hämtade sin frukost som han tog med sig. Bäst att inte slarva med maten inför en viktig drabbning, tänkte han.
Med frukostpaketet under armen äntrade han Evigheten. Han såg sig om, och konstaterade att det fanns en del som måste åtgärdas innan man lättade ankar. Ett problem var att en tamp till ett av seglen snott sig runt masten. Han beslöt att själv klara den detaljen. Det är alltid säkrast, så vet man att det blir ordentligt gjort.
Jag tror nästan att jag skall äta min frukost innan jag gör något annat, tänkte han. Han slog sig ner och öppnade frukostpaketet, och konstaterade belåtet att köket äntligen lärt sig vad Lord Nilsson tyckte bäst om som pålägg på smörgåsarna.
Medan han satt och mumsade funderade han på hur dagen skulle utveckla sig. Skulle han månne få kontakt med fienden? Hur många skepp hade dom i dessa farvatten? Den tiden, den sorgen, tänkte han och såg sig om efter sitt svärd. Jodå det låg där det skulle.
Flaggan, tänkte han. Han tog fram den och hissade den på masten. Vinden tog tag i den och han gjorde honnör.
Lord Nilsson gick akteröver och ställde sig vid ratten.
– Ankare upp! skrek han och blev, precis som han räknat med, åtlydd på momangen. Vinden fyllde seglen och skeppet började sin färd ut ur viken. En nog så besvärlig farled som krävde hela hans kunnande. Speciellt med tanke på att vinden blåste rakt emot, så att han var tvungen att kryssa hela vägen.
– Alle man under däck! röt han. När han såg sig omkring kunde han inte se en själ på däcket. Han ville inte ha någon på däck förrän man fått kontakt med fienden.
Med van hand förde Lord Nilsson skeppet förbi alla grynnor och skär. Efter en stund var man ute på öppet vatten. Här var det betydligt mycket mera vind, och det var faktiskt en och annan våg som slog in över relingen.
Lord Nilsson tog fram sin kikare och spanade runt horisonten. Plötsligt fick han syn på en massa segel. Hur många var det? Han räknade och fick det till trettio fiendeskepp som var på väg att korsa hans väg.
– Det här kan bli knepigt, sa han högt för sig själv och knäppte bort en myra som spatserade på armen. Jag får gå över stag och försöka komma bakom dom.
Vattnet forsade om stäven, och det såg ut som om hans taktik skulle lyckas. Genom ett antal nästan omänskliga manövrar var han plötsligt bakom sina fiender.
Lord Nilsson tittade mot masten, och där låg hans paket med en smörgås kvar. Med ett blixtsnabbt beslut, som var så typiskt för honom, beslöt han att det var tid över för att äta även den i lugn och ro. Detta om något visade vilka nerver av stål han hade.
– Sedan brakar det loss, sa han med ett flin. Han kastade ett öga i kikaren och såg till sin belåtenhet att han närmade sig fienden. Jag tror jag skall skota hem lite mera, tänkte han, och pressa Evigheten så mycket hon tål. Jag skall bara äta upp mackan.
Mätt och belåten reste sig Lord Nilsson upp och hämtade sitt svärd. Nu var stunden kommen att visa världen vem som var härskare på dom sju haven!
– Alle man på däck. Klart till drabbning! skrek han allt vad han orkade. Han skulle just med ett dödsföraktande kliv ta sig över till fiendeskeppet när han fick syn på sin far.
– Hördu Lord Nilsson, du får ta och plocka ihop ditt skepp en stund, sa fadern. Jag måste komma åt att klippa gräsmattan.


© G Enhammar 2005

"Oljemålning" från marinan 1

Ibland kan man se en tunn hinna av dieselolja på vattenytan, och med kamerans hjälp kan det bli ganska så dekorativt, men det krävs att solen belyser vattenytan på ett speciellt sätt.

Jag har aldrig varit med om något liknande.

Under februari månad 2008 blev jag ordentligt snuvad. Jag brukade nästan varje morgon gå ner till stranden innan soluppgången för att se om jag kunde få någon bra bild.
En morgon hade jag just satt kameran på stativet när jag såg något i ena ögonvrån. Det var en räv som promenerade förbi ett par meter framför mig, Jag glodde som ett fån, och kom mig inte för att ta loss kameran. Det hade visserligen inte hjälpt, eftersom det var för mörkt ute för att ta en bild.
Nästa morgon såg jag räven igen, men den gången var han för långt ifrån mig. För varje morgon som jag såg honom blev jag mer bestämd – räven skulle plåtas till varje pris.
Jag lyckades lista ut att han hade sitt gryt bland stenbumlingarna vid inloppet till hamnen, men vad hjälpte den kunskapen? Platt intet.
Resultatet av min möda finns att se på min photostream på flickr som du kan nå via den här bloggen. Jag kallar serien för Fox Series.
Efter att ha halvt frusit ihjäl under en månads tid gav jag upp...

I dag på morgonen råkade jag se ut genom ett fönster som vetter mot baksidan, och där satt en katt på ett staket och stirrade. Jag gick och hämtade min kamera, och när jag kom tillbaka satt den kvar – som fastfrusen. Jag tog några bilder, och återvände till datorn. Efter en stund gick jag till köket för att laga en kopp kaffe, och passade på att titta ut genom fönstret igen. Katten satt kvar. Märkligt, tänkte jag, vad sitter han och glor på? Är det kanske en uppstoppad katt?
Jag öppnade fönstret på vid gavel, och lutade mig ut. Men vad i Herrans namn var detta? I solgasset låg en räv och njöt av värmen.
– Men stå inte där som en idiot, sa jag högt till mig själv. Gå och hämta kameran!
Jag rusade tvärs genom “hela” våningen, fick tag i kameran, och bad en bön att räven skulle vara kvar.
Jodå, han var kvar. Efter att ha fumlat med diverse inställningar tog jag några bilder. En av dom ser du ovan. Resten finns på flickr.
Detta var en dröm som gick i uppfyllelse. Det känns alldeles speciellt att få en bild på något som man gått bet på under en lång tid.

Det finns få saker som Moder Natur.

Nöden har ingen lag.

Jag var på väg till New Orleans med bil, och hade kommit en bra bit ner i Småland när jag upptäckte att jag kanske skulle behöva tanka. Efter en stund dök det upp en mack, och jag svängde in framför en av pumparna.
– Jag skall be att få tio liter, sa jag.
– Aha, sa mannen, ska ni till New Orleans?
– Hur kan ni gissa det? undrade jag något förvånad.
– Dom som ska dit brukar tanka det här, svarade han. Nästan ingen annan nöjer sig med tio liter.
– Har ni möjligen en toalett här? var jag av nöden tvungen att fråga.
– Nej, men om ni går runt hörnan på macken, så ser ni en stig in bland träden. Där hittar ni en. Om jag inte minns fel.
Jag rundade macken och fick syn på stigen. När jag vände mig om stod mack-killen och glodde efter mig vid hörnan. Konstig kille tänkte jag. Konstig mack som inte har någon toalett. Hur som helst började jag gå stigen framåt. Det satt en man vid ett litet bord och viftade med någon slags biljett.
– Vart är min herre månne på väg? frågade han.
– Jag skall bara gå på toaletten, sa jag. Det lär finnas en här någonstans.
– Stämmer, men det kostar. Vart är ni annars på väg?
– Om nu det har något med saken att göra, så är jag på väg till New Orleans. Jag har bara stannat för att tanka.
– Jaja. Jaja. Tio liter va? Toalettbesöket kostar fem riksdaler, sa han och rev av en biljett.
– Är det långt till toaletten? undrade jag något ansträngt.
– Inte speciellt. Tappa bara inte biljetten. Ha en god dag! sa han och flinade fånigt.
När jag travat på några minuter gjorde stigen en sväng, och där låg plötsligt en byggnad. Den såg ut som en gymnastikhall fast tio gånger så stor! Bredvid stigen stod en man i frack.
– Var det frågan om toalettbesök? skrek han så det ekade i skogen.
– Ja, och det är bråttom, stammade jag.
– Har ni bara biljett, så går det ingen nöd på er. Följ mig den här vägen! Han rundade byggnaden, och där fanns en liten dörr. Mannen stack handen i fickan och fiskade upp den största nyckelknippa jag någonsin sett.
– Nu skall vi bara se vilken nyckel det är. Det är lika spännande varje gång, sa han och provade den ena nyckeln efter den andra.
– Ledsen men jag tror inte jag kan vänta längre, sa jag. Kan man inte bara gå ut i skogen?
– Absolut inte tal om. För att förorena i naturen skulle ni ha löst en biljett för tio kronor. Och det har ni ju inte gjort. Ahhh, den här nyckeln var det, sa han och vred om och öppnade dörren.
Jag hade väntat mig en toalett innanför dörren men hej vad jag bedrog mig. Ett våldsamt sorlande av hundratals röster slog emot mig genom den öppna dörren. Jag klev in och såg mig om. Till vänster om mig stod en man med benen i kors och stora svettdroppar i pannan.
– Känner min herre till hur man kommer till toaletten? frågade jag lite försynt.
– Lura mig inte att skratta. Vi skall alla dit! svarade han. Ser ni den lilla dörren i hörnan alldeles under taket?
– Menar ni den vid sidan av det lilla bordet med två stolar?
– Just det. Där är det. Vårt himmelrike på jorden!
Nu var jag nära att få spader.
– Ja men det finns ju ingen trappa. Hur tar man sig dit?
– Man klättrar helt enkelt. Är man tillräckligt nödig är det inga problem. Om man inte har höjdskräck förstås! Om ni tittar noga efter, så finns det en massa små saker att hålla sig i när man klättrar. Dom ser ut som olika långa mormorsstänger. Ser ni det?
– Jodåvars, men jag kan inte riktigt förstå varför. Vad är det förresten på andra sidan väggen?
Han tittade konstigt på mig.
– Jamen det är naturligtvis en likadan sal som här. Fast med folk som köar för att äta.
– Jaha, hur många bord finns det?
– Det är ett på andra sidan väggen och så det som ni ser där i hörnan.
Nu var jag så förvirrad att jag beslöt att se till att komma fram till väggen för att klättra upp. Jag kan försäkra att det tog en ordentlig tid.
När jag äntligen stod vid väggen var det bara att spotta i nävarna och börja klättra. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Vissa av "mormorsstängerna" satt så löst att jag trodde dom skulle ramla ner.
När jag tittade upp hade det kommit två människor till det lilla bordet i hörnan. En dam och en herre. Herrn hade monokel i ögat och skrek åt mig:
– Hörrnunini! Nu vill vi gärna beställa! Vi har inte hela dan på oss. Vi har kört ända från New Orleans för bövelen!
– Det har jag ingenting att göra med, svarade jag andfått. Jag är faktiskt bara på väg till toaletten! Och på mig verkar det vara betydligt jobbigare än att köra bil från New Orleans!
Med en övermänsklig sista ansträngning lyckades jag kravla mig upp på den lilla golvytan där bordet stod. Jag tordes nästan inte titta ner. Det var säkert minst 30 meter ner till golvet. Jag gick till den lilla dörren och öppnade den. Jag vände mig om till stackarna som satt vid bordet och sa:
– Om jag ser någon servitör skall jag säga till att ni vill beställa.
– Mycket vänligt, sa mannen. Det är inte särskilt trevligt att sitta här och höra att alla som kommer kravlande upp har ett ärende till toaletten.
Jag slog igen dörren efter mig och såg att jag hade hamnat i en lång korridor. Den enda dörr jag kunde se hade en lysande skylt över sig där det stod "nödutgång." Min enda tanke var att dom har väl inte en sån ovanligt obegåvad humor att det där skulle vara toalettdörren?
Jag öppnade dörren och hajade till! Dörren ledde rätt ut i friska luften. En spiraltrappa av järn utan räcke förde ner till marken 30 meter nedanför.
Mannen i frack som jag "talat" med tidigare stod ett hundratal meter ut i gläntan och vinkade att jag skulle gå ner. När jag äntligen kom ner gick jag raskt mot honom. Pekande över axeln sa jag irriterat:
– Det här är ju rena vansinnet. Vad skulle jag där att göra?
– Vardå där? sa han och tittade frågande på mig.
– I den där märkliga ladan eller vad det är, sa jag och vände mig om och pekade.
Där fanns ingen byggnad! Bara en stor glänta i skogen! Jag måste erkänna att jag kände mig något desorienterad. För att uttrycka det milt.
– Har för mig att ni mumlade något om en toalett när vi sågs tidigare, sa den frackklädde. Jag kan inte förstå att ni inte gör som alla andra och använder den på macken. Så mycket vet ni väl i alla fall som att alla mackar har en toalett?
Då vaknade jag. Sur och rent ut sagt förbannad. Reste mig upp ur sängen och gick dom få stegen till toaletten.


© G Enhammar 2005

De gåtfulla krabaterna.

Någonstans i universum, långt borta från vårt stjärnsystem, finns en företeelse som heter Krabatien. Kan närmast liknas vid en liten ö med en bred sandstrand, och innanför den ett bälte med palmer. Vegetationen i övrigt består av dungar med stora träd. Vad det är för träd kan jag inte säga av den enkla anledningen att jag inte har någon uppgift om det.
Den ena halvan av ön upptas av ett berg som reser sig till en ansenlig höjd. På toppen av berget finns tre tunna stålstänger av något olika längd. Dom är placerade bredvid varandra på ett avstånd av en meter, och den längsta når en höjd av cirka 15 meter. Det märkliga med dessa stänger, eller antenner, är att dom sänder ut mystiska toner som är svåra att beskriva. Jag skulle närmast vilja likna dom vid det ljud som vinden frambringar i en eolsharpa.
Invånarna i detta lilla förstedöme (det heter så) kallas krabater och består av tre hundra individer. Om man skall beskriva hur dom ser ut, så liknar dom på pricken koalabjörnarna som finns här på jorden.
Du ska inte tro att krabaterna spankulerar omkring hur som helst på sin ö. Faktum är att dom inte spankulerar alls. Deras uppträdande är det första man lägger märke till, och jag ska göra ett försök att beskriva ett något märkligt sätt att tillbringa sitt leverne.
Tänk dig en rundstav som är ungefär 1.75 m lång och ca 5 cm tjock, målad vit. Om du tar den här bopålen, den kallas så, och håller den rätt upp och ner med den ena änden i golvet och lutar den en aning framåt, så fattas bara krabaten. Han håller sig fast med klorna på bakbenen halvvägs upp på bopålen. Med frambenen kan han sedan, om han så behöver, gripa tag i översta delen av bopålen. (Om du någon gång funderat på var uttrycket "att slå upp sina bopålar" kommer från, så vet du det nu.)
Efter att ha funderat en stund, så tänker du förmodligen att det verkar vara fullständigt korkat att sitta på en pinne hela dan. Det är värre än så min vän. En krabat lämnar aldrig bopålen under sin livstid. Inte ens för en sekund.
Nu är det inte så att bopålen är fäst i marken så att krabaterna sitter på samma fläck och dinglar. Nej, dom förflyttar sig genom att sväva fram på sin påle. Om du föreställer dig hur en sjöhäst rör sig i vattnet, så är det en ganska bra liknelse.
Jag nämnde livstid – en krabat har samma ålder under hela sin tid på pålen, som är vad vi på jorden kallar 50 år. Varken mer eller mindre. Det märkliga är att när dom 50 åren har gått, så bara försvinner han i tomma intet. Kvar finns endast en tom bopåle. Men det dröjer inte många sekunder så säger det zzzzap, och där sitter en ny krabat på pålen. Fråga mig bara inte hur det går till.
Ledaren för krabaterna kallas Försten. Det enda som skiljer honom från övriga krabater är att han har en röd mantel över axlarna och hans bopåle är också röd. Det förekommer inga val av Förste. Han har den befattningen i sina 50 år, och så kommer en ny.
Nu till den verkligt komplicerade delen. Vad har dom här krabaterna för funktion? Det är naturligtvis inte så enkelt att svara på eftersom vi rör oss i universum. Men jag ska försöka, så gott jag kan, att lyfta en aning på slöjan. En del vet jag – resten får bli gissningar.
Efter omfattande forskning har jag förstått att krabaterna har något med en människas väl och ve att göra. I mitt fall ansåg dom att mitt sätt att formulera mig och min associationsförmåga behövde förstärkas.
Nu kommer dom ljudande stålstängerna på berget in i bilden. Dessa sänder ut en signal som pejlar in en individ som behöver en knuff i någon form. Signalen kan liknas vid det vi kallar radar. När strålningen träffat en människas själ, så reflekteras den tillbaka till stängerna på berget. Detta utlöser en febril aktivitet. Man kan se små grupper av krabater som svävar upp för bergssidan. Strax under toppen av berget är en grotta där dom försvinner in. Jag gissar att det finns någon form av manövercentral där inne. Det påstås att stålstängerna på toppen utgår från den där centralen.
En krabat följer strålen till sitt "offer" på jorden för att göra en insats, och nu kommer det märkliga. Vad jag nu ska avslöja får bli en hemlighet mellan dig och mig. Krabaterna kanske inte tycker om att man pratar om det här till höger och vänster.
Jag vet numera att det jag kallar Foa i själva verket är resultatet av krabatens besök hos mig. (Foa är en förkortning av Formulerings- och associationsdjävulen som jag en gång för länge sedan lite vanvördigt döpte fenomenet till.) Detta inträffade med stor säkerhet för länge sedan, men det är först på senare år som jag blivit medveten om fenomenet.
Från början hade jag ovanpå min datorskärm en liten webkamera. En dag när jag lutade mig tillbaka för att läsa igenom vad jag skrivit kom jag att titta på den där kameran. Jag sa till mig själv: jag ger mig sjutton på att det är inne i den kameran som Foa sitter och har mig under uppsikt genom linsen för att kunna avgöra när han ska gripa in.
Efter en tid kom det hela till ett kritiskt stadium. Jag hade ingen användning för kameran längre, och dessutom satt den i vägen. Men Foa då? Ja, det var ett problem, men jag tog saker och ting i etapper. Började med att vrida kameran så det inte fanns en möjlighet för honom att se vad jag pysslade med. Tydligen hade Foa flyttat sig någon annan stans. Han påverkade mig som vanligt, så jag tog helt sonika kameran och stoppade ner den i en låda.
Tiden gick och ingenting hände – jag skrev mina små texter och livet lekte. En dag gjorde jag en paus, la armarna bakom nacken och sträckte på mig. Då fick jag syn på gemgubben. (Jag skriver i Microsoft Word och där finns en liten figur gjord av ett gem som har en massa hyss för sig på ett linjerat papper. Upplysning för den som inte vet vad Word är.)
Det har ibland hänt att jag blivit smått irriterad på den där gemgubben. Tyckte att han var i vägen. Har flera gånger funderat på att ta bort honom, men när jag nu studerade honom lite noggrannare fann jag att han var riktigt mysig.
Plötsligt är det som om åskan slår ner och jag säger högt till mig själv:
– Det där, det är ingen gemgubbe! Det är naturligtvis Foa!
Sedan den dagen är jag mycket noga med att Foa har det bra. Att han sitter på ett ställe så han kan se vad jag har för mig. Kan ibland vara bara några rader upp från var jag skriver. Ofta pratar jag högt med honom, och han verkar inte ha tagit illa upp att jag i min okunnighet kallade honom gemgubbe utan tjänar mig troget. Vilket jag är djupt tacksam för.
Nu undrar du kanske varför Foa inte ser ut som en krabat. Det har sin naturliga förklaring vilket kan vara positivt i såna här abstrakta sammanhang. När krabaten startade sin resa följde han strålen som var riktad mot mig. Med sig i "bagaget" hade han en tingest som han vid framkomsten programmerade med dom data som behövdes i mitt fall. Tingest är kanske fel benämning på något som är lika abstrakt som vår själ. Detta något, som jag kallar Foa, lever sedan ett eget liv, och kan anta den skepnad som passar bäst.
Efter avslutat värv strålades krabaten hem till sin ö, och där kunde han avge rapport om resultatet för Försten och Rådet.
Nu kan jag höra någon säga:
– Jaja. Som en skröna kan väl sånt där få passera, men jag vill bara ha sagt att rövarhistorier av den här kalibern är det ingen som ska försöka slå i mig, inte!
Jag märker direkt att det är någon som inte fått ta del av krabaternas kraft som uttalar sig. Därför ger jag mig inte in i någon diskussion utan säger helt enkelt:
– Naturligtvis är det upp till var och en att tro vad den vill. Glöm bara inte bort att det fanns en tid då man allmänt betraktades som en kvalificerad knäppskalle om man inte trodde att jorden var platt som en pannkaka . . .
Fullföljandet av den tankegången lämnar jag helt över till dig.

© G Enhammar 2006

Nedan följer sista avsnittet av storyn om Elon Larson och bälingen Snurf. Dom bad mig hälsa och tacka för din uppmärksamhet.

Virrpannan och bälingen, del 7

INSIKTEN

När den första berusningen hade ebbat ut, och livet glidit in i vardagen igen, började Elon Larsson känna en oro som han inte kunde förklara. Hans liv hade tagit en vändning som han aldrig hade kunnat drömma om. Ändå var han betänksam i långa stunder – var det enbart positivt att ha lämnat det gamla livet bakom sig? Var han verkligen mer tillfreds med tillvaron nu? Han tog ofta en promenad i skogen för att fundera. Som regel hamnade han på stranden vid Storsjön där han la sig ner i den mjuka mossan med händerna bakom nacken och tittade upp på molnen som drog förbi.
Han tänkte på torpet som skulle behöva renoveras. Men det kostade pengar, och var skulle han ta dom ifrån? Innan han fick tabletterna hade han aldrig haft bekymmer med hur torpet såg ut. Tyckte för det mesta att det var ett paradis på jorden. Men nu, var det verkligen höjden av lycka att bo så långt från byn och andra människor? Tänk bara att gå och handla — det var sannerligen ett helt företag. Han var inte heller övertygad om att det var så bra att gå och dra helt ensam om dagarna.
– Jag har ju fyllt femtio och blir minsann inte yngre för var dag som går, tänkte han. Kanske skulle jag ta och prata med Snurf vid tillfälle och höra vad han säger. Han reste sig upp och styrde stegen mot torpet.
– Nu har jag legat här och drönat istället för att gå till byn och sälja ägg, sa han irriterat till sig själv. Dåligt samvete var något jag slapp tidigare. Tusan också!
Elon kom att tänka på att det var ett tag sen han träffat Snurf, men han hade väl sitt att tänka på. Så verkar det vara med både människor och bälingar.
När Elon närmade sig torpet såg han att det rök ur skorstenen.
– Det måste vara Snurf som är kaffesugen, tänkte han. Mycket riktigt. När han kom fram satt bälingen på förstubron med katten Knut bredvid sig.
– Hej, här sitter jag och språkar med Knut. Jag hoppas att du inte har något emot att jag satte på en kopp medan jag väntade på dig, sa Snurf. Knut sa att du bara gått en promenad ner till sjön.
– Det ska bli gott med en kopp, sa Elon.
Han sneglade på bälingen och undrade hur han skulle kunna ta upp det här med tabletterna. Han ville ju inte göra Snurf och dom andra bälingarna besvikna.
Snurf reste sig och gick in efter kaffet.
– Här är vackert, sa Snurf och tittade ut över den lilla gläntan.
– Jo, visst är det väl det, sa Elon och skruvade på sig.
Dom satt tysta en lång stund utan att säga något.
– Kläm fram med det nu, sa Snurf. Jag kan tydligt se att det är något du sitter och grunnar på.
– Det är det här med tabletterna, sa Elon och vågade inte se bälingen i ögonen.
– Har du gått och tappat dom? undrade Snurf.
– Nej, så är det inte, men jag tycker att jag på något sätt var lyckligare förr, sa
Elon. Det är svårt att förklara, men så är det. Och nu skäms jag med tanke på allt besvär ni bälingar har haft.
– Du behöver inte vara nervös, sa Snurf och log. Det är ditt liv och du bestämmer själv hur du vill ha det. En sak ska du dock veta. Om du bestämmer dig för att sluta med tabletterna nu, så kan du inte börja om med dom igen senare. Det fungerar inte. Dom tabletter som du har kvar måste jag be dig att ge till mig, så ska jag återlämna dom till bälingeteket.
Gubben började berätta hur han hade resonerat när han låg vid sjön och funderade. Och det var tankar som legat och gnagt en tid, och som han inte kunde komma ifrån.
– Oss emellan är jag inte förvånad, sa Snurf. Som du vet finns det väl inte den medicin på denna jord som inte har biverkningar. När det gäller Minnefan är det just saknaden efter det tidigare livet som är problemet. Det enda råd jag kan ge dig är att ta dig en funderare till innan du bestämmer dig. Det är ett stort steg.
Elon nickade instämmande och lovade att han skulle fundera ett tag till.
Nästa dag var Elon en sväng ner till byn, och på tillbakavägen stannade han till där den lilla stigen delade sig i två. Han tittade med ett leende på stenen som han lagt på den högra stigen för att han i sin förvirring skulle kunna välja rätt. När han stod där och tittade kom ett stort lugn över honom. Nu visste han precis vad han skulle göra.
Glad i hågen gick han småvisslande hemåt. Han tyckte att solen sken vackrare än den någonsin gjort och dofterna som kom i varma stråk mellan träden var underbara. Han njöt i fulla drag.
Hemkommen gick han direkt in i köket och tog tabletterna som han stoppade i västfickan, vände sig till Knut och sa:
– Jag ska bara knalla bort till Snurf. Jag är snart tillbaka. Han tog stigen som ledde till Snurfs rotvälta.
– Han kanske inte är hemma, sa han lite ängsligt till sig själv. Nåja, den tiden, den sorgen. Efter en stund såg han rotvältan och det rök ur skorstenen.
– Hallå Snurf, är du där?
– Är det du som kommer? sa bälingen och tittade ut. Vad föranleder detta förnäma besök?
– Jag har bestämt mig, sa Elon och tog fram tabletterna som han räckte till Snurf.
Bälingen tog emot asken, såg länge på Elon och sa:
– Jag tittar över till dig i morgon och ser hur du har det.
När Elon kom hem slog han sig ner på förstubron och tog upp Knut i knäet.
– Ja du Knut, i morgon är det tillbaka till det gamla. Vad säger du om det?
Knut spann, så det var tydligen inga problem.
Elon var en aning nervös, så det blev väl si och så med sömnen den natten. Nästa morgon kunde han märka att saker och ting förändrade sig undan för undan. På eftermiddagen kom Snurf gående. Elon satt på förstubron och stirrade.
– Jösses... en sån ... va är du för en... eeeh... liten en?

© G Enhammar 2005

Flyktiga bekantskaper helt gripna ur luften.

I EN VÄRLD SOM ÄR UPP OCH NER kan de mest naturliga saker upplevas som en aning märkliga, och det som normalt sett skulle synas vara helt vansinnigt blir plötsligt fullt naturligt. Att bli bekant med någon som heter Siv-Gull kan förefalla något ovanligt, men är när det kommer till kritan fullständigt naturligt. Jag är medveten om att namnet inte hör till dom vanliga, och ändå är det inte det som är det märkliga med Siv-Gull. Nej, den helt överskuggande konstigheten är att Siv-Gull är en fiskmås.
      Hur blir man då bekant med en fiskmås? Det bästa sättet är att börja prata med varandra – det kan till en början verka en aning besvärligt, men man får gripa tillfället i flykten, så att säga. Själv träffade jag på Siv-Gull en tidig morgon i parken här i Frankrike. Hon hade just fångat en röd fisk i dammen och stod och knaprade på den. Jag blev naturligtvis förbannad och hävde ur mig någonting i stil med att så där får du väl inte göra, eller något annat lika dräpande. Jag minns inte den exakta formuleringen.
      – Ska du ha fisk får du ta den ur havet.
      – Det kan du glömma, sa Siv-Gull. I havet finns det ingen fisk längre. Fråga fiskarna nere på stranden får du höra.
      – Jag bryr mig inte om i fall det finns fisk i havet eller inte, sa jag. Fiskarna i dammen låter du bli. Jag har desslikes noterat att ni fångar duvor. Det har jag i stort sett inga synpunkter på. Jag har förresten en bok, som heter Fåglarna i färg, och där står det att ni livnär er på död fisk, kräftdjur, musslor, maskar, insekter, avfall och spillsäd. Duvor står det inget om. När boken är tryckt? 1969 tror jag.
      – Ja då ja, sa Siv-Gull, då fanns det gott om fisk i havet. Numera måste vi ta till duvor för att hålla oss levande. Oss emellan är det inte så där vansinnigt aptitligt men vad gör man inte för att få något i krävan.
      – För övrigt kan jag berätta att vi fiskmåsar sysslar mycket med humor, sa Siv-Gull och drog på näbben. Men det är en så dålig humor att ingen skrattar åt den. Därför finns det en speciell art måsar som heter skrattmås. Det sitter en därborta. Jag ska ge dig ett exempel, så du ser hur det fungerar. Vad ska jag dra till med? Jo, jag kände en som hette Ellen, men hon var så fet att hon fick heta Rondellen.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Jaja, sa Siv-Gull, så roligt var det väl inte? Faktum är att hur dåligt skämtet än är, så gapflabbar skrattmåsen. Vi tar en till. Häromdagen träffade jag en fiskmås som var tärna på ett bröllop.
      – Kreää, kreää. Kreck-kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!
      – Du, sa jag, det räcker nog nu. Jag tror jag förstår ungefär.
      – Vad ska vi då prata om, sa Siv-Gull. Har du lust att följa med till banken? Jag skall ordna med ett lån. Funderar på att öppna ett skogsavverkningskonto. Det brukar vara det enklaste sättet.
      Här var jag tvungen att ta mig en rejäl funderare. Tyckte på något sätt att det var lite svårt att hänga med. Mest för att hålla konversationen vid liv frågade jag Siv-Gull vilken bank hon anlitade.
      – Jag har som dom flesta andra Dogger Bank, svarade hon. Fungerar bra för min del.
      – Jag får nog avstå från att följa med, sa jag. Vi människor har ju inga vingar att flyga med.
      – Det tänkte jag inte på, sa Siv-Gull. Så opraktiskt att behöva gå hela tiden.
      – Det är inte så farligt, man vänjer sig så småningom. Steg för steg.
      – Tänk på vad du säger, sa Siv-Gull. Det kommer en skrattmås hitåt. Vi brukar säga att till och med en död skrattmås skrattar. Asflabb kallar vi det. Nu har jag faktiskt planer på att flyga upp på taket och knipa mig en duva.
      – Gör du det, sa jag. Hör du så vacker musik det strömmar ut från det där öppna fönstret?
      – Låter som Måsart, sa Siv-Gull.
      – Kreää, kreää, kreck-kreck-kreck-kreck-kreck!

DET ENDA VI HAR GEMENSAMT med människorna är att vi också har två ben, tänkte Siv-Gull där hon cirklade runt högt över Golf Juan. Den heta vinden låg på från havet och skapade en kraftig uppvind när den träffade bergssidan. Hon tänkte på den där Kurt som hon brukade möta i parken. Fy katten en sån enformig tillvaro han har, tänkte hon. Att bara gå omkring där nere och glo hela dagarna. Fast Kurt hade inte beklagat sig än så länge. Han kanske inte begriper bättre, tänkte Siv-Gull och beslöt att dyka ner till Parc Exflora och kolla om det fanns någon mask efter regnskuren. När hon var rakt över parken såg hon att hela gänget satt på gräsmattan. 

      – Ki´ja, hälsade hon.
      – Ki´ja, sa dom andra. Här är massor med mask. Smaskens!
      Den närmsta halvtimmen lät dom masken tysta näbben, och var och en gick omkring och tänkte på sitt.
      – Vad säger ni om att cirkulera en stund, var det någon som sa. Det är fortfarande bra uppvindar över bergen.
      Sagt och gjort. Hela flocken gav sig iväg, och det dröjde inte länge förrän man tagit sig upp på en ganska ansenlig höjd. Utsikten här uppifrån var enastående. Dom kunde se en bra bit förbi Monaco. En Easy Jet dundrade förbi med ett förfärligt oväsen på sin väg till lufthamnen i Nice.
      – Dom där är livsfarliga, sa Vincent, man borde anteckna vad klockan är när dom passerar så man inte råkar illa ut. Men jag har ingen penna.
      – Du har väl en vingpenna, försökte Siv–Gull. Väl vetande att skämtet var fullständigt bortkastat eftersom det inte fanns någon skrattmås i närheten.
      – Han har väl ingen klocka?, sa Olivia som var allmänt förvirrad
      Man hade nu cirklat runt i en timmas tid, och någon föreslog att man skulle dra sig ner till byggkranen vid Villa du Parc och rada upp sig. Där kunde man sitta utan att röra på huvudet. Det var bara att vänta, så vred kranen på sig, och man fick en ny vy att titta på.
      – Vad säger ni om den där fågelinfluensan som är på väg? sa Guillaume som satt bredvid Siv–Gull, där får man se upp.
      – Kommer den uppifrån? undrade Olivia med darr på rösten. Det blev tyst en lång stund.
      – Är det någon som kan tala om ifall människor lägger ägg? insköt Vincent som hade tankarna på ett helt annat håll.
      Den följande halvtimman satt alla och funderade ihärdigt utan att kunna komma med ett svar.
      – Därnere går Kurt, sa Dimitri, han behöver klippa sig.
      – En gång såg jag en som klippte med ögonen, sa Olivia fundersamt.
      – Varför har dom hund? undrade Benjamin, jag har hört sägas att det finns fågelhundar. Vad nu det är.
      – Det finns till och med flygande hundar, sa gamle Hubert som visste det mesta.
      – Märkligt, sa Apollinaire, det skulle jag vilja se! Tänk själva. En flaxande tax.
      – Äh, lägg ägg, sa Hubert en aning irriterad.
      Det blev alldeles tyst igen medan alla satt och tänkte på sitt. En företeelse som är vanlig så fort ett antal fåglar är församlade. Dom flesta funderade dock på vad Hubert sagt till Apollinaire. "Lägg ägg". Vad menade han?
      – Jag tror att jag stoppar huvudet under vingen en stund, sa Natacha, jag blir jättesömnig av att lyssna på er.
      – Där satt den, sa Vincent och släppte en ordentlig klatt rakt i huvudet på en av byggjobbarna nedanför. Som tur var hade han hjälm på huvudet.
      – Hör du Dimitri, sa Siv-Gull, var sa du att du såg Kurt någonstans?
      – Sa jag det? sa Dimitri och såg helt förvirrad ut. Det fanns ingen som kunde se så förvirrad ut som Dimitri.  Om  sanningen skall fram, så var dom flesta övertygade om att han var kläckt förvirrad. Ingen var så där helt förtjust i honom. Han hade en förmåga att se ovårdad ut utan att egentligen vara det. Men det var alltid en fjäder som fattades här och en där. Dessutom luktade han illa, beroende på att han älskade att rota i avfall. Det gjorde dom flesta, men dom hade åtminstone vett att bada efteråt. Ingen hade någonsin, såvitt man kunde påminna sig, sett Dimitri i vattnet. För att vara en fiskmås är det ju en aning ovanligt. Det ryktades att han till och med sökte skydd när det regnade.
      – Människor äter ägg! skrek Olivia och skakade på sig. Alla tittade misstroget på henne.
      – Jajamän, men det är hönsägg, förklarade Hubert, det fick jag lära mig redan som äggula.
      – Och så har dom hund, envisades Benjamin.
      – En fjäder gör ingen höna, försökte Dimitri lite försiktigt. Det blev en smula oroligt medan alla flyttade sig och såg till så att det blev en ordentlig lucka till Dimitri. Siv-Gull började putsa sina fjädrar och snart följde dom andra efter.
      – Dom där svarta molnen åt Nice-hållet till ser inte så roliga ut, konstaterade Hubert, kan nog komma en skur igen. Alla sneglade på Dimitri och väntade att han skulle säga att det var dags att söka skydd.
      – Då är det väl dags att söka skydd, sa Dimitri och flög iväg. Alla drog ett djupt andetag i den plötsligt friska luften.
      – Titta där, sa Apollinaire, där kommer Clément!
      – Ki´ja, mina vänner. Är det här ni sitter och häckar? sa Clément och slog sig ner på platsen som Dimitri just lämnat. Clément var egentligen från Korsika, men hade vid ett tillfälle följt ett fartyg till Antibes, och sedan blivit kvar. Han var dock för det mesta i Villa du Parc, eftersom han hade ett gott öga till Siv-Gull.
      Benjamin böjde sig fram och stirrade på Clément.
      – Människor har hund, sa han.
      – Och höns! skrek Olivia ute på sin kant.
      – Mera mask, någon? undrade Hubert och skakade på sig. Alla bredde ut sina vingar och seglade ner till parken.

© G Enhammar 2005

Smarta kråkan

Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!

Myteri 5

      Man måste lära sig krypa innan man kan gå.
Detta är så fånigt att det kliar överallt på mig.
– Så söt den lilla är, men hon ser trött ut. Hon borde krypa i säng i stället för att gå omkring.
– Nja, hon sover aldrig... hon har inte lärt sig krypa än...

      Ropa inte hej förrän du är över bäcken.
För det första, så anser jag att det är ett oskick att gå omkring i naturen, och gapa och skrika – den är inte till för det. För det andra undrar jag, om man nu absolut måste ropa varje gång man kommit över en bäck, varför det nödvändigtvis ska vara hej? Går det inte bra med något annat?

      Skenet bedrar.
Se upp för denna vansinnighet! Du kan bli påkörd på kvällen om du tror att skenet från ett par bilstrålkastare bara är en synvilla.

      Morgonstund har guld i mun.
Du som läser detta – gå inte på denna lögn. Om, jag säger om, det skulle ligga någon sanning i påståendet, så är det inte morgonstundens förtjänst, utan din tandläkares.

Jag sätter stopp här, men om du själv kollar bland alla ordspråk finner du säkert också att dom flesta borde skrotas av rent mentalhygieniska skäl – vad nu det är.

Målade meningar 10

Den gamla insikten att livet är felaktigt konstruerat, om det ses ur människans synpunkt, står sig.

Ingemar Hedenius

Virrpannan och bälingen, del 6

UPPVAKNANDET

Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.

Handlaren torkade sig i pannan med skjortärmen.
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.

© G Enhammar 2005

Forts. följer

Myteri 4

      Ge dig inte på berg när det finns småsten.
– Följer du med och bestiger Mount Everest?
– Nej jag har en sten i skon, det får räcka.

      Låta maten tysta mun.
– Men herregud, såg du inte att det hade tagit eld i farmor?
– Jovisst, men jag hade mat i munnen.
Man kan onekligen fråga sig hur sådana här vansinnigheter kan se dagens ljus.

      Låt inte gräset gro under fötterna.
Nu måste vän av ordning få fråga: Var ska det då gro? Under armarna?

      Kärt barn har många namn.
– Vad är ditt barns samtliga namn?
– Tristan.
– Så tråkigt... var han oönskad?
Sådant här kan ge men för livet för ett känsligt barn. Bort med den myten.

Forts. följer

Målade meningar 9

Var jag än går, följer mig en hund kallad Ego

Nietzsche

Falstaff Fakir uppdaterad.

Falstaff Fakir, som egentligen hette Axel Wallengren, skrev i slutet av 1800-talet sin "lättfattlig framställning av alfabetet." Jag tycker att det kunde vara på sin plats med en liten uppdatering – i all ödmjukhet.

Ada är min stora sorg

ty hon finns i Göteborg.

Boule kan spelas hela dan

gärna under en platan.

Cikadan har man svårt att höra

om man har ett visset öra.

Dagny kan man inte heta

om ens rätta namn är Greta.

Enkelt är att svärja

när man står på grundstött färja.

Förhoppningsfull bör ingen vara

som har nacken i en snara.

Giraffen uppå torr savann

kämpigt har att hitta vann

Horan tar en sväng om kvällen.

Har sitt jobb på flera ställen.

Isterbuken med sin fetma

tar sig aldrig upp för Etna.

Jockeyn har det allra bäst

när han sitta får till häst.

Kaninen är, det vill jag lova

livet ut en Casanova.

Loppan är ett konstigt djur

ganska svår att ha i bur.

Nunnan till sin middagsrätt

munkar fick så hon blev mätt.

Oliven är ett stressat bär.

Blir till olja – vet ej när.

P-hus är ej som det tyckes

någonstans där bilar knyckes.

Q – så kan man inte stava

om man skriva vill Gustava.

Rumpan är ett namn på baken

som man ser om nån är naken.

Stämma gör man bäst i bäcken

du kan fråga själve Näcken.

Toker var en dvärg bland andra

när dom sågs mot stugan vandra.

Ur led är tiden bliver sagt

uti Hamlets första akt.

Ve och fasa hörs dom skrika

som av myggen tvingas vika.

Wasa på sin första resa

råkar ut för vådlig nesa.

XP är en dunderdricka.

Därav får dom flesta hicka.

Ymer bryter is med stäven

bättre det än slå med näven.

Zebran har så många ränder

att dom räknas en i sänder.

Ågren är nånting för aset

som tittat alltför djupt i glaset.

Älgen har ju ben så långa

därför är han svår att fånga.

Öken är, vad skall jag svara?

Ofta kallas den Sahara.