Virrpannan och bälingen, del 3

SURT, SA RÄVEN

Elon hade varit ner till byn, närmare bestämt till den lilla lanthandeln, och "kommit ihåg" en del som han behövde handla hem. Bland annat falukorv och några salta sillar. Snus inte att förglömma.
      Efter väl förrättat värv styrde han kosan hemåt, och han var snart inne på stigen som ledde fram till stället där den delade sig, och som vanligt fick han en obehaglig känsla i magtrakten. Höger eller vänster...
      Snurf, som av en händelse råkade vara i närheten, hade fått syn på gubben på långt håll, och beslöt att gömma sig bakom ett träd för att se hur Elon skulle hantera situationen.
      Elon stannade, satte ner sina kassar, och kliade sig på hakan. Nu gällde det igen... Han tog upp kassarna och sa högt till sig själv:
      – Jaha, då ska vi se... högra kanske... nääää... tror jag försöker med den andra...
      Han tog några försiktiga steg på den vänstra stigen och stannade. På en gren över hans huvud satt en skata och började, som gubben tyckte, skratta hånfullt.
      – Stäng igen näbben på dig du... kanske, sa han och blängde på skatan. Men så tänkte han att skatan troligen visste vilken stig som vara den rätta, så därför skrattade den. Han tog några raska steg över till den högra stigen.
      – Ett sånt högst välbetänkt val! sa Snurf, och klappade händerna där han tittade fram bakom ett träd.
      – Nämen si gudag på dig... va du nu heter... jag valde visst rätt...?
      – Visst gjorde du det. Nu följer jag dig hem för jag ska ändå åt det hållet, sa Snurf och dom började gå. Bälingen först och gubben efter. Solens strålar strilade ner genom trädkronorna, och bildade mönster på marken. Det doftade mossa och kåda. Snurf stannade och pekade på en sjö som glittrade fram mellan trädstammarna. 
        – I den sjön bor det en dopping som jag känner. När man frågar honom hur han mår svarar han alltid: livet är upp och ner. Han är en riktig skämtare, den där doppingen!
       – Jaha jaså, kanske ja... sa gubben. Jag måste bara vila armarna en liten stund. Han satte ner kassarna och grävde fram snusdosan som han sträckte fram mot bälingen med en frågande min. Bälingen skakade på huvudet.
       – Du kanske vill ha en sån där kopp... eeeh... kaffe när vi kommer hem till mig? undrade Elon, och tog sig en funderare på vad bälingen skulle kunna dricka ur.
       – Det skulle smaka det, sa Snurf.
       Dom kom fram till torpet, och i solen på förstubron satt katten Knut, och solade sig.
– Slå du dig ner här och språka med... öööh... den där... så kommer jag ut med kaffet. Det är färdigt tror jag... i en ter... i en sån där som håller det varmt, sa gubben och gick in med sina kassar. Han gick fram till ett skåp och tog fram en kaffekopp. Sen kliade han sig i nacken. Den var alldeles för stor för bälingen att dricka ur. Efter lite rotande fick han fatt i en mockakopp, den enda han hade. Han tog dom båda kopparna, ett paket kex och termosen och blev stående.
      – Vart i jisse namn skulle jag ta vägen med det här? sa han och såg ut genom köksfönstret.
      – Ska jag hjälpa dig att bära? undrade bälingen som stuckit in huvudet.
      – Nähä javisst ja, du är ju här, sa gubben och gick ut på förstubron.Dom slog sig ner och njöt av sitt kaffe.
      – Knut berättade för mig att du är nervös för att räven ska ta dina höns, sa bälingen. Jag känner räven som har sin lya inte så långt härifrån. Vi skulle kunna gå och prata med honom.
      – Höns, höns... jo det har jag väl... jag äter ju ägg, sa gubben och hällde det sista kaffet på fatet. Han stoppade en sockerbit i munnen och sörplade i sig kaffet.
      – Kom, sa bälingen och reste sig upp, vi går och kollar hönsgården. Dom gick runt till baksidan, och en bit bort fanns hönsen.
      – Präktiga höns du har, sa bälingen, men titta där. Han gick fram och lyfte upp en flik av hönsnätet.
      – Ujamäj, tycks det mig, sa gubben bekymrat.
      – Nu går vi och pratar med räven som heter Räjne, sa bälingen och knallade iväg med gubben efter. Stigen dom tog ringlade sig fram mellan stenar och träd. Plötsligt stannade bälingen, och pekade på två rådjur en bit bort.
      – Det är Råland och Rånja. Hallå på er! ropade han och vinkade. Rådjuren nickade med sina huvuden och försvann.
      Efter en stund kom dom fram till en liten bäck och där stannade Snurf. Han halade fram en reduceringskapsel och höll upp den framför sig.
      – Du kommer väl inte ihåg den här, sa han, men det är bäst att du tar en annars skrämmer du bort räven, och då blir det ju inget pratat. Dessutom kan du prata med Räjne när du är reducerad.
      – Jaha vad är detta du bjuder på, är det gott... eller? sa gubben och tittade på kapseln.
      – Fråga inte så mycket utan gå till bäcken och svälj ner den med lite vatten.
      Gubben lommade iväg och stoppade kapseln i munnen. När han fått lite vatten dröjde det inte länge, så började han krympa. Han vände tillbaka till bälingen.
      – Det är verkligen alldeles otroligt sensationellt att vara med om något dylikt. Jag kommer tydligt ihåg att vi gjorde samma sak när jag var hemma hos dig i rotvältan. Du sa att vi skulle prata med en räv som heter Räjne, om inte mitt minne sviker mig, sa Elon, och skrattade.
      – Just det, därför är det bäst att du inte är stor, för då kan han bli skrämd. Dessutom kan du prata med honom när du är reducerad.
      Dom kom fram till en liten glänta och bälingen stannade och såg sig omkring.
      – Här blir bra, sa han och höll händerna på var sida om munnen och ropade: Räjne!
      Det tog bara några sekunder, så kom en grann räv springande ut i gläntan.
      – Salve Räjne, sa bälingen.
      – Nej se Snurf! sa räven, det var inte i går det. Vad är det för en bäling du har med dig? Han verkar bekant på något vis...
      – Han är en reducerad människa och heter Elon. Det är han som bor på torpet därborta, sa bälingen och pekade åt det håll dom kommit från.
      – Jaaa, det stämmer... och höns har han, sa räven och slickade sig om munnen.
      – Det är just det vi skulle vilja prata med dig om, sa Elon och sneglade på Elon.
      – Så här ligger det till Räjne. Elon har som människa en massa problem. Han har vissa besvär med att klara sig själv eftersom han nästan inget minne har. Skulle han då också bli av med sina höns, så vore det ingen höjdare precis, sa bälingen och slog ut med armarna.
      Räven drog öronen åt sig och såg mycket bekymrad ut.
      – Det kan jag naturligtvis ha en viss förståelse för, men å andra sidan...
      – Hör på mig Räjne, sa bälingen, du vet mycket väl att du måste lova mig att lämna Elons höns ifred av den enkla orsaken att han är min vän!
      – Jag vet att det är så, suckade räven, och jag lovar. Ska vi skaka tass?
      Och det gjorde dom alla tre. Elon sa till räven att han var mycket tacksam och skulle se om han kunde gottgöra det hela på något sätt. Men det skulle han förmodligen inte komma ihåg.
      – Vi måste gå nu, sa bälingen.
      – Passar bra, sa räven och log, jag lovade ta hand om valparna i eftermiddag.
      Dom sa adjö och begav sig mot torpet. Rätt som det var började Elon växa igen.
      – Nu är det så där igen... vad det nu... märkligt vad... var är vi?
      – På väg hem till ditt torp.
      – Jaha, är det åt det här hållet...? sa Elon.
      Dom var snart framme i gläntan där torpet låg och när dom passerade hönshuset stannade gubben, kliade sig i nacken, och pekade på det trasiga hönsnätet.
      – Man borde kanske göra något... så inte... så inte räven tar hönsen.

© G Enhammar 2005

Forts. följer