Virrpannan och bälingen, del 6

UPPVAKNANDET

Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.

Handlaren torkade sig i pannan med skjortärmen.
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.

© G Enhammar 2005

Forts. följer