Dagarna lunkade på i det lilla torpet, och i skogarna runt omkring. Elon Larssons tillvaro hade såtillvida blivit bättre eftersom han fick vara skärpt under den tid han var reducerad. Han njöt av dom stunderna – även om han aldrig kunde komma ihåg dom. Det var också ett trevligt sällskap att ha Snurf att prata med, och inte enbart vara hänvisad till katten Knut.
Elon stod och högg ved i sitt anletes svett när bälingen kom knallande.
– Hej Elon! Det är väl inte så att du har lite kaffe? undrade bälingen, klart medveten om att gubben alltid hade en termos med varmt kaffe stående.
– Minns inte, men vi kan väl titta i... eeh...
Dom hämtade kaffet och slog sig som vanligt ner på förstubron i solskenet. Snurf berättade att man snart skulle välja en ny hövding för bälingarna. Detta äger rum vart sjunde år under stort ståhej. Området är indelat i fem valkretsar: norr, öster, söder, väster1 och väster 2. Först väljer varje krets för sig, och sedan sker det slutgiltiga valet mellan dom fem segrarna. Man samlas framför tio stycken förtroendemän och den avgående hövdingen, och dessa har att rösta fram en segrare efter att ha lyssnat på dom fem kandidaternas argument. När förtroendemännen har enats tänder man eld på enris, och röken visar för alla skogens innevånare att en ny hövding är utsedd.
– På lördag är det dags, sa bälingen, och det sker vid den lilla sjön där jag bor. Du kan väl hänga med då? Jag ger dig dubbla kapslar, så du kan vara med hela tiden.
– Jaa, den där sjön... ööh...
– Självfallet kommer jag och hämtar dig på lördag, försäkrade bälingen.
Dom tog sig en påtår, och vinkade åt räven Räjne som passerade i skogsbrynet. Han inte så mycket som sneglade åt hönshuset till.
Bälingen reste sig upp och tackade för kaffet.
– Då kommer jag och hämtar dig på lördag morgon, sa han. Väl medveten om att gubben skulle ha glömt det i samma ögonblick som han vände ryggen till.
– Ja just det... förmodligen.., sa gubben och gick bort till huggkubben.
Lördagen kom med en klarblå himmel, och Elon stod utanför torpet och kliade sig i huvudet. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle ta en sväng ner till byn, eller vad han skulle göra. Han tittade på förstubron, men där satt ingen bäling. Han hade just bestämt sig för en tur till byn när Snurf dök upp.
– Så bra att du inte har gått iväg någonstans, sa han. Jag var rädd att du inte skulle vara hemma.
– Jamen hemma, jag bor här... jag skulle bara... sa gubben och pekade på torpet.
– Då går vi, sa bälingen och stegade iväg över gläntan och in på den lilla stigen i skogen. När dom passerade det ihåliga trädet tittade ugglan Dugglas ut och sa hej.
– Jag kommer och följer valet, sa ugglan och burrade upp fjädrarna.
– Gör det, sa bälingen och vinkade.
Efter en rask promenad var dom framme vid bäcken nära rotvältan och bälingen stannade och vände sig till gubben.
– Jag har här en annan sorts kapsel. Enda skillnaden är att den här håller dig reducerad i fem timmar, sa han och räckte den till gubben.
Gubben svalde ner den med lite bäckvatten och som vanligt blev han snabbt liten.
– Det här ska bli mycket intressant. Jag ser verkligen fram mot att vara med om detta, sa gubben och sken som en sol i hela ansiktet.
Dom gick förbi bälingens rotvälta och ner till sjön, där dom tog till höger och kom till en liten vik med höga klippor på ena sidan. Där fanns en stubbe och framför den stod 11 trebenta pallar i en halvcirkel. Vi sidan om låg en bit ihålig trädstam.
– Vi kan krypa upp på den där stenen, sa bälingen och pekade.
Dom hjälptes åt att ta sig upp på stenen och slog sig ner. Det började undan för undan strömma till bälingar och det blev ett väldigt hälsande till höger och vänster.
– Det är tydligen många som är intresserade av att följa valet, sa gubben. Vad heter hövdingen som skall ersättas?
– Han heter Örj, sa bälingen och pekade bortåt stranden där man kunde se ett följe komma gående. Främst gick en bäling med ett standar och efter honom kom hövdingen i en gul kåpa, därefter tio stycken bälingar i vita kåpor. Sedan ytterligare ett standar följt av dom fem kandidaterna.
En härold tog plats bredvid stubben och tog upp en slags visselpipa som han stack i munnen. Han blåste en kort signal och en hackspett kom flygande och slog sig ner på den ihåliga trädstammen. Efter ett tecken från härolden slog hackspetten en virvel på stammen: tatatatatatatata. Härolden satte en näverlur för munnen och ropade:
– Alla reser sig upp!
In på den öppna platsen kom nu det lilla följet, och hövdingen slog sig ner på den mittersta pallen med förtroendemännen på var sida. Kandidaterna ställde sig bakom stubben.
Efter en ny virvel av hackspetten sa härolden:
– Hövding Örj har ordet.
– Var hälsade alla bälingar. Jag är glad att se så många av er här idag även om det för dom flesta av er har varit besvärligt att ta sig hit. Jag vill också passa på att tacka er för dom här sju åren. Dagens val kommer att gå till på följande vis: lottdragning har företagits för att avgöra ordningsföljden. När vi hört kandidaternas argument går vi elva upp på klippan och försöker enas. Så fort vi är klara tänder vi en eld och kommer sedan ner hit och meddelar resultatet.
Hövdingen satte sig ner och gav tecken till härolden. Hackspetten slog en ny virvel och härolden sa:
– Östers kandidat!
– Herr hövding, jag har följande att anföra. Eftersom vi i Öster har närmast till människorna i byn, anser jag att vi bör söka kontakt med dessa och få våra rättigheter tillgodosedda. Det är svårt att hålla sig undan när man har människor alldeles inpå knutarna.
Runtomkring började bälingarna att bua och vissla. Snurf pekade vid sidan om stenen, och där stod redaktör Snörf och antecknade för glatta livet.
– Kom upp här brorsan, sa Snurf till Snörf, vi hjälper dig upp.
Dom hjälptes åt att dra upp redaktören, och gubben passade på att tacka för senast. Härolden gjorde ett nytt tecken till hackspetten som fick bråttom att slå en ny virvel.
– Kandidaten från norr!
– Herr hövding. Om jag blir vald kommer jag att ägna mig helhjärtat åt miljön. Där finns mycket att göra. En god miljö är det vi bälingar är mest beroende av.
Stort jubel och applåder från många av åhörarna. Kandidaten fortsatte:
– En annan sak, som jag anser är viktig, är att tidningen Bälingska Tidender kommer ut en gång i månaden i fortsättningen. Detta ämnar jag också arbeta för.
Detta var tydligen populärt för nu spred sig jublet också till bälingar som inte var från norr. Snurf tittade på sin bror som såg minst sagt överraskad ut.
Efter en ny virvel av hackspetten var det dags för kandidaten från Söder, som sa att han ville ha en bro över en å som rann genom deras område. Nya burop från så gott som samtliga.
Kandidaten från Väster 1 ämnade arbeta för att alla stigar skulle beläggas med asfalt. Redaktör Snörf himlade med ögonen och sa:
– Jo det skulle se ut det! Sådant där tjafs blir man inte hövding på.
Nu var det bara en kandidat kvar, Väster 2. En ny virvel av en lätt stressad hackspett.
– Väster 2, ropade härolden.
– Herr hövding. Ärade bälingar. Det är mig en stor, för att inte säga mycket stor ära att så att säga vara här i dag om jag så får säga. Det är så vitt jag kan påminna mig, rätta mig om jag har fel, flera veckor, för att inte säga månader sedan som det av någon hittills obekant anledning, och helt beroende på yttre omständigheter över vilka inte någon, allraminst undertecknad, och säkerligen ingen av er som saml...
– Stopp, sa hövdingen och höjde handen. Har kandidaten någonting att komma med som vi kan rösta om?
– Ursäkta mig, sa en nervös Väster 2 och tog fram en lapp som han läste från: En ganska trafikerad väg går genom vårt område. Jag tänker gräva en tunnel under den. Tack för ordet.
Ett stilla mummel var det enda som hördes. Hövdingen reste sig upp och sa:
– Vi har nu hört samtliga kandidater och går upp på berget för att ta ett beslut.
Juryn travade iväg och försvann. Elon Larsson tog sig om hakan och sa att det inte kunde bli mer än ett resultat. Om inte norr blev vald till hövding skulle han äta upp sin hatt. Snurf och Snörf nickade instämmande.
– Vad heter han? undrade gubben.
– Han heter Ylve, sa Snörf. Nu tar det en stund innan det händer något.
– Ska vi kila hem och dricka ett glas? undrade Snurf. Vi kan se röken hemifrån.
Sagt och gjort, dom travade iväg till rotvältan och slog sig ner i mossan medan Snurf kilade in och hämtade var sitt glas blåbärssaft.
– Hur lång tid brukar det ta innan man kommer överens? undrade gubben.
– Det är olika, men idag tror jag att det går fort, sa Snörf. Det är ju inte så mycket att fundera på.
Efter att ha suttit och pratat en halvtimma pekade Snurf och sa:
– Titta, dom har tänt enriset. Saken är klar!
En vit rökpelare steg rakt upp från berget – det var dags att gå och höra utslaget. Dom kravlade upp på samma sten som tidigare och väntade på att juryn skulle dyka upp. Så småningom kom dom ut ur skogen och hackspetten fick bråttom med en ny lång virvel. Det hade nästan gått hål på trädstammen vid det här laget.
Hövdingen tog näverluren och alla höll andan.
– Var hälsad hövding Ylve från Norr, sa den gamle hövdingen och tog av sig sin gula kåpa.
Det blev ett öronbedövande jubel från alla dom församlade och Ylve drog på sig kåpan. Snart var han omringad av gratulanter.
– Du slipper äta slokhatt till middag, skrattade Snörf, och dunkade gubben i ryggen.
– Skönt. Då kan det bli falukorv, sa gubben belåtet. Det finns så det räcker åt er också!
– Tackar som bjuder, sa bröderna med en mun.
Gubben och Snurf väntade medan Snörf hoppade ner och trängde sig fram till den nye hövdingen för en intervju.
Plötslig såg gubben betänksam ut.
– Hur lång tid sedan är det jag fick kapseln? undrade han.
– Fyra timmar, så det är en timme kvar, sa Snurf.
Nästan alla bälingar hade troppat av vid det här laget. Dom flesta hade en lång väg att vandra. Snörf vinkade att han var klar, och dom började gå mot torpet, ivrigt babblande.
När dom kom fram var gubben fortfarande liten, och katten Knut krökte rygg och fräste ilsket när han fick syn på miniatyrgubben. Snurf fick dock pratat med katten som lugnade sig – även om han fortfarande blängde misstänksamt på den lille gubben.
– Jaha det var den dan det, sa gubben och såg besviken ut. Någon minut senare var han stor igen och Knut gick fram och strök sig spinnande mot hans ben.
– Det var ju fint främmande... eeh, sa gubben och tittade på Snurf och Snörf. Var kommer ni ifrån...?
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Posts
No comments:
Post a Comment