ROTVÄLTAN
– Dom är granna domdäringa... öh... nä det är som förgjort... jaaa hjort måste det vara... kanske, mumlade han och gned fönsterrutan med skjortärmen.
I samma ögonblick knackade det på dörren, och gubben gick och öppnade. Det var bälingen Snurf som stod där med en korg på armen.
– Det är jag igen, sa han och tittade upp på Elon med sina små ögon.
– Godagens, sa gubben och såg helt förvånad ut. Vad är du för en liten lustig fyr... nja inte fyr direkt... men... du är så liten. Får du ingen mat?
– Har du sett rådjuren i skogsbrynet? undrade Snurf.
– Nä, vad har du i korgen?
– Det är kantareller som jag plockat.
– Vad gör man med... såna?
– Man kan t ex göra en kantarellomelett. Det är namnam, sa Snurf med något drömmande i blicken. Har du ägg hemma?
– Ja det skulle jag tro... jag har visst höns nånstans. Så du bryr dig inte om den där omeletten då?
Bälingen skruvade på sig, och ångrade nästan att han hade sökt upp gubben igen.
– Man gör omelett av ägg, sa han och satte korgen på köksbordet. Jag kan laga till den om du gör upp eld i spisen. Men du måste hämta in ved ser jag. Under tiden rensar jag kantarellerna. Han klättrade upp på stolen och drog korgen till sig.
Elon försvann ut men kom efter en stund in igen och la några ägg på köksbordet, sedan satte han sig ner.
– Du skulle ju ta in ved och göra upp eld, sa Snurf och fortsatte att rensa.
– Säger du det? sa gubben, då får jag gå ut och hämta ved... eller?
– Just det, sa Snurf, vände sig på stolen och satte sig på bordet.
Medan Elon var ute funderade Snurf på hur i hela världen gubben kunde klara sig själv, så virrig som han var. Tydligen fungerade det på något märkligt vis.
Gubben kom in med veden och började göra upp eld i spisen.
– Har du varit ner till byn sen vi sågs sist? undrade Snurf och tänkte på stället där stigen delar sig.
– Jag var där kanske i går, sa Elon och blåste på elden. Höll förmodligen på att slå mig rent fördärvad på vägen dit... tror jag... om jag minns rätt.
– Jaså?
– Ja det var nån som lagt en stor sten på stigen... inte såg jag det... men jag fick flyttat den, så nu är det nog ingen risk längre... om man skulle råka komma den vägen... eventuellt förstås.
Snurf hade på tungan att säga vad vitsen var med stenen, men han insåg att det var fullständigt meningslöst, så han höll tyst.
Omeletten var nu färdig att sättas på spisen och han drog fram en stol som han klev upp på.
– Medan jag fixar det här kan du duka, sa han till gubben.
– Räcker det inte med vaxduka?... jaså nähäja...
– Vi behöver tallrikar och bestick, sa Snurf och himlade med ögonen.
– Då är det bäst att jag dukar, sa gubben och hämtade två tallrikar och gafflar. Han tittade på bälingen och bytte den ena gaffeln mot en tesked.
Dom lät sig väl smaka av anrättningen – Snurf stående på sin stol. Rätt vad det var kom en gråspräcklig katt intassande och hoppade upp på bordet.
– Är det där din katt? frågade Snurf och slickade upp dom sista resterna från skeden.
– Inte helt uteslutet... snarare... , sa gubben och stirrade på katten.
Bälingen lutade sig mot katten och frambringade några märkliga läten. Som svar hördes ett spinnande ljud från katten.
– Jodå, det är din katt och han heter Knut. Han bad mig säga att du måste köpa kattmat snart. Börjar bli en aning trött på möss.
– Men möss, sa gubben och kliade sig i nacken. Jaså är det Knut han heter...
Katten tog ett kliv till fönsterbrädan och sträckte ut sig mellan blomkrukorna och började slicka sina tassar.
– Skulle du tycka att det vore roligt att komma och se hur jag bor? frågade Snurf, och hoppade ner från stolen.
– Roligt... jo det är det ju... men jag hittar väl inte dit, sa gubben och såg bekymrad ut.
– Jamen vi slår följe, sa den lille mannen. Vi kan gina genom skogen, så blir det inte så drygt.
Elon verkade märkbart lättad och sa att han tyckte det var ett bra förslag. Snurf tog sin lilla korg som stod vid spisen. Dom sa adjö till Knut, och lämnade torpet.
– Vi går in i skogen därborta, sa Snurf och pekade ungefär på den plats där dom sett rådjuren tidigare.
– Njaaa, sakta i backen, sa gubben, om vi ska ner till byn måste vi väl... eller?
– Vi ska inte ner till byn utan hem till mig, sa bälingen och såg ut som om han hade planer på att lappa till Elon med korgen.
– Men så trevligt! sa gubben, och såg angenämt överraskad ut.
Dom var nu inne i skogen och bälingen pinnade på, så att Elon nästan fick problem att hänga med. Bälingen pekade på ett gammalt ihåligt träd och berättade att där bodde en uggla som hette Dugglas. Dom brukade språkas vid ibland.
– Jahaja, sa gubben och stannade. Har du fått nåt snus idag... månne...
– Tack jag väntar, sa bälingen och gick vidare.
Elon knackade på locket till snusdosan och la in en rejäl mullbänk. När han tittade upp var bälingen försvunnen! Han såg sig omkring och kunde inte fatta någonting.
– Det här va högst besynnerligt... jag kunde ha svurit på att det var nån som pratade med mig alldeles nyss... hur ska jag nu göra, sa gubben högt för sig själv med darr på rösten.
– Varför står du där och mumlar, ropade Snurf och tittade fram bakom en sten. Vi har inte hela dan på oss. Kom nu!
Dom promenerade vidare och var snart framme vid den bäck där bälingens rotvälta låg. Kliva över bäcken behövde dom inte eftersom dom var på rätt sida. Bakom en krök såg dom en svart Labrador som stod och drack ur bäcken.
– Hej Laban, sa Snurf på hundiska. Har du nu sprungit ifrån husse igen?
Labben tittade upp och viftade igenkännade på svansen. Han gick fram till bälingen och slickade honom på kinden så att baskern hamnade på sned.
– Du vet hur det är, sa Laban. Jag brukar ta en liten tur på egen tass då och då. Det är skönt att få en stund för sig själv då och då.
Bälingen berättade för Elon vad Laban sagt, och efter att ha klappat om honom gick dom vidare.
– Där framme är mitt hem, sa bälingen och pekade på rotvältan.
Bäcken fortsatte ytterligare ett hundratal meter och rann sedan ut i en liten vacker sjö som det växte näckrosor i. Det var en riktig idyll.
– Du får vänta här en sekund, sa bälingen.
Han hoppade ner i rotvältan och lyfte på en bit säckväv som täckte ingången till bostaden och försvann in. Efter några ögonblick kom han ut med något som såg ut som en smällkaramell i handen. På ena sidan kunde man läsa "Reduceringskapsel." Han räckte över den till gubben och sa till honom att öppna i ena änden och försiktigt hälla ut kapseln i handen. Sen skulle Elon stoppa kapseln i munnen, och svälja ner den med lite bäckvatten.
– Mådä, sa gubben, har jag ont i huvudet... kanske?
– Gör nu bara som jag säger, sa Snurf och pekade på bäcken.
Gubben stoppade kapseln i munnen och la sig på alla fyra och sörplade vatten. Sedan reste han sig och plötsligt började han krympa. Efter någon minut var han lika liten som bälingen.
– Sådärja, sa Snurf och log. Nu kan vi umgås på samma nivå!
– Det var mycket märkligt det här, sa Elon och såg sig omkring. Jag kan tydligt påminna mig att jag vid något tillfälle läst om Reduktionen i Sverige. Men det var ju något annat. Konstigt jag känner mig alldeles kristallklar i huvudet!
– Ja du förstår att ditt dåliga minne blir också reducerat på samma gång. Tyvärr verkar kapseln bara någon timma, sa Snurf och slog beklagande ut med armarna. Dom lufsade in genom det lilla hålet, och kom in i bälingens bostad. Han plockade fram en flaska blåbärssaft som han gjort vid något tillfälle, och dom slog sig ner på ett par stubbar vid ett runt bord. På väggen hängde en bonad som såg ganska hemmagjord ut. På den stod det med korsstygn "My rotvälta is my castle." Vid ena väggen fanns en säng som verkade vara tillverkad av bräder till en lastpall. Dessutom fanns det en järnspis och ett stort skåp.
Dom båda kumpanerna drack blåbärssaften, och pratade nästan i mun på varann. Gubben berättade om sitt liv och dom svårigheter han brottades med, och bälingen berättade om sitt liv.
– Och titta där ligger det minsann en dagstidning, konstaterade gubben.
– Dagstidning är väl lite mycket sagt, det är Bälingska Tidender som kommer ungefär en gång i kvartalet.
Plötsligt tittade Snurf på ett timglas som stog på bordet.
– Det är nog bäst att vi bryter upp nu, så du inte sitter och blir stor härinne, sa han och ledde gubben ut ur hålan.
Dom knallade tillbaka samma väg dom kommit. Ivrigt pratande om ditt och datt. När dom var drygt halvvägs till torpet stannade gubben och såg konstig ut. Rätt som det var började han växa, och blev strax sitt vanliga jag igen.
– Men va ä nu detta... vad är det som... var har jag varit... för det har jag väl, eller har jag inte det? sa gubben i känd stil. Snurf ruskade beklagande på huvudet och fortsatte mot torpet. Efter en stund var dom framme, och blev stående på förstubron. Snurf undrade om gubben skulle kunna tänka sig att komma hem till honom igen nån annan dag.
– Det skulle vara rysligt trevlig att få se hur du har det, sa gubben. Bor du här i närheten... eller?
© G Enhammar 2005
– Jag var där kanske i går, sa Elon och blåste på elden. Höll förmodligen på att slå mig rent fördärvad på vägen dit... tror jag... om jag minns rätt.
– Jaså?
– Ja det var nån som lagt en stor sten på stigen... inte såg jag det... men jag fick flyttat den, så nu är det nog ingen risk längre... om man skulle råka komma den vägen... eventuellt förstås.
Snurf hade på tungan att säga vad vitsen var med stenen, men han insåg att det var fullständigt meningslöst, så han höll tyst.
Omeletten var nu färdig att sättas på spisen och han drog fram en stol som han klev upp på.
– Medan jag fixar det här kan du duka, sa han till gubben.
– Räcker det inte med vaxduka?... jaså nähäja...
– Vi behöver tallrikar och bestick, sa Snurf och himlade med ögonen.
– Då är det bäst att jag dukar, sa gubben och hämtade två tallrikar och gafflar. Han tittade på bälingen och bytte den ena gaffeln mot en tesked.
Dom lät sig väl smaka av anrättningen – Snurf stående på sin stol. Rätt vad det var kom en gråspräcklig katt intassande och hoppade upp på bordet.
– Är det där din katt? frågade Snurf och slickade upp dom sista resterna från skeden.
– Inte helt uteslutet... snarare... , sa gubben och stirrade på katten.
Bälingen lutade sig mot katten och frambringade några märkliga läten. Som svar hördes ett spinnande ljud från katten.
– Jodå, det är din katt och han heter Knut. Han bad mig säga att du måste köpa kattmat snart. Börjar bli en aning trött på möss.
– Men möss, sa gubben och kliade sig i nacken. Jaså är det Knut han heter...
Katten tog ett kliv till fönsterbrädan och sträckte ut sig mellan blomkrukorna och började slicka sina tassar.
– Skulle du tycka att det vore roligt att komma och se hur jag bor? frågade Snurf, och hoppade ner från stolen.
– Roligt... jo det är det ju... men jag hittar väl inte dit, sa gubben och såg bekymrad ut.
– Jamen vi slår följe, sa den lille mannen. Vi kan gina genom skogen, så blir det inte så drygt.
Elon verkade märkbart lättad och sa att han tyckte det var ett bra förslag. Snurf tog sin lilla korg som stod vid spisen. Dom sa adjö till Knut, och lämnade torpet.
– Vi går in i skogen därborta, sa Snurf och pekade ungefär på den plats där dom sett rådjuren tidigare.
– Njaaa, sakta i backen, sa gubben, om vi ska ner till byn måste vi väl... eller?
– Vi ska inte ner till byn utan hem till mig, sa bälingen och såg ut som om han hade planer på att lappa till Elon med korgen.
– Men så trevligt! sa gubben, och såg angenämt överraskad ut.
Dom var nu inne i skogen och bälingen pinnade på, så att Elon nästan fick problem att hänga med. Bälingen pekade på ett gammalt ihåligt träd och berättade att där bodde en uggla som hette Dugglas. Dom brukade språkas vid ibland.
– Jahaja, sa gubben och stannade. Har du fått nåt snus idag... månne...
– Tack jag väntar, sa bälingen och gick vidare.
Elon knackade på locket till snusdosan och la in en rejäl mullbänk. När han tittade upp var bälingen försvunnen! Han såg sig omkring och kunde inte fatta någonting.
– Det här va högst besynnerligt... jag kunde ha svurit på att det var nån som pratade med mig alldeles nyss... hur ska jag nu göra, sa gubben högt för sig själv med darr på rösten.
– Varför står du där och mumlar, ropade Snurf och tittade fram bakom en sten. Vi har inte hela dan på oss. Kom nu!
Dom promenerade vidare och var snart framme vid den bäck där bälingens rotvälta låg. Kliva över bäcken behövde dom inte eftersom dom var på rätt sida. Bakom en krök såg dom en svart Labrador som stod och drack ur bäcken.
– Hej Laban, sa Snurf på hundiska. Har du nu sprungit ifrån husse igen?
Labben tittade upp och viftade igenkännade på svansen. Han gick fram till bälingen och slickade honom på kinden så att baskern hamnade på sned.
– Du vet hur det är, sa Laban. Jag brukar ta en liten tur på egen tass då och då. Det är skönt att få en stund för sig själv då och då.
Bälingen berättade för Elon vad Laban sagt, och efter att ha klappat om honom gick dom vidare.
– Där framme är mitt hem, sa bälingen och pekade på rotvältan.
Bäcken fortsatte ytterligare ett hundratal meter och rann sedan ut i en liten vacker sjö som det växte näckrosor i. Det var en riktig idyll.
– Du får vänta här en sekund, sa bälingen.
Han hoppade ner i rotvältan och lyfte på en bit säckväv som täckte ingången till bostaden och försvann in. Efter några ögonblick kom han ut med något som såg ut som en smällkaramell i handen. På ena sidan kunde man läsa "Reduceringskapsel." Han räckte över den till gubben och sa till honom att öppna i ena änden och försiktigt hälla ut kapseln i handen. Sen skulle Elon stoppa kapseln i munnen, och svälja ner den med lite bäckvatten.
– Mådä, sa gubben, har jag ont i huvudet... kanske?
– Gör nu bara som jag säger, sa Snurf och pekade på bäcken.
Gubben stoppade kapseln i munnen och la sig på alla fyra och sörplade vatten. Sedan reste han sig och plötsligt började han krympa. Efter någon minut var han lika liten som bälingen.
– Sådärja, sa Snurf och log. Nu kan vi umgås på samma nivå!
– Det var mycket märkligt det här, sa Elon och såg sig omkring. Jag kan tydligt påminna mig att jag vid något tillfälle läst om Reduktionen i Sverige. Men det var ju något annat. Konstigt jag känner mig alldeles kristallklar i huvudet!
– Ja du förstår att ditt dåliga minne blir också reducerat på samma gång. Tyvärr verkar kapseln bara någon timma, sa Snurf och slog beklagande ut med armarna. Dom lufsade in genom det lilla hålet, och kom in i bälingens bostad. Han plockade fram en flaska blåbärssaft som han gjort vid något tillfälle, och dom slog sig ner på ett par stubbar vid ett runt bord. På väggen hängde en bonad som såg ganska hemmagjord ut. På den stod det med korsstygn "My rotvälta is my castle." Vid ena väggen fanns en säng som verkade vara tillverkad av bräder till en lastpall. Dessutom fanns det en järnspis och ett stort skåp.
Dom båda kumpanerna drack blåbärssaften, och pratade nästan i mun på varann. Gubben berättade om sitt liv och dom svårigheter han brottades med, och bälingen berättade om sitt liv.
– Och titta där ligger det minsann en dagstidning, konstaterade gubben.
– Dagstidning är väl lite mycket sagt, det är Bälingska Tidender som kommer ungefär en gång i kvartalet.
Plötsligt tittade Snurf på ett timglas som stog på bordet.
– Det är nog bäst att vi bryter upp nu, så du inte sitter och blir stor härinne, sa han och ledde gubben ut ur hålan.
Dom knallade tillbaka samma väg dom kommit. Ivrigt pratande om ditt och datt. När dom var drygt halvvägs till torpet stannade gubben och såg konstig ut. Rätt som det var började han växa, och blev strax sitt vanliga jag igen.
– Men va ä nu detta... vad är det som... var har jag varit... för det har jag väl, eller har jag inte det? sa gubben i känd stil. Snurf ruskade beklagande på huvudet och fortsatte mot torpet. Efter en stund var dom framme, och blev stående på förstubron. Snurf undrade om gubben skulle kunna tänka sig att komma hem till honom igen nån annan dag.
– Det skulle vara rysligt trevlig att få se hur du har det, sa gubben. Bor du här i närheten... eller?
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Posts
No comments:
Post a Comment