Objektivt sett

Jag har märkt en liten underlighet när det gäller mitt fotograferande som jag gärna förmedlar.
När jag av ren rutin hänger kameran om halsen för att gå ut en sväng händer det ofta att jag kommer hem utan att ha tagit en enda bild – jag har helt enkelt inte sett något att plåta.
Om jag däremot säger till mig själv att nu ska jag ut och fotografera, ja då får jag mina “fyrkantiga” ögon med mig som ser på omvärlden på ett helt annat sätt.
Ett bra exempel är bilden ovan.
Utan dom där fyrkantiga ögonen, så säger jag till mig själv när jag går utmed en av kajerna här i marinan:
– Konstigt att dom inte kan röja undan det där skräpet – det ser för bedrövligt ut!
Med dom rätta ögonen, så blir skräpet plötsligt ett motiv, och efter lite bearbetning i datorn, så är bilden intressant enligt min smak.
Jag fick ihop tre bilder den dagen som jag kallar “An unknown world”.
Resten av bilderna hittar du om du klickar på "mina fotos".

Krönika från Västköping

4. Fjärsman.

Rosenholm, det gamla slottet vid Ballasjöns strand, tillkom på 1400-talet. Märkligt nog har det med några kortvariga avbrott, bland annat en brand i mitten av 1700-talet, varit bebott ända fram i våra dagar.
Med Västköping förhåller det sig något annorlunda. Exakt när orten fick sitt namn är fortfarande ämne för diskussioner bland de lärda. Man vet att det redan tidigt fanns en spartansk bebyggelse vid Nolåns strand, företrädesvis befolkad av människor som hade sin utkomst på slottet.
Dom händelser som vi tagit del av utspelade sig som nämnts under 1900-talets allra första år. Då hade Västköping vuxit och bestod av ett femhundratal själar. Trots att Västköping ligger i sjuhäradsbygden med sina textilfabriker i mängd såg man ingenting av detta i början av 1900-talet. Dom största arbetsgivarna var slottet, ett sågverk och en tegelindustri. Textilfabrik fick man först runt 1935.
Järnvägen anlades i slutet av 1800-talet och därmed började den så kallade utvecklingen som med tiden gjorde att idyllen försvann. Slottet är i dag endast ett minnesmärke som då och då är öppet för besökare under några korta sommarmånader. All skog och mark har sålts undan. Det har till och med varit på tal att göra slottet till ett behandlingshem för alkoholister. Det hade onekligen passat bättre förr på patrons tid.
För att återgå till 1900-talets början, så försvann det högljudda knarrandet från Västköpings gator i och med att länsman Lagesson blev pensionär. I stället dök en fjärdingsman, eller fjärsman som man sa, upp som lagens övervakare. Han hette Bartolomeus Olsson och var till skillnad från länsman en mager, höknäst man som led av att han stammade. Han hade som valspråk:
– B-b-bättre mä en skurk i f-finka än tie i ssskogen.
Han gick inte heller i knarrande skor som kunde varsko när han kom. Han susade omkring på en velicoped av märket Nordstjärnan, vilket upprörde ledighetskommitén under kastanjen å det allra som grövsta – dom hörde aldrig när han var på gång. När dom ibland hade blivit lite för många kom han farande på sin cykel, hoppade av och sa:
– Dä ä sk-sk-skingring å r-rotering sum gäller nu!
Sen satte han tillbaka spännena i byxbenen och for vidare ett varv runt torget. Om han då tyckte att det gick lite långsamt att bli åtlydd stannade han igen och sa:
– Nä nu pôjka sa i göra s-sum ja säjer, så ja slepper å b-b-bli arger! Dä töcker j-ja inte um. Dä kan bli tal um f-f-finkning i lagens namn.
Till skillnad från länsman Lagesson, så var inte Bartolomeus den som sa nej till en sup. Inte så att han drack så det störde, men det hände att cykeln, precis som Nolån gick både till höger och vänster, dock utan att låta sig hejdas i sin framfart.
Han träffade under sina färder både pastorn, sjökaptenen och majoren som brukade sitta vid ett litet bord utanför krogen Tre Rosor när det var väder. Det var som om cykeln bromsade av sig själv när han kom dit, som han brukade säga.
– Dä ä rent m-markvardit at en sa bli så t-törstier uttå å c-cykla i tjänsta, sa han och tittade bedjande på flaskorna på bordet. Han fick som regel en sup. Ibland hände det att det inte fanns några människor utanför krogen. Då lutade han cykeln mot väggen och klev in i lokalen, stoppade uniformsmössan under ena armen och sa:
– Dä ä i-inspäckschon! Lägg hännera p-på boret i lagens namn!
Så gick han ett varv runt lokalen och såg efter om det fanns någon som såg ut att vilja bjuda. Var det inte det tog han en sväng ut i köket, i envirångera som han sa, och kollade läget.
– Den fjärsman, den fjärsman, sa gästerna och fortsatte leende sin måltid.
Bakom Tingshuset låg en liten tvättinrättning som hade en skylt på fasaden som berättade att det var "Bettans Tvätt & Stryk" man kommit till. Innehavarinnan hette Bettan Vaskén och var vad man plägar kalla ett rekordeligt fruntimmer. Då och då kom Bartolomeus ledande sin cykel med ett stort paket på pakethållaren.
– Här kômmer j-ja mä min sketna t-tvätt! sa han och slängde upp paketet på disken, halade ur innerfickan fram en liten svart anteckningsbok och en bit blyertspenna som han spottade på och undrade:
– Har dä annars v-v-vure nå´t i lagens namn?
Han fick som regel ett nekande svar och visste sedan inte riktigt vad han skulle säga utan drog sig baklänges ut genom dörren. Mer blev det aldrig av hans uppvaktning. Bettan ställde sig med händerna på höfterna i dörren och skakade på huvudet. Dän du mä smôr på, tänkte hon stilla för sig själv.
Gatan där Bettans Tvätt & Stryk låg fortsatte åt söder och gjorde en skarp sväng, och precis i svängen låg villa Östanå. Där bodde gamla fröken Lolita Södergren med sin katt. En dag stoppade hon fjärsman när han kom farande och anmälde att hennes älskade katt Missan var försvunnen.
– Dä sa vi å-å-åtgärda i lagens namn, sa fjärsman och halade fram anteckningsbok och penna.
– Den häringa Missan, va lystrar ho te f-f-för namn månntro?
– ???
– Nähä ja, hur va ho klädder ve f-f-försvinnandet?
– ?????
– Ja tar tebaks f-f-fråga. Vi sa göra va vi k-kan i själva lagens namn, sa fjärsman och satte sig upp på sin cykel och trampade i väg. Så småningom hamnade han på Tôrjet och det första han fick syn på var katten som satt högst upp på en av de gamla fina gatlyktorna av gjutjärn, och studerade gråsparvarna. Han ställde sin cykel och gick fram till gatlyktan och tittade upp.
– I lagens namn, d-du ä arresterater! sa han med sträng röst. Att påstå att detta hade någon som helst inverkan på katten vore att inte hålla sig till sanningen. Fjärsman Bartolomeus började då med stor ansträngning att klättra upp för lyktstolpen. En nog så grannlaga uppgift. Som intresserade åskådare hade han såväl ledighetskommitén som katten Missan. Med en sista ansträngning lyckades han få tag i en gjutjärnsutsmyckning i toppen av lyktan och häva sig upp. I samma ögonblick hade Missan fått nog och hoppade ner från stolpen och begav sig i stilla mak hemåt med svansen rakt upp i en elegant båge, ganska nöjd med sin dag.
Nu inträffade det försmädliga att fjärsman inte vågade släppa taget och ta sig ner.
– Hör i g-g-gôbba! ropade han till ledighetskommitén, Kôm h-h-hit å hjälp mäj ner. I lagens namn!
Man samlades mangrant runt stolpen och började en animerad diskussion om bästa sättet att få ner fjärsman. Någon föreslog att det vore bäst om brandkåren kom med en stege. Man enades, trots fjärsmans protester, om att det förslaget skulle antas. Någon gick för att larma brandkåren, och det dröjde inte länge förrän man kunde höra klämtandet när dom kom körande i full gallop med stegvagnen förspänd med två hästar. Brandmännen såg något konfunderade ut när dom fick syn på fjärsman uppe i stolpen, men höll god min och reste upp en stege, så att han kunde klättra ner.
– I lagens n-n-namn tack, sa han och försvann snabbt på sin cykel.
När pastor Esaias Tales några år senare lämnat det jordiska ersattes han av en betydligt renlärigare pastor som hette Per Prediksson. Elaka tungor gjorde gällande att han var lik den gamle länsman, men fullt så fet var han inte. Man skulle kunna säga att han hade en viss pondus.
En kväll stod fjärsman på torget och såg pastorn komma cyklande över Kyrkbron utan ljus på cykeln. Här skulle minsann statueras ett exempel! Fjärsman tog ett kliv ut i gatan, satte upp ena handen och sa med sin myndigaste röst:
– Stôpp! I lagens n-namn stôpp! Jaså, pastorn ä ute å cyklar u-u-utan lökta i mörkret? Dä blir aaanmälan dä se, sa fjärsman och började klottra i sin lilla bok.
– Min käre fjärsman, sa pastorn salvelsefullt, Härren ä mä mäj å lyser upp min väg!
– Må dä? sa fjärsman och strök över det han skrivit, då ä-ä-ändrar vi anmälinga te två på en cykel. D-d-dä ä liasum lika illa dä!
Alla personerna som berättats om i det föregående är nu sedan länge förpassade till dom sällare jaktmarkerna, till glädje för en del men saknad för fler. Jag tror att historierna om dessa härliga människor, var och en på sitt vis, kommer att leva vidare.
Det känns trist att vår tid inte har någon plats för särlingar längre. Eller kanske var dom inte det – bara riktiga människor!


© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

3. Axplock.

Det säger sig självt att det på en plats som Västköping fanns många fler lite udda personer än länsman och pastorn att berätta om. Det var som om själva luften folk inandades gjorde dom till särlingar. Eller det var kanske miljön som skapade förutsättningarna. Kanske både och.
Gullan Nilsson, innehavarinna av Gullans Konditori och Bageri vid Tôrjet var en liten knubbig, rosenkindad dam i 40-årsåldern. Hon var inte gift men utsatt för en ganska så ivrig uppvaktning från två håll. Den ene var magistern och tillika kantorn Sören Tales, vars omdöme om Gullan var:
– Ho ä nôt å hôlla i när åska slôr ner!
Den andre som ägnade henne sitt intresse var Bengt Passé, en "boaknôdd" som var en kvalificerad tråkmåns och kverulant. Bortsett från Gullan fanns det ingen i hela Västköping med omnejd som fann nåd i hans sura ögon. Folk gick långa omvägar för att slippa höra hans klagomål på allting. Vad som mest irriterade Gullan var att han hade fått för vana att sitta på konditoriet och hänga, gloende på Gullan med sin vattniga blick.
– Dä´nte gôtt för affärera, sa en bekymrad Gullan. Uschlingen skrämmer bôrt konsumäntera. Ja får la tala mä länsman å se te så han får bôrt han härifrå!
Annars kunde man höra ledighetskommitén under kastanjen på torget tissla om att kantorn skulle ha något tjolahopp för sig med Ester Krok i sybehörsaffären. Kantorns enda kommentar till dessa rykten var:
– En sa akta säj för å tro allt en hör, annars kan örona trella å!
Nej, det var faktiskt så att det var hela Västköpings lustigkurre, Alvar Lustig, som var föremål för Ester Kroks ömma låga. Ett faktum som Alvar hittills tagit som ett stort skämt. Något som inte förvånade, då han tog det mesta här i livet på det viset. Ester var en mager, snipnäst uppenbarelse med knut i nacken och pipig röst.
– Ja se Alvar, han ä mett allt han, hade hon i ett förtroligt ögonblick anförtrott Gullan med darr på rösten.
Det berättas att Ester Krok en kväll stått utanför krogen Tre Rosor i flera timmar och väntat ut Alvar. När han så, intet ont anande, kom ut grep hon tag i honom och försökte trycka en kyss på hans mun. Något som han lyckades klara sig ifrån genom att slita sig loss. Han sprang därifrån med Ester hack i häl. Hon vilt skrikande:
– Ja ä din, bara din! Ända in i eviheta!
Jagten gick genom Västköpings krokiga gator, in och ut ur trädgårdar, genom kulvertar och över staket. När dom för tredje gången passerade Kyrkbron hoppade Alvar med ett dödsföraktande språng över räcket och lyckades simmande komma undan i skydd av mörkret.
Efter denna händelse var Ester som uppslukad av jorden. Elaka tungor visste berätta att hon tagits in för behandling på ett härför lämpligt ställe. Tre månader senare dök hon ånyo upp, och tog så gott som omgående den nye notarien på Tingshuset, Orvar Mörk, under intensiv behandling. Han var en spinkig, lång drasut med monokel, slätkammat hår med mittbena, och alltid iförd damasker. Tydligen föll han för Esters konster – det blev såväl trolovning som så småningom giftermål. Till allmän förvåning och Alvars gränslösa lättnad. Han hade fram till dess varit en skugga av sitt forna jag.
Alvar var den som en gång myntade uttrycket "skomakare bli ve din häst" som jag tidigare berättat om.
När Gullan Nilsson komponerat en bakelse med arrak i var Alvar genast framme och döpte den till "pastorsbakelse". Det fick den heta allt framgent.
Krögaren på Tre Rosor, Leonard Stöök, var en gemytlig och mycket servil man med en stor mustasch och kulmage. Förutom krögarsysslan var han en av dom som verkligen försökte få slut på hembränningen som grasserade ohejdat. Han hade sina kontroverser med länsman, som han ansåg hade en alltför slapp inställning till problemet. Anledningen till Leonards iver var väl, om sanningen skall upp i dagsljuset, att hembränningen påverkade krogens intäkter ganska betänkligt. Även om dessa tagit ett litet kliv uppåt sedan patron på Rosenholm gått ur tiden och dom tre övriga förlagt sitt supande till krogen.
En av Västköpings stöttepelare var sågverksägaren Sven Plank, en stor, trygg och lätt rödhårig kraftkarl med nävar som dassalock.
– Den brädar en inte i första taget, som Alvar Lustig fick till det. Han var också far till följande dålighet:
– Sven Plank betalar allri inträde nånstans, han plankar in!
Sven var ordförande i ett otal föreningar och nämnder. Ingen begrep var han fick sin kraft ifrån.
– Ja se krafta, ho kômmer allt uppifrå ho, sa pastorn och kisade upp mot himlen. Sanningen i detta yttrande var dock något tveksam, eftersom Plank inte var medlem
varken i svenska kyrkan eller något annat samfund.
– Så länge sågen snurrar har en inte tid mä sånt, var hans standardsvar när någon undrade.
Det finns en man kvar som förtjänar att nämnas i detta sammanhang, och det är skomakaren Olle Läder. Han kallades så, eftersom ingen visste hans rätta efternamn.
Länsman Lagesson hade vid ett tillfälle beställt ett par skor av Olle.
– Di sa va nå´t extra för se ja går så möe att ja behöver rejäla doningar, sa länsman och spände ögonen i skomakaren.
– Dä ä gevet dä, dä sa vi la ordna. Män dä tar möe tid mä dä, sa en veta, betonade skomakaren och satte igång. När så skorna sent omsider, efter otaliga påstötningar av länsman, var färdiga visade det sig att dom visserligen var bekväma, men knarrade något rent okristligt. Ledighetskommitén under kastanjen på torget tyckte att knarrandet var bra. Som en av dom sa:
– Dä ä bra att en kan höra när länsman kômmer, så en kan sätta säj i säkerhet!
Alla var överens om att skomakaren lagt in knarret med vilje, eftersom han var en av dom som brände allra flitigast. På en direkt fråga log han bara lite inåtvänt.

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

2. I lagens namn, amen

Länsman Lage Lagesson och pastor Esaias Tales har vi stiftat bekantskap med tidigare, om än som hastigast. Båda stod för lagen, pastorn för den himmelska och länsman för den världsliga.
Länsman var en ganska korpulent person – man skulle lite elakt kunna påstå att han var tjock utan att riskera att bli beslagen med lögn. Han var så gott som flintskallig bortsett från ett par vita tofsar, en vid varje öra. Ögonbrynen var minst sagt buskiga och gav, som han själv brukade säga, ett gott skydd mot solen. Hans ansiktsfärg hörde snarast hemma bland aftonrodnaden.
Man kan inte gärna påstå att länsman arbetade ut sig fullständigt. Västköping var såhär i början på seklet ganska så laglydigt. Det var mest lite slagsmål om lördagskvällarna, och så förstås en del tjuvskytte som störde friden. Vad slagsmålen beträffade, så brukade man på den tiden betrakta dom som ett oskyldigt tidsfördriv och länsman hade för vana att stå vid sidan av med händerna på ryggen och se på. Så småningom ebbade det hela ut.
Det hade dock, i sanningens namn, inte alltid varit så. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan hade pastor Tales, som just då råkade vara nykter, kommit gående och blivit vittne till ett ordentligt slagsmål med många inblandade. Förfasande sig över detta meningslösa våld hade pastorn gått fram och ropat:
– Sluta genast mä didäringa dumhetera, annars går ja å hämtar länsman!
– Då behöver paschton inte gå långt, länschman legger unnerscht! sa en blodig slagskämpe med fläskläpp och trasiga kläder och pekade på högen av kämpar.
Efter denna episod och med den begynnande fetman som en bidragande orsak hade länsman i fortsättningen hållit sig i skinnet.
Med tjuvskyttet var det värre, där var han tvungen att bege sig ut i skog och mark. Inte så helt enkelt med tanke på hans stofthydda.
– En får la ta't sum dä kômmer, brukade han säga när han satt och tog igen sig på nån stubbe och torkade svettdropparna ur ansiktet.
Ibland tyckte han att det var för bedrövligt när han om söndagarna såg förvaltaren på Rosenholm komma körande med häst och vagn. Han visste lika säkert som amen i kyrkan att vagnen innehöll resterna av den bakfulle pastorn och hans dryckesbröder sjökaptenen och majoren. Länsman brukade stanna vagnen och titta på "liken".
– Dä ä... eeeh... fasa uschelt att fôlk sa supa säj rent fordarvade, sa han och ruskade på sitt runda huvud.
– Å pastorn sum sa stå i prediksstola um ett par timmar!
– Jomän, så ä dä, sa förvaltaren och smackade på hästen. Klockarn får la ordna mä en klämtare i vanli ordning.
Länsman tittade efter ekipaget och skakade sitt huvud. Vågade överhuvud taget inte tänka på hur patron på Rosenholm mådde. Han var den som söp värst av dom fyra. Vid ett tillfälle för några år sedan hade länsman på sin promenad, eller patrull som han hellre uttryckte det, funnit slottsherren sovande i en myrstack. Hur han hamnat där blev aldrig utrett. Det enda som framkom var att han varit på krogen Tre Rosor och härjat än värre. Han hade så småningom blivit utslängd. En sak var säker, han var inte för grann att skåda under en lång tid efteråt.
– Äääh, jaja, dä ä e evier tur att di har en sån sum förvaltar´n te å sköta´t, tänkte länsman högt för sig själv. Hur sulle dä annars se ut på slôttet?
Numera var ju det problemet ur värden eftersom Sigurd Ros var ägare av Rosenholm, ett faktum som kommit hela bygden till godo.
Vad pastor Esaias Tales angår, så var han på det hela taget ett sorgligt kapitel. Hans agerande vid jordfästningen av Sture Ros Tre Liljor var, snällt sagt, en ren skamfläck. Hur han kunde få behålla sitt ämbete stod dom flesta i församlingen frågande inför.
Barndopen hade med tiden blivit något av en parodi. Det fanns inte en enda moder som vågade låta pastorn hålla deras barn, utan kämpade emot med näbbar och klor när han försökte ta barnet. Där stod dom vid dopfunten och rev och slet åt var sitt håll, dock brukade modern med en viss hjälp av anhöriga gå segrande ur striden.
– Dä ä en sak sum ä bra, sa en mamma. Barna skriker aldri. Di ä liasum bedövata utå spritångera.
Ordningen i kyrkan blev naturligtvis inte bättre av att klockaren var totalt ordblind. Psalmernas nummer var ett enda sammelsurium av siffror som inte var någon till hjälp. Snarare tvärtom. Detta faktum, och det att en del toner fattades på orgeln och hade ersatts av ett kraftigt väsande, gjorde psalmsången till något av ett lotteri. Kantorn, som den spjuver han var, hävdade med en viss bestämdhet:
– Dä ä inte utan att ôrgelen töcks ha fått e släng åte psalmonella!
Vid ett bröllop i kyrkan hade pastorn en av sina otaliga högtidsstunder. Medan menigheten sjöng stod pastorn vänd mot altaret. Efter sången blev det tyst. Ingenting hände. Pastorn stod kvar med ryggen åt brudparet och bröllopsgästerna. Man började här och där så småningom att skruva på sig i bänkarna. Då hördes plötsligt en djup snarkning som abrupt skar genom tystnaden. Pastor Tales hade somnat på stående fot. Som vanligt fick klockaren rycka in. Han var visserligen ordblind, men inte blind och döv. Efter att försiktigt ha ruskat liv i pastorn kunde ceremonien fortsätta och de unga tu blev, efter en viss försening, så småningom sammanvigda. Man kunde nästan höra den suck av lättnad som drog genom bröllopsgästernas strupar.
Det enda tillfälle när pastorn riktigt passade in var när han besökte ålderdomshemmet. Där slog han sig som vanligt ner bland gamlingarna, knäppte händerna och sa:
– Vi sa la be e bön, och så böjde han huvudet och det stod inte länge på förrän samtliga, inklusive pastorn, hade somnat. Och si, allt var frid och fröjd.
Sedan patron på Rosenholm gått ur tiden hade länsman fått lite mer problem med dom tre återstående suputernas drickande. Förr höll dom ju till på slottet, men nu hade dom tagit för vana att svina ner sig på krogen Tre Rosor. Och inte fanns det någon förvaltare som forslade dom hem. Det blev länsman som, om än motvilligt, fick samla upp dom både här och där på bygden för transport till finkan, där dom fick sova ruset av sig.
Så gick livet vidare så stilla i både slott och koja. Det hände då och då att dom världsliga och andliga vägarna korsades, och visst ledde det till en viss friktion emellanåt. Men med lite god vilja löstes dessa knutar utan större ansträngning. Och det är väl till syvende och sist så det skall vara? Eller som pastorn vid ett av sina vakna ögonblick formulerade det:
– En får ta't mä jämnmod. Dä´nte möe en kan göra när en del hamnar på hälleberget. Skål å tack!

Forts. följer

© G Enhammar 2006

Krönika från Västköping

Berättelser, men framförallt människor, från idyllen i Västergötland som gick förlorad.

1. Äpplet som behagade falla.

Sigurd Larsson var en ganska liten och oansenlig person. Nu skall man förstås se upp med att döma en människa efter utseendet. I Sigurds fall gav det en helt missvisande bild av verkligheten. Han var nämligen i själva verket den som drev slottet Rosenholm med tillhörande marker såväl praktiskt som ekonomiskt.
Slottet låg vid Ballasjön i utkanten av Västköping i Västergötland. En liten slumrande idyll som det verkade. Åtminstone på ytan. Genom idyllen slingrade sig Nolån, än till höger och än till vänster, som om den hade lite svårt att bestämma sig för vart den egentligen skulle ta vägen.
På södra sidan om ån fanns det som lite anspråksfullt döpts till Stortorget, men som till vardags aldrig kallades annat än Tôrjet. Där låg kyrkan på ena sidan, och för rättvisans skull krogen Tre Rosor mitt emot. Dessa flankerades av Tingshuset och några små affärer, bland annat en sybehörsaffär, och ett konditori som hette Gullans. Mitt på det kullerstensbelagda torget, omgärdat av stenpelare med en grov kätting emellan, växte en stor kastanj. Under trädet fanns det några bänkar där ledighetskommittén höll till och sladdrade om ditt och datt. En och annan hund brukade också söka sig till skuggan under trädet. Andra flitiga besökare var gråsparvarna som kalasade på hästarnas spillning som låg lite varstans.
Det var på denna den södra sidan om Nolån man bodde. Husen var små låga trähus med högst två våningar och låg utspridda lite huller om buller. På den norra sidan av ån bodde det också folk, men inte någon som räknades i samhället. Där var mest småindustrier av olika slag och en koloniträdgård. En fin gammal stenbro, Kyrkbron, förenade de båda sidorna. På bron stod det så gott som alltid folk och metade.
En kilometer nedströms låg ett stort sågverk som tog hand om det mesta av det timmer som slottet levererade.
I anslutning till koloniträdgården fanns det stora växthus och en plantskola.
Ägare till slottet Rosenholm var Sture Ros Tre Liljor, en odräglig och bortskämd suput som varken kunde ha hand om pengar eller folk. Det ansvaret hade lagts på Sigurds späda axlar.
Varje gång Sigurd gick genom den stora hallen i slottet kastade han ett öga på den enorma tavlan på ena väggen som visade släkten Ros Tre Liljors stamträd. Ett ord som Sigurd hade svårt att förlika sig med. Hade inte alla träd en stam? Om inte är det väl en buske?
Den förste Ros Tre Liljor hette ursprungligen något så vanligt som Lars Knutsson, men blev av Sten Sture den äldre begåvad med nytt namn och slott som tack för någon tjänst han gjort.
Om man följde trädets grenar hittade man både det ena och det andra. Den förnämste var ärkebiskop och levde på 1600-talet. Äpplet har behagat falla ganska långt från trädet, tänkte Sigurd med tanke på suputen Sture som gjorde vad han kunde för att störta egendomen i fördärvet. Det skall vi nog bli två om, sa han till sig själv och la pannan i bistra veck.
Sture Ros Tre Liljor hade varit gift ett antal gånger, men det fanns ingen av kvinna född som stod ut med hans drickande, så dom lämnade honom åt sitt öde. Några barn fanns det inte heller, så gud vet vad som skulle komma att hända med godset i framtiden.
På Rosenholm bodde ytterligare en person, en yngre syster till Sture, vid namn Edith. Hon var en liten grå, kutryggig och förskrämd varelse i 70-årsåldern som trots många försök aldrig blivit gift. Inte så att det inte funnits anbud, men brodern hade effektivt satt stopp för alla närmanden. Hennes öde var att gå nyfiken i graven.
Släkten Ros Tre Liljor var en stor släkt, och man hade tidigare haft för vana att samlas en gång om året på Rosenholm till en släktträff. Detta hade på senare år runnit ut i sanden eftersom ingen stod ut med den odågan Sture. Man var lite till mans bekymrad över vad som skulle hända med slottet och dom vidsträckta ägorna om Sture fick fortsätta att härja. Hittills hade man tröstat sig med att Sigurd, förvaltaren, fanns på plats. Man såg honom som en skänk från ovan. Fast, som någon påpekade, vem vet hur länge han står ut med fyllbulten. Och vad gör vi då?
Ingen ska tro att Sture Ros Tre Liljor satt ensam i någon avkrok på slottet och söp. Nej, det fanns ytterligare tre kvalificerade alkoholister: en avdankad major, en gammal sjökapten och pastorn. Dessa fyra slokande exemplar av den mänskliga floran samlades en gång i veckan för att, som sjökaptenen uttryckte det, se till så att vattenståndet förblev konstant.
Sigurd Larsson var mer än glad att det inte var hans jobb att göra rent efter
suporgierna. Det var illa nog att forsla hem dom mänskliga resterna dagen därpå. Denna sysselsättning hade Sigurd påtagit sig frivilligt, eftersom han ville ha bort dom från sin omgivning så fort som möjligt. En positiv sak fanns det med detta supande. Sigurd slapp se röken av slottsherren på flera dagar och kunde ostörd ägna sig åt slottets skötsel.
Sigurd hade dom senaste åren gjort goda affärer tack vare stora skördar och inte minst lyckade affärer med skog. Detta var ett faktum som han lyckats hemlighålla för slottsherren. Och ämnade låta det så förbli. Han erkände lite skamset, dock inte högt, att han använde dubbel bokföring: en för slottsherren och en för sig själv. Anledningen till detta förfarande behöll han inom sig. Tids nog skulle det uppenbaras.
En dag i slutet av maj, nådens år 1901, var det i vanlig ordning dags för dom fyra kumpanerna att svina ner sig. Morgonen därpå kom systern, Edith, in till Sigurd där han satt på kontoret. Det hade aldrig hänt förr. Hon var klädd helt i svart, som hon alltid var, och hade ett svagt leende i ena mungipan som hon normalt aldrig hade.
– Bror min har äntligen sôpet ihjäl sej, sa hon, vände och gick ut igen.
Sigurd satt först kvar och visste inte vad han skulle tro, men det dröjde inte länge förrän han kunde konstatera faktum. Han lät skicka bud efter doktorn som bara hade att hålla med om att det inte fanns något att göra.
– Nää, här har sprita ställt tea`t rent uschelt, sa han och skrev ut dödsattesten.
Jordfästningen som ägde rum några veckor senare höll på att helt spåra ur. Pastorn stod framför kistan och började läsa med förvirrad blick:
– Tager du denne Sture Ros Tre Liljer te din äkta make å lôvar å älska´n i nöd och... längre hann han inte. Klockaren rusade fram och visade honom på rätt text och sedan förlöpte det hela utan några större störande intermezzon. Det skulle möjligen vara att den före detta sjökaptenen sa "skål" istället för "amen".
Middagen avåts på slottet med hela den Ros Tre Liljorska släkten närvarande. Hela slottet strålade av levande ljus precis som på den gamla goda tiden. På slottsplanen stod dom anställda och betraktade ståten med stora ögon och gapande munnar.
Dagen därpå skulle testamentet läsas upp, och man hade samlats i en av dom stora salarna, där länsman satt i högsätet som ordförande. Han knackade i bordet, harklade sig och sa:
– Mina... äähum damer och harrar. Vi hava... äääh... samlats här i da för te å läsa upp Sture Ros Tre Liljers sista velja... eeeh... så sum dä sulle framgå av... eeeh... testamanget. Nu ä dä såhära att ätter sum dä´nte finns nôt testamang, så går...
– Ett ögonblick! sa Sigurd och reste sig upp.
– Förvaltar´n har ordet, sa länsman och höjde ett av dom buskiga ögonbrynen.
– Sture Ros Tre Liljor va min far! Ja har här ett papper, undertecknat å bevettnat i laga ordning, sum ja feck å min mor strax innan ho geck bôrt, sa Sigurd och gick fram och gav länsman pappret.
Om man påstår att man kunde höra en knappnål falla, så var det ingen överdrift. Enda undantaget utgjordes av Edith, som fnissade hysteriskt.
Så kom det sig att slottet Rosenholm kom att leva vidare i all välmåga under fortsatt ledning av Sigurd Ros, som han framgent kallade sig.

Forts. följer

© G Enhammar 2006