Den lede, ludne frestaren

För alla er som då och då har en obetvinglig längtan efter utmaningar, så har jag ett par tips att dela med mig av. Båda bygger självfallet på egen dyrt förvärvad erfarenhet. Det skulle aldrig falla mig in att skriva om något som jag inte upplevt på egen hand. Nån gång emellanåt kanske... nåja, ganska ofta...
       För ordningens skull känner jag mig nödsakad att gå tillbaka till den tid då jag var lyckligt omedveten om vad som komma skulle.
       Jag levde i fullständig harmoni med min vän datorn. Vi hade efter vissa kontroverser i början löst merparten av dom problem som då och då dyker upp i en relation. Under tiden i Frankrike kunde jag glatt ägna mig åt att skriva mina små skrönor som jag sedan utan att skämmas i tid och otid pådyvlade särskilt utvalda personer som jag ansåg hade den mentala kapaciteten som krävs för att förstå mina mästerverk. Jag måste ärligt säga att samtliga höll inne med alla former av protester över att bli utsatta för denna stormflod av texter som drabbade dom stup i ett.
       Som en följd av att digitalkameran såg dagens ljus började jag fotografera igen, och kände en djup tillfredsställelse när jag fick slå mig ner framför datorn, och tömma kameran på bilder. Nu nöjde jag mig inte med att sända bilder till ovanstående exklusiva klick av homo sapiens, utan kastade mig högfärdigt ut i världen genom att skaffa flickr.
       Den som läser dessa intelligenta rader inser säkert att min tillvaro inte hade några orosmoln som störde min nattsömn, utan den flöt fram lugnt och stilla – som Temsen ungefär, eller Nissan om du är mer bekant med hur den flyter. Volga går också bra, men välj inte Mörrumsån – den är alltför strid för att passa in i det här sammanhanget, men till att fiska lax i är den alldeles utmärkt, fast det var ju inte det jag höll på att berätta om – vad var det nu jag ... jo, nu har jag hittat tråden.
       När jag flyttade över till England, så fortsatte jag i dom inkörda spåren, och tiden gick sin gilla lunk. Naturligtvis märkte jag så småningom att min kamera inte levde upp till min oerhörda kapacitet som bildskapare. Efter en del fram och tillbaka kom jag att bli stolt ägare till en DSLR, en Canon EOS 450D, och vips fick molnen en rosenkant även om det var helmulet. Oss emellan har jag ingen aning om hur en sådan sak går till, men det kan ju också vara detsamma.
       Plötsligt, som gripna ur tomma intet, började saker dyka upp som definitivt inte hör hemma i en lugn tillvaro. Du känner igen fenomenet? I mitt fall var det en liten luden djävul som satt på min axel, och envisades med att viska i mitt öra. Inte en gång, utan dygnet runt. I grova drag kunde det låta så här:
       – Du Gösta, eller Kurt, eller vad tusan du nu heter. Tycker du inte innerst inne att den dator du har är ganska påver, va? Ja menar det finns ju det som är så mycket bättre – det vet du väl? Tänk så mycket mer tillfredsställande det vore för dig om dina bild...
       – Tyst med dig, ditt lurviga avskum, och stör inte min sinnesfrid, klämde jag till med ur ena mungipan. Det verkade vara rätt sätt att ta honom på för han blev tyst. I flera minuter faktiskt.
        – Jamen du, Gösta... du som tar så mycket bilder... och med den kameran... tycker du inte att det vore kul att se hur dina bilder ser ut på riktigt... du har väl hört talas om Apple och iMac... va?
       Jag lyckades då och då borsta bort honom från axeln, men han hade onekligen lyckats slå an en sträng som vägrade sluta att vibrera.
       Detta hände på höstkanten, men genom att koppla in hela min självbehärskning lyckades jag hålla den lurvige på mattan, och där kunde jag inte höra vad han sa. Nu var det en klen tröst eftersom hans uttalande redan etsat sig fast i mitt sinne – det återkom med jämna mellanrum under hela hösten. Starkare och starkare.
       En dag i början på januari kunde jag inte hålla emot längre, utan kastade mig flämtande ner framför datorn, och beställde som i trance en iMac. En känsla av ett oerhört lugn kom över mig. Nu var det gjort. Beslut och inhandling är ett hos mannen, som det så vist heter om jag nu minns rätt. Den ludne hade gett upp, och lämnat mig. Trodde jag...
       Nästa dag ringer det på porttelefonen. Jag har blivit Macägare! Med darrande händer, och bultande hjärta öppnar jag kartongen, och finner mig öga mot öga med en av de snyggast designade ting jag någonsin skådat. Detta var i början på veckan, och jag var klar över att jag skulle få vänta till helgen innan jag kunde få hjälp av min datorkunniga familj med att installera underverket. Jag är helt kass på sådana mysterier. Nästan.
       Helgen kom, och med den familjen som på några intensiva timmar fick macen upp att köra. Därefter önskade dom mig lycka till, och åkte hem igen.
       Jag slog mig ner framför datorn, lutade mig tillbaka, och funderade. Det som i första hand pockade på min uppmärksamhet var naturligtvis att få fotoprogrammet att fungera, så att jag utan problem skulle kunna få mina bilder ut över världen via flickr. Innan familjen åkte, så hade vi noga gått igenom hur det hela fungerade, men i samma ögonblick dom gick ut genom dörren var den kunskapen som bortblåst.
       – Inte klyftig nog att göra minnesanteckningar... tss, tss, snörvlade Den Ludne som hade återtagit sin plats på min axel.
       Medan skammens rodnad färgade mina kinder letade jag mig fram till dom tutorials som medföljde datorn. Nu ska vi se... jag börjar med den som handlar om hur man gör med bilder som är tagna i Raw. En hurtig röst rabblar upp allt om hur man bär sig åt, men innan jag ens fått upp öronen för att han talar engelska, så är han färdig. Inga problem – det fanns en knapp som det stod replay på. Jag vet inte om det är möjligt, men jag tyckte att han pratade ännu fortare den här gången. Jag lyckades tack vare mina enorma kunskaper i engelska förstå så mycket som att i och med att man redigerade sin bild, så omformade datorn automatiskt Raw-filen till jpeg. Så praktiskt. Då behövde jag ju inte bekymra mig om det!
       Jag tog några testbilder med kameran inställd på Raw, anslöt kameran till macen, och lyckades med svetten rinnande utmed tinningarna att efter endast ett par timmars slit ladda ner bilderna. Dessa timmar är egentligen en historia i sig, men vi glömmer den nu.
       Det var dock ett sant nöje att prova alla dom möjligheter som erbjöds att redigera sina bilder. Man vill ju att bilden ska återge hur man själv såg motivet, och inte hur kameran gjorde det.
       – Högtidsstund, högtidsstund! skrek Den Ludne med en djävulsk min, nu ska det bli intressant att se på när du omvandlar det där till jpeg!
       – Lätt som en plätt, Ers Ludenhet, det sker automatiskt, gnolade jag belåten med att kunna sätta honom på plats.
       Snabb koll – bilderna är fortfarande i Raw-format! Detta är ju inte så bra. Ska det verkligen vara helt omöjligt...?
       – Du är visst inte så smart som du inbillade dig, va? fnös Den Ludne i örat på mig.
       I anständighetens namn väljer jag att inte berätta om den följande halvtimman, och dom oanständigheter som med god hjälp av Den Ludne flödade ur min mun. Vad göra? Det bästa vore naturligtvis att sova på saken eftersom klockan hade blivit mycket.
       Nästa dag efter en natt med orolig sömn, och en dålig smak av jpeg i munnen, gjorde jag ett nytt försök.
RAW! Vad är nu detta? Bilderna skulle ju automatiskt bli omvandlade... jag satt och kände mig som den idiot jag förmodligen är. Vad skulle jag med den här skräpdatorn till? Min gamla PC fungerade ju hur bra som helst. Det fanns bara en sak att göra. Ringa Peter.
       – Jag kan inte säga vad du gör galet så här per telefon, sa Peter med en uppgiven suck. Du får vänta till helgen, så kommer vi ner igen.
       Detta var på måndagen. Nåja, men det fanns ju så mycket annat att upptäcka i denna märkliga maskin.
       Pages... jahaja, det är där jag ska skriva mina texter... det måste jag testa. Jag plockar fram en ny sida, och skriver för glatta livet en stund, Men hallå där! Macen tror att jag skriver på engelska, och därmed blir det ett rött streck under alla ord. Nästan. Var ändrar jag det någonstans? Vete tusan. Detta är katastrof – stavvningprågram kan man ju inte vara utan. Och varför i hela fridens namn finns det inget tankstreck? Jag letar förtvivlat, men tji. Snälla någon däruppe – var finns tankstrecket? Har dom tagit slut i ordförrådet? Någon på Apple, sänd vänligen, och per omgående en budbärare med en påse tankstreck!
       Jag beslutar att kolla mailskrivande istället. Skickar ett mail, och får strax svar. Texten är så liten att den nästan inte går att läsa. Jag stänger av macen, och tar kameran med mig på en promenad i stället. Det hela börjar bli en aning enerverande, och det är inte utan att tanken på att packa upp min Dell igen smyger sig in, men jag biter så att säga i det sura äpplet och tar mitt förnuft tillfånga. Jag inser bistert att det inte är datorn det är fel på, utan snarare det sätt jag är programmerad.
       – Nu har du allt ställt till det för dig, din klant, kluckade Den Ludne förtjust, och gnuggade sina ludna händer. Du kommer aldrig att gå iland med det här!
        Plötsligt kommer jag att tänka på att Apple har ett eget bildbehandlingsprogram som heter Aperture, och som är ett mycket avancerat program. Varför inte skaffa det i stället för dom två halvdana jag har? Slå två flugor i en smäll som det så vist heter.
       När familjen kom på söndagen för att om möjligt försöka bibringa mig lite visdom, så tog jag upp detta, och det resulterade i att vi köpte programmet direkt på nätet, och se den gordiska knuten fick sin lösning.
       Så satt jag där med inte en, utan två stora saker att lära mig. Ny dator och nytt redigeringsprogram. Har man inte bekymmer, så ser man till att skaffa sig, sa han som fastnade med foten i björnsaxen.
       Naturligtvis finns det mycket som fortfarande vägrar att göra som jag säger, men Rom byggdes ju inte på en dag. Ett sånt ovanligt korkat yttrande – finns det verkligen någon som tror det?
       – Människan är ett underligt litet kryp, sa jag högt till mig själv, när jag inte med sunda förnuftet kan förstå saker och ting, så vandrar jag runt som en travhäst som vägrar att gå in i startboxen. Jag är allmänt grinig ända till dess att visshetens talgdank tänds – då återgår jag till att vara den otroligt trevliga och sympatiska person jag är inn...
       – Lägg av! skrek Den Ludne, jag gitter inte höra sånt dravel. Han hoppade ner från min axel, och hållande dom äckliga händerna för dom vidriga öronen rusade han ut genom dörren, och sparkade igen den med en smäll efter sig.
       Nu har friden åter sänkt sig över min tillvaro, och jag har, om kanske inte direkt blivit varm, så i alla fall ljummen i kläderna. Jag har lärt min läxa, och fått upp ögonen för vilken fantastisk skapelse iMacen är. Per aspera ad astra.