Krönika från Västköping

Berättelser, men framförallt människor, från idyllen i Västergötland som gick förlorad.

1. Äpplet som behagade falla.

Sigurd Larsson var en ganska liten och oansenlig person. Nu skall man förstås se upp med att döma en människa efter utseendet. I Sigurds fall gav det en helt missvisande bild av verkligheten. Han var nämligen i själva verket den som drev slottet Rosenholm med tillhörande marker såväl praktiskt som ekonomiskt.
Slottet låg vid Ballasjön i utkanten av Västköping i Västergötland. En liten slumrande idyll som det verkade. Åtminstone på ytan. Genom idyllen slingrade sig Nolån, än till höger och än till vänster, som om den hade lite svårt att bestämma sig för vart den egentligen skulle ta vägen.
På södra sidan om ån fanns det som lite anspråksfullt döpts till Stortorget, men som till vardags aldrig kallades annat än Tôrjet. Där låg kyrkan på ena sidan, och för rättvisans skull krogen Tre Rosor mitt emot. Dessa flankerades av Tingshuset och några små affärer, bland annat en sybehörsaffär, och ett konditori som hette Gullans. Mitt på det kullerstensbelagda torget, omgärdat av stenpelare med en grov kätting emellan, växte en stor kastanj. Under trädet fanns det några bänkar där ledighetskommittén höll till och sladdrade om ditt och datt. En och annan hund brukade också söka sig till skuggan under trädet. Andra flitiga besökare var gråsparvarna som kalasade på hästarnas spillning som låg lite varstans.
Det var på denna den södra sidan om Nolån man bodde. Husen var små låga trähus med högst två våningar och låg utspridda lite huller om buller. På den norra sidan av ån bodde det också folk, men inte någon som räknades i samhället. Där var mest småindustrier av olika slag och en koloniträdgård. En fin gammal stenbro, Kyrkbron, förenade de båda sidorna. På bron stod det så gott som alltid folk och metade.
En kilometer nedströms låg ett stort sågverk som tog hand om det mesta av det timmer som slottet levererade.
I anslutning till koloniträdgården fanns det stora växthus och en plantskola.
Ägare till slottet Rosenholm var Sture Ros Tre Liljor, en odräglig och bortskämd suput som varken kunde ha hand om pengar eller folk. Det ansvaret hade lagts på Sigurds späda axlar.
Varje gång Sigurd gick genom den stora hallen i slottet kastade han ett öga på den enorma tavlan på ena väggen som visade släkten Ros Tre Liljors stamträd. Ett ord som Sigurd hade svårt att förlika sig med. Hade inte alla träd en stam? Om inte är det väl en buske?
Den förste Ros Tre Liljor hette ursprungligen något så vanligt som Lars Knutsson, men blev av Sten Sture den äldre begåvad med nytt namn och slott som tack för någon tjänst han gjort.
Om man följde trädets grenar hittade man både det ena och det andra. Den förnämste var ärkebiskop och levde på 1600-talet. Äpplet har behagat falla ganska långt från trädet, tänkte Sigurd med tanke på suputen Sture som gjorde vad han kunde för att störta egendomen i fördärvet. Det skall vi nog bli två om, sa han till sig själv och la pannan i bistra veck.
Sture Ros Tre Liljor hade varit gift ett antal gånger, men det fanns ingen av kvinna född som stod ut med hans drickande, så dom lämnade honom åt sitt öde. Några barn fanns det inte heller, så gud vet vad som skulle komma att hända med godset i framtiden.
På Rosenholm bodde ytterligare en person, en yngre syster till Sture, vid namn Edith. Hon var en liten grå, kutryggig och förskrämd varelse i 70-årsåldern som trots många försök aldrig blivit gift. Inte så att det inte funnits anbud, men brodern hade effektivt satt stopp för alla närmanden. Hennes öde var att gå nyfiken i graven.
Släkten Ros Tre Liljor var en stor släkt, och man hade tidigare haft för vana att samlas en gång om året på Rosenholm till en släktträff. Detta hade på senare år runnit ut i sanden eftersom ingen stod ut med den odågan Sture. Man var lite till mans bekymrad över vad som skulle hända med slottet och dom vidsträckta ägorna om Sture fick fortsätta att härja. Hittills hade man tröstat sig med att Sigurd, förvaltaren, fanns på plats. Man såg honom som en skänk från ovan. Fast, som någon påpekade, vem vet hur länge han står ut med fyllbulten. Och vad gör vi då?
Ingen ska tro att Sture Ros Tre Liljor satt ensam i någon avkrok på slottet och söp. Nej, det fanns ytterligare tre kvalificerade alkoholister: en avdankad major, en gammal sjökapten och pastorn. Dessa fyra slokande exemplar av den mänskliga floran samlades en gång i veckan för att, som sjökaptenen uttryckte det, se till så att vattenståndet förblev konstant.
Sigurd Larsson var mer än glad att det inte var hans jobb att göra rent efter
suporgierna. Det var illa nog att forsla hem dom mänskliga resterna dagen därpå. Denna sysselsättning hade Sigurd påtagit sig frivilligt, eftersom han ville ha bort dom från sin omgivning så fort som möjligt. En positiv sak fanns det med detta supande. Sigurd slapp se röken av slottsherren på flera dagar och kunde ostörd ägna sig åt slottets skötsel.
Sigurd hade dom senaste åren gjort goda affärer tack vare stora skördar och inte minst lyckade affärer med skog. Detta var ett faktum som han lyckats hemlighålla för slottsherren. Och ämnade låta det så förbli. Han erkände lite skamset, dock inte högt, att han använde dubbel bokföring: en för slottsherren och en för sig själv. Anledningen till detta förfarande behöll han inom sig. Tids nog skulle det uppenbaras.
En dag i slutet av maj, nådens år 1901, var det i vanlig ordning dags för dom fyra kumpanerna att svina ner sig. Morgonen därpå kom systern, Edith, in till Sigurd där han satt på kontoret. Det hade aldrig hänt förr. Hon var klädd helt i svart, som hon alltid var, och hade ett svagt leende i ena mungipan som hon normalt aldrig hade.
– Bror min har äntligen sôpet ihjäl sej, sa hon, vände och gick ut igen.
Sigurd satt först kvar och visste inte vad han skulle tro, men det dröjde inte länge förrän han kunde konstatera faktum. Han lät skicka bud efter doktorn som bara hade att hålla med om att det inte fanns något att göra.
– Nää, här har sprita ställt tea`t rent uschelt, sa han och skrev ut dödsattesten.
Jordfästningen som ägde rum några veckor senare höll på att helt spåra ur. Pastorn stod framför kistan och började läsa med förvirrad blick:
– Tager du denne Sture Ros Tre Liljer te din äkta make å lôvar å älska´n i nöd och... längre hann han inte. Klockaren rusade fram och visade honom på rätt text och sedan förlöpte det hela utan några större störande intermezzon. Det skulle möjligen vara att den före detta sjökaptenen sa "skål" istället för "amen".
Middagen avåts på slottet med hela den Ros Tre Liljorska släkten närvarande. Hela slottet strålade av levande ljus precis som på den gamla goda tiden. På slottsplanen stod dom anställda och betraktade ståten med stora ögon och gapande munnar.
Dagen därpå skulle testamentet läsas upp, och man hade samlats i en av dom stora salarna, där länsman satt i högsätet som ordförande. Han knackade i bordet, harklade sig och sa:
– Mina... äähum damer och harrar. Vi hava... äääh... samlats här i da för te å läsa upp Sture Ros Tre Liljers sista velja... eeeh... så sum dä sulle framgå av... eeeh... testamanget. Nu ä dä såhära att ätter sum dä´nte finns nôt testamang, så går...
– Ett ögonblick! sa Sigurd och reste sig upp.
– Förvaltar´n har ordet, sa länsman och höjde ett av dom buskiga ögonbrynen.
– Sture Ros Tre Liljor va min far! Ja har här ett papper, undertecknat å bevettnat i laga ordning, sum ja feck å min mor strax innan ho geck bôrt, sa Sigurd och gick fram och gav länsman pappret.
Om man påstår att man kunde höra en knappnål falla, så var det ingen överdrift. Enda undantaget utgjordes av Edith, som fnissade hysteriskt.
Så kom det sig att slottet Rosenholm kom att leva vidare i all välmåga under fortsatt ledning av Sigurd Ros, som han framgent kallade sig.

Forts. följer

© G Enhammar 2006