Virrpannan och bälingen, del 4

REDAKTÖR SNÖRF

En dag kom Elon Larsson gående på stigen mot byn. Han stannade och stod alldeles stilla och stirrade framför sina fötter, tittade upp, och fick syn på bälingen som kom emot honom.
     – Hej på dig Elon, vad står du och glor på? undrade han.
      – Aah... det är såna där... myror.
      – Jaså minsann. Är du på väg ner till byn?
      – Njaaa... jag är inte säker på om jag har något ärende till... gick bara hemifrån och hamnade på stigen... tydligen.
      – Du förstår, sa Snurf, att jag har en bror som heter Snörf. Det är han som gör tidningen du såg hemma hos mig för en tid sedan – Bälingska Tidender. Jag är just på väg för att hälsa på honom. Kanske har du lust att hänga med? Om du nu inte ska stå kvar och glo på myrorna resten av dan förstås.
      Gubben stod en lång stund och tittade på bälingen med frånvarande min.
      – Nää någon tidning har jag nog inte... vad jag vet... men ändå.
      – Följ med mig du, det kan väl vara trevligt att träffa en annan bäling som omväxling?
      – Det vore trevligt! sa gubben och sken upp, var bor han?
      – Vi ska gå tillbaka till ditt torp och en bra bit bortom det, sa bälingen. Kom.
      Dom begav sig i riktning mot gubbens torp. Så småningom kom dom fram och där stannade gubben.
      – Jag ska bara ställa in det jag handlade... var har jag nu gjort av... jag kanske glömde mina påsar när jag tittade på dom där... myrorna eller...
      – Det finns inget att sätta in av den enkla anledningen att du inte har varit i byn och handlat, suckade bälingen.
      – Jaså, jag har väl glömt... då.
      – Kom nu, så går vi vidare.
      Dom gick runt torpet och passerade hönshuset där alla hönsen var kvar. Det var nog tur, tänkte bälingen, att vi fick pratat med räven. En annan sak som han funderade på var hur trevlig gubben kunde vara när han blev reducerad. Måste vara ett rent elände att inte kunna komma ihåg saker och ting. Snart är vi framme vid Storsjön och då är det dags för en kapsel igen – tack och lov. 

      Storsjön är en lång sjö som i en vid båge går ända ner till byn. Dom var tvungna att ta sig över sjön därför att det skulle vara för långt att gå runt den. I varje fall för den lille bälingen med sina små ben. När dom kom fram till stranden sa bälingen:
      – Vi slår oss ner här en stund, så ska jag ge dig en reduceringskapsel.
      – Jamen inte... mycket besvär kanske...
      – Ta nu den här med lite vatten, sa bälingen och räckte fram kapseln.
      Gubben svalde kapseln med lite sjövatten – och så krympte han.
      – Nu var jag där igen, sa han med ett skratt, men varför skulle jag ta den nu?
      – Vi måste över sjön och det fungerar inte om du är stor, sa bälingen och gick fram till en rishög vid strandkanten. Han flyttade på riset, och där låg en liten flotte.
      – Kom och hjälp mig så drar vi ner den i vattnet, sa bälingen.
      Snart låg flotten och flöt i strandkanten, och bälingen satte två fingrar i munnen och visslade. Efter en liten stund hörde man vingslag, och en svan landade och simmade in till flotten.
      – Hej, en sån tur att du var hemma, sa bälingen till svanen. Det här är Svante och han skall hjälpa oss över sjön. Bälingen tog fram ett rep som han fäste i flotten. I den andra änden gjorde han en ögla, och trädde den
över halsen på svanen. Sedan satte dom sig på flotten och bälingen sa åt svanen att det var dags för avgång. Svanen flaxade med vingarna, men när han väl fått flotten i gång räckte det att han simmade med fötterna.
      – Har vi nu tur ska vi ta oss över innan du blir stor igen, sa bälingen och log.
      – Hoppet är det sista som lämnar människan, sa gubben och tittade fundersamt mot andra stranden.
      Det tog nästan en timma att komma över sjön, och dom sa tack till Svante och drog upp flotten under en gran. Dom hade just funnit stigen när gubben sa att nu var det dags igen. Han återtog snabbt sin normala storlek, och såg ut över sjön dom just tagit sig över.
      – Hur kom vi över... eller har vi... jag kan inte simma...
      – Kom nu, det är inte så långt kvar, sa bälingen och kilade iväg.
Stigen slingrade sig fram mellan trädstammarna och verkade sluta vid en klippvägg som reste sig framför dom. Bälingen stannade och pekade på en grottöppning. Ovanför öppningen hängde en stor skylt:

BÄLINGSKA TIDENDER

      Vid sidan om ingången satt en liten klocka med ett snöre som bälingen drog i. Efter ett ögonblick kom en liten man ut som nästan var en kopia av bälingen. Enda skillnaden var att han hade mustasch och en blå basker. Möjligen var han också några år äldre. De båda bröderna omfamnade varann och Snurf bad om lite vatten, så att gubben kunde ta en kapsel till. Snörf gick in i grottan och återvände med en kastrull med vatten. Efter några minuter var gubben liten igen.

      – Det här är alltså min bror Snörf, sa Snurf.
      – Och du är Elon Larsson förstår jag, sa Snörf.
      – Stämmer, sa gubben, det här var mycket angenämt. Trevligt att råkas.
      Broder Snörf föreslog att dom skulle gå in och få sig något att dricka. Vid sidan om ingången hängde en låda och på den stod det: för inlämnade manuskript ansvaras ej.
      – Akta huvudet, det är lite lågt i tak dom första metrarna, sa Snörf.
      Gången vidgade sig till en stor sal som var upplyst av dagsljus genom ett hål i taket i bortre änden. Utmed ena kanten fanns det ett antal bord med stora pappershögar på.
      – Därborta vid ingången kan ni se en stapel med färdiga tidningar som ska levereras vilken dag som helst. Ni kan ju ta var sitt exemplar och slå er ner, så plockar jag fram något drickbart, sa Snörf och gick till köket.
Gubben tog en tidning och slog sig ner i en soffa. Rubriken på första sidan löd: Globala uppvärmningen orsakar översvämningar.
      – Här kommer jag med lite hemlagad flädersaft, sa Snörf och satte en bricka på bordet.
      – Ni är tydligen mycket för miljön, sa gubben och pekade på förstasidan.
      – Det är en av dom viktigaste frågorna nu för tiden. Vi får väldigt många insändare från bekymrade bälingar.
      – Kan jag förstå, sa gubben. Det här med bälingar, hur många finns det egentligen? Ni är dom enda jag har sett under alla år.
      – I denna delen av skogen är vi väl ett femtiotal. Att du inte träffat fler än oss två beror på att vi håller oss undan er människor. Vi har dålig erfarenhet, sa Snurf och Snörf nickade instämmande.
      – Tidningens upplaga brukar vara 300 stycken, sa Snörf. Det täcker det område som vi kan distribuera till.
      – Vad skriver ni om i tidningen? undrade gubben.
      – Allt mellan himmel och jord som har intresse för oss bälingar. Vi har mest lokalt material. Jag skriver mycket om dom olika stigarna i vårt område. Så små ben som vi har är vi beroende av att kunna ta oss fram så lätt som möjligt.
      – Jag undrar om vi inte borde gå ut ur grottan nu, det har gått nästan en timma, sa Snurf och reste sig.
När dom kom ut halade gubben fram snusdosan och bjöd, men både Snurf och Snörf avböjde. Gubben la själv in en ordentlig pris.
      – Det var mycket vänligt att jag fick komma på besö... Nu är det dags igen... Gubben började växa och snart var han sitt vanliga jag igen.
      – Han ska få en kapsel till när vi kommer till sjön, sa Snurf till sin bror. Nu får du ha det så bra, så ses vi snart igen.
      De båda bröderna kramade om varandra och gubben och bälingen började gå stigen mot sjön.
      – Trevlig man, sa gubben, varifrån kom han...?
      När dom var framme vid sjön visslade Snurf två signaler. Han gav gubben en kapsel, och han svalde den med lite sjövatten.
      – Ett väldigt åkande upp och ner idag, sa gubben och skrattade.
      Dom tog tag i flotten och drog ner den i vattnet. Ute från sjön kom två svanar flygande och landade med vattnet sprutande om fötterna.
      – Det blåser lite rakt emot, så det är bäst med två svanar, förklarade bälingen.
      Han plockade fram två rep och fäste dom vid svanhalsarna och flotten. Så bar det så sakta av över sjön. Väl på andra sidan blev det tack och adjö, och gubben och bälingen hjälptes åt med att dra upp flotten på land. Sedan la dom tillbaka riset.
      – Så där ja, sa bälingen, då kan vi knalla så smått mot torpet.
      – Det har varit en mycket angenäm dag det här, sa gubben. Tänk om jag hade kunnat komma ihåg den.
      Det stod inte länge på förrän gubben var stor igen. En stund senare var dom framme vid torpet. Katten Knut satt på förstubron och slickade sig. Bälingen sa adjö och räckte fram ett exemplar av Bälingska Tidender som han tagit med sig.
      – Vad nu då, en tidning... var har du fått tag i den...? sa gubben.

© G Enhammar 2005

Forts. följer