Virrpannan och bälingen, del 1

En liten berättelse i 7 delar från de djupa skogarna, och vad som sig där tilldrager.

MÖTET

Han var en märkbart tunn liten uppenbarelse klädd i säckiga manchesterbyxor, rutig skjorta och en mer än begagnad skinnväst. I halsen snusnäsduk, och på huvudet en gammal flottig slokhatt. På fötterna stora gummistövlar som han stoppat ner byxbenen i.
      Nu stod han här, mitt inne i skogen där den lilla stigen delade sig i två. Han hade varit nere i byn och köpt snus, och i vanlig ordning glömt en massa andra saker som han behövde. Det var dock inte det som var hans bekymmer där han stod och stirrade på stigen. Nej... han försökte erinra sig om han skulle gå till vänster, eller kanske rentav till höger för att komma hem. Det enda han visste var att han hade en lång bit kvar innan han var hemma i sitt lilla torp. Han kliade sig på hakan och försökte skärpa sig.
      – Det är då jädervulen att det ska va så här varenda gång jag kommer hit, sa han högt till sig själv. För det är det väl... va?
      Nu ska man inte låta förleda sig till att tro att han var mogen för tvångsintagning. Han var helt enkelt född med dåligt minne. Redan som liten pilt kunde han av någon besökare bli tillfrågad om föräldrarna möjligen var hemma. Då skruvade han besvärat på sig, och sa att det kunde han inte dra sig till minnes. Skolan fick han sluta eftersom han aldrig kom ihåg var den låg. Och nu stod han här och skulle fatta beslut. Höger eller vänster?
      – Jag vet inte vilken fot jag ska stå på... njaaa, det vet jag väl att man ska stå på bägge fötterna, gnällde han, men jag vet inte hur jag ska ställa mig till... ja det är ju också galet att uttrycka sig så... nja, ställa sig kan man ju göra på många sätt, med händerna i fickorna, eller i ett hörn eller så... jag vet inte vad jag pratar om, jag sätter mig på den här stenen en stund, eller kanske på stubben där... möjligen.
      Hur det var så sjönk han ner på stubben, tog fram snuset han köpt och la in en ordentlig pris.
      – Bjuder du? var det någon som sa.
      Gubben tittade sig omkring, och lutad mot ett träd stod ett litet väsen inte mer än en dryg halvmeter högt. Han hade på sig något som påminde om en grå munkkåpa, och på huvudet en svart basker.
      – Gudagens, sa gubben, har jag sett en sån som dig tidigare... eller kanske inte det? Vill du ha snus? Jag har det här nånstans... eventuellt fast troligtvis.
      – Jag heter Snurf och är bäling, sa den lille mannen, och la in en pris. Har du svårt att bestämma dig för vilken väg du ska gå?
      – Njää... svårt har jag inte... det är stört omöjligt eller vad det är, sa gubben och såg allmänt desorienterad ut. Jag går här flera gånger i veckan, har jag för mig, men det är detsamma varje gång jag kommer hit.
      – Jaha du, sa bälingen. Vad heter du?
      – Jag heter ... vänta jag har det på tungan... attans också nu försvann det. Jag talar om det för dig om jag kommer på det, sa gubben och stirrade bort mot stigen.
      – Men varför märker du inte ut den stig som är den riktiga? Så behöver du aldrig fundera i forsättningen, sa bälingen och kliade sig på magen.
      – Därför att jag glömmer bort det! sa gubben. Vill du ha snus...
      – Nej tack, jag har ju redan fått. Har du långt hem? undrade bälingen.
      – Det lär vara en bra bit... har jag hört... tror jag, sa gubben och stoppade ner snusdosan.
      Bälingen föreslog att han skulle följa gubben hem. Han pekade på en lagom stor sten och sa åt gubben att lägga den på den högra stigen.
      – Nu går vi den högra stigen, och om den leder till ditt torp, så låter du stenen ligga kvar, sa bälingen. Då behöver du inte tveka nästa gång du kommer från byn.
      Gubben såg fundersam ut och menade att det fanns risk för att han nästa gång han var på väg till byn och fick syn på stenen mitt på stigen skulle kasta den långt in i skogen för att inte snubbla på den eller så... kanske...
      – Vi pratar inte mer om det nu, sa bälingen. Vi går i stället.
      – Jamen det vore väl trevligt, sa gubben och lyste upp. Vart tycker du vi ska gå?
      – Prata inte utan följ mig, sa bälingen och pinnade iväg på sina små ben.
      – Där låg en sten mitt på stigen, sa gubben och pekade bakåt. Vill det sig illa kan man snubbla på den och slå sig... möjligen...
      Bälingen muttrade något ohörbart, och pinnade vidare.
      – Elon! skrek gubben så det ekade i skogen.
      En hackspett slutade trumma och flög förskräckt iväg mellan trädstammarna och en ekorre rusade upp för en stam så att barken sprutade om tassarna.
      – Vad bölar du Elon för? undrade bälingen och tittade misstänksamt upp på gubben.
      – Det är det jag heter... måhända, sa han och såg förvånad ut.
      – Kom då Elon, så går vi vidare, suckade bälingen och skakade på huvudet.
      Dom kom fram till en porlande liten bäck med en spång i form av en tjock trädstam. På andra sidan gick stigen brant uppför, och den lille bälingen undrade om inte Elon kunde bära honom upp för backen. Det gjorde han, och när dom var uppe på krönet satte han försiktigt ner honom igen.
      – Nämen se där, vad är du för en? frågade gubben och såg förvånat på bälingen.
      Snurf reagerade inte. Hade bestämt sig för att låtsas som om det regnade.
      Stigen vindlade sig fram mellan stora mossbelupna stenar. Här och var växte det flugsvampar som röda utropstecken bland alla dom gröna färgerna. En gammal gran hade blåst omkull och låg som ett minnesmärke över elementens raseri.
      – Undrar om vi inte är på rätt väg, sa gubben och pekade på granen. Den där tycker jag verkar bekant på något sätt... men hur... eller?
      – Mig påminner den om mitt hem, sa bälingen. Jag bor nämligen i en rotvälta, men för att komma dit måste man välja den vänstra stigen.
      – Vardå? sa gubben och såg förvirrad ut.
      Dom gick vidare, och plötsligt stannade Elon och pekade.
      – Titta, viskade han, det där ser ut som en sån där... en sån där hare... eller är det älg dom kallas... nånting...
      Bälingen stoppade två fingrar i munnen och visslade.
      – Det där, sa han, det är ju Harald. Honom känner jag.
      Snurf gick fram till haren och började prata med honom. Det lät mest som harklingar och konstiga strupdjud men dom förstod tydligen varandra. Gubben plockade fram sin snusdosa och stirrade på den som om han inte sett den tidigare.
      – Tror du han gillar snus? sa han och sträckte fram dosan.
      Bälingen viftade avvärjande med handen, sa adjö till haren Harald, och pinnade vidare på stigen. Efter ytterligare en stund stannade bälingen och pekade framåt. Stigen mynnade ut i en glänta bland träden, och där skymtade ett litet förfallet torp.
      – Är det där ditt hem? undrade han.
      – Kan vara, kan vara, sa gubben och sköt fram slokhatten i pannan, och kliade sig i nacken. Säker är jag inte... men jag har en nyckel... få se om den passar... eventuellt...
      Dom knallade fram till den något sneda ytterdörren – det behövdes ingen nyckel därför att dörren var öppen. Försiktigt gick dom in och hamnade i ett kök. Bälingen klättrade upp på en pinnstol vid köksbordet.
      – Känner du igen dig? Är det här hemma hos dig? frågade han.
      Gubben tittade sig nyfiket omkring, och fick syn på ett brev som låg på köksbordet. Han tog upp det och läste namnet som stod på kuvertet.
      – Det står herr Elon Larsson... det är kanske jag... fast det kan ju ha kommit fel förstås... det kanske möjligen skulle till nån annan adress... sånt händ...
      – HETER DU ELON LARSSON ELLER INTE? skrek den lille bälingen så att han var nära att ramla ner från stolen. Bestäm dig innan jag bryter samman!
      – Jo men jag gör nog det i alla fall. Jo det gör jag faktiskt! sa gubben och pekade på en tom snusdosa som låg bland begonierna i fönstret. Den känner jag igen, den är min!
      Bälingen drog en suck av lättnad, slet av sig baskern och torkade sig i ansiktet.
      – Oha, sa han, då är det bäst att jag drar mig hemåt så smått.
      – Så du bor inte här då? sa gubben och såg alldeles häpen ut.

© G Enhammar 2005

Forts. följer