Den stora drabbningen.

Hans namn var Lord Nilsson och han var ganska ung för att vara en sjöhjälte. Icke förty var han en erfaren befälhavare. Många var de fiender som hade fått sätta livet till under otaliga drabbningar.
Hans skepp hette Evigheten, och såg vid första anblicken kanske inte så mycket ut för världen. Ett faktum som Lord Nilsson inte hade några som helst problem med – han visste vad skepp och besättning kunde uträtta tillsammans.
Lord Nilsson vaknade tidigt och kastade en blick ut genom sitt fönster. Trots att han, när han lade sig, var medveten om vad som låg framför honom hade han sovit gott. En laber bris fick löven på träden att visa undersidan. Ett gott tecken på att det kunde blåsa upp senare på dagen, konstaterade han belåtet.
Utan att tveka kastade han på sig kläderna och gick ner till kajen där skeppet låg. Han skulle just gå ombord när han kom på att han glömt en viktig detalj. Han återvände till huset och gick in i köket och hämtade sin frukost som han tog med sig. Bäst att inte slarva med maten inför en viktig drabbning, tänkte han.
Med frukostpaketet under armen äntrade han Evigheten. Han såg sig om, och konstaterade att det fanns en del som måste åtgärdas innan man lättade ankar. Ett problem var att en tamp till ett av seglen snott sig runt masten. Han beslöt att själv klara den detaljen. Det är alltid säkrast, så vet man att det blir ordentligt gjort.
Jag tror nästan att jag skall äta min frukost innan jag gör något annat, tänkte han. Han slog sig ner och öppnade frukostpaketet, och konstaterade belåtet att köket äntligen lärt sig vad Lord Nilsson tyckte bäst om som pålägg på smörgåsarna.
Medan han satt och mumsade funderade han på hur dagen skulle utveckla sig. Skulle han månne få kontakt med fienden? Hur många skepp hade dom i dessa farvatten? Den tiden, den sorgen, tänkte han och såg sig om efter sitt svärd. Jodå det låg där det skulle.
Flaggan, tänkte han. Han tog fram den och hissade den på masten. Vinden tog tag i den och han gjorde honnör.
Lord Nilsson gick akteröver och ställde sig vid ratten.
– Ankare upp! skrek han och blev, precis som han räknat med, åtlydd på momangen. Vinden fyllde seglen och skeppet började sin färd ut ur viken. En nog så besvärlig farled som krävde hela hans kunnande. Speciellt med tanke på att vinden blåste rakt emot, så att han var tvungen att kryssa hela vägen.
– Alle man under däck! röt han. När han såg sig omkring kunde han inte se en själ på däcket. Han ville inte ha någon på däck förrän man fått kontakt med fienden.
Med van hand förde Lord Nilsson skeppet förbi alla grynnor och skär. Efter en stund var man ute på öppet vatten. Här var det betydligt mycket mera vind, och det var faktiskt en och annan våg som slog in över relingen.
Lord Nilsson tog fram sin kikare och spanade runt horisonten. Plötsligt fick han syn på en massa segel. Hur många var det? Han räknade och fick det till trettio fiendeskepp som var på väg att korsa hans väg.
– Det här kan bli knepigt, sa han högt för sig själv och knäppte bort en myra som spatserade på armen. Jag får gå över stag och försöka komma bakom dom.
Vattnet forsade om stäven, och det såg ut som om hans taktik skulle lyckas. Genom ett antal nästan omänskliga manövrar var han plötsligt bakom sina fiender.
Lord Nilsson tittade mot masten, och där låg hans paket med en smörgås kvar. Med ett blixtsnabbt beslut, som var så typiskt för honom, beslöt han att det var tid över för att äta även den i lugn och ro. Detta om något visade vilka nerver av stål han hade.
– Sedan brakar det loss, sa han med ett flin. Han kastade ett öga i kikaren och såg till sin belåtenhet att han närmade sig fienden. Jag tror jag skall skota hem lite mera, tänkte han, och pressa Evigheten så mycket hon tål. Jag skall bara äta upp mackan.
Mätt och belåten reste sig Lord Nilsson upp och hämtade sitt svärd. Nu var stunden kommen att visa världen vem som var härskare på dom sju haven!
– Alle man på däck. Klart till drabbning! skrek han allt vad han orkade. Han skulle just med ett dödsföraktande kliv ta sig över till fiendeskeppet när han fick syn på sin far.
– Hördu Lord Nilsson, du får ta och plocka ihop ditt skepp en stund, sa fadern. Jag måste komma åt att klippa gräsmattan.


© G Enhammar 2005