Har jag verkligen blivit övergiven?

Jag har tidigare skrivit om ett fenomen som drabbade mig en gång i tiden när jag började skriva mina små texter, nämligen FoA – Formulerings- och Associationsdjävulen.Stökigt att drabbas av något som är så svårt att stava till...
       I den dator jag då använde skrev jag i Word, och där finns ju den lilla gemgubben. För min del stod det helt klart att det var FoA som antagit denna form. Så byter jag plötsligt till en iMac utan att ägna hans öden och äventyr en enda tanke. Hur kan jag vara så tanklös?
       Häromdagen slog det mig som en blixt från klar himmel – var finns FoA nu? Hade han följt med mig till Macen, eller hade han övergivit mig? Outhärdliga tanke.

       Det var några nervösa dagar som följde, men det dröjde inte så länge förrän jag till min stora lättnad upptäckte att han sitter inne i apple-logan på skärmen och kollar vad jag har för mig. Som regel sitter han så långt in att man inte kan se honom i mörkret, men rätt som det var, så tittade han fram. Han ville väl bara att jag skulle veta att han fanns. Jag har inte sett honom sedan dess, men jag känner starkt hans närvaro.

       Jag passade på att ta en bild när jag såg honom. Kan vara bra att ha ett bildbevis eftersom knappast någon tror mig när jag berättar att han finns. Jag känner en djup tacksamhet över att han inte har svikit mig.
       FoA har ju en förunderlig förmåga att anta olika skepnader, så det är väl inte att undra på att han med sitt underliga sinne för humor har antagit formen av en mask. Tyckte väl det passade bra i ett äpple... ja jag säger då det. Hans humor kan emellanåt vara minst sagt påfrestande, men jag vågar inget säga – han skulle ju kunna bli sur.
       Nu har du blivit informerad om hur saker och ting ligger till, och behöver inte sitta och undra vad som hänt med detta minst sagt magiska väsen.