När den första berusningen hade ebbat ut, och livet glidit in i vardagen igen, började Elon Larsson känna en oro som han inte kunde förklara. Hans liv hade tagit en vändning som han aldrig hade kunnat drömma om. Ändå var han betänksam i långa stunder – var det enbart positivt att ha lämnat det gamla livet bakom sig? Var han verkligen mer tillfreds med tillvaron nu? Han tog ofta en promenad i skogen för att fundera. Som regel hamnade han på stranden vid Storsjön där han la sig ner i den mjuka mossan med händerna bakom nacken och tittade upp på molnen som drog förbi.
Han tänkte på torpet som skulle behöva renoveras. Men det kostade pengar, och var skulle han ta dom ifrån? Innan han fick tabletterna hade han aldrig haft bekymmer med hur torpet såg ut. Tyckte för det mesta att det var ett paradis på jorden. Men nu, var det verkligen höjden av lycka att bo så långt från byn och andra människor? Tänk bara att gå och handla — det var sannerligen ett helt företag. Han var inte heller övertygad om att det var så bra att gå och dra helt ensam om dagarna.
– Jag har ju fyllt femtio och blir minsann inte yngre för var dag som går, tänkte han. Kanske skulle jag ta och prata med Snurf vid tillfälle och höra vad han säger. Han reste sig upp och styrde stegen mot torpet.
– Nu har jag legat här och drönat istället för att gå till byn och sälja ägg, sa han irriterat till sig själv. Dåligt samvete var något jag slapp tidigare. Tusan också!
Elon kom att tänka på att det var ett tag sen han träffat Snurf, men han hade väl sitt att tänka på. Så verkar det vara med både människor och bälingar.
När Elon närmade sig torpet såg han att det rök ur skorstenen.
– Det måste vara Snurf som är kaffesugen, tänkte han. Mycket riktigt. När han kom fram satt bälingen på förstubron med katten Knut bredvid sig.
– Hej, här sitter jag och språkar med Knut. Jag hoppas att du inte har något emot att jag satte på en kopp medan jag väntade på dig, sa Snurf. Knut sa att du bara gått en promenad ner till sjön.
– Det ska bli gott med en kopp, sa Elon.
Han sneglade på bälingen och undrade hur han skulle kunna ta upp det här med tabletterna. Han ville ju inte göra Snurf och dom andra bälingarna besvikna.
Snurf reste sig och gick in efter kaffet.
– Här är vackert, sa Snurf och tittade ut över den lilla gläntan.
– Jo, visst är det väl det, sa Elon och skruvade på sig.
Dom satt tysta en lång stund utan att säga något.
– Kläm fram med det nu, sa Snurf. Jag kan tydligt se att det är något du sitter och grunnar på.
– Det är det här med tabletterna, sa Elon och vågade inte se bälingen i ögonen.
– Har du gått och tappat dom? undrade Snurf.
– Nej, så är det inte, men jag tycker att jag på något sätt var lyckligare förr, sa
Elon. Det är svårt att förklara, men så är det. Och nu skäms jag med tanke på allt besvär ni bälingar har haft.
– Du behöver inte vara nervös, sa Snurf och log. Det är ditt liv och du bestämmer själv hur du vill ha det. En sak ska du dock veta. Om du bestämmer dig för att sluta med tabletterna nu, så kan du inte börja om med dom igen senare. Det fungerar inte. Dom tabletter som du har kvar måste jag be dig att ge till mig, så ska jag återlämna dom till bälingeteket.
Gubben började berätta hur han hade resonerat när han låg vid sjön och funderade. Och det var tankar som legat och gnagt en tid, och som han inte kunde komma ifrån.
– Oss emellan är jag inte förvånad, sa Snurf. Som du vet finns det väl inte den medicin på denna jord som inte har biverkningar. När det gäller Minnefan är det just saknaden efter det tidigare livet som är problemet. Det enda råd jag kan ge dig är att ta dig en funderare till innan du bestämmer dig. Det är ett stort steg.
Elon nickade instämmande och lovade att han skulle fundera ett tag till.
Nästa dag var Elon en sväng ner till byn, och på tillbakavägen stannade han till där den lilla stigen delade sig i två. Han tittade med ett leende på stenen som han lagt på den högra stigen för att han i sin förvirring skulle kunna välja rätt. När han stod där och tittade kom ett stort lugn över honom. Nu visste han precis vad han skulle göra.
Glad i hågen gick han småvisslande hemåt. Han tyckte att solen sken vackrare än den någonsin gjort och dofterna som kom i varma stråk mellan träden var underbara. Han njöt i fulla drag.
Hemkommen gick han direkt in i köket och tog tabletterna som han stoppade i västfickan, vände sig till Knut och sa:
– Jag ska bara knalla bort till Snurf. Jag är snart tillbaka. Han tog stigen som ledde till Snurfs rotvälta.
– Han kanske inte är hemma, sa han lite ängsligt till sig själv. Nåja, den tiden, den sorgen. Efter en stund såg han rotvältan och det rök ur skorstenen.
– Hallå Snurf, är du där?
– Är det du som kommer? sa bälingen och tittade ut. Vad föranleder detta förnäma besök?
– Jag har bestämt mig, sa Elon och tog fram tabletterna som han räckte till Snurf.
Bälingen tog emot asken, såg länge på Elon och sa:
– Jag tittar över till dig i morgon och ser hur du har det.
När Elon kom hem slog han sig ner på förstubron och tog upp Knut i knäet.
– Ja du Knut, i morgon är det tillbaka till det gamla. Vad säger du om det?
Knut spann, så det var tydligen inga problem.
Elon var en aning nervös, så det blev väl si och så med sömnen den natten. Nästa morgon kunde han märka att saker och ting förändrade sig undan för undan. På eftermiddagen kom Snurf gående. Elon satt på förstubron och stirrade.
– Jösses... en sån ... va är du för en... eeeh... liten en?
© G Enhammar 2005
Posts
No comments:
Post a Comment