Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!
Thursday, 26 February 2009
Smarta kråkan
Först tyckte jag att den här kråkan uppförde sig en aning märkligt där den spankulerade fram över gräsmattan ivrigt slitande upp gräs med näbben. När jag tittade efter såg jag att det var mossa, och då var saken klar. Kråkan behövde isolering till boet. Mycket riktigt. Efter en liten stund kom "kärringen" flygande, och så hjälptes dom åt att samla ihop tussarna. Smart!
Wednesday, 25 February 2009
Myteri 5
Man måste lära sig krypa innan man kan gå.
Detta är så fånigt att det kliar överallt på mig.
– Så söt den lilla är, men hon ser trött ut. Hon borde krypa i säng i stället för att gå omkring.
– Nja, hon sover aldrig... hon har inte lärt sig krypa än...
Ropa inte hej förrän du är över bäcken.
För det första, så anser jag att det är ett oskick att gå omkring i naturen, och gapa och skrika – den är inte till för det. För det andra undrar jag, om man nu absolut måste ropa varje gång man kommit över en bäck, varför det nödvändigtvis ska vara hej? Går det inte bra med något annat?
Skenet bedrar.
Se upp för denna vansinnighet! Du kan bli påkörd på kvällen om du tror att skenet från ett par bilstrålkastare bara är en synvilla.
Morgonstund har guld i mun.
Du som läser detta – gå inte på denna lögn. Om, jag säger om, det skulle ligga någon sanning i påståendet, så är det inte morgonstundens förtjänst, utan din tandläkares.
Detta är så fånigt att det kliar överallt på mig.
– Så söt den lilla är, men hon ser trött ut. Hon borde krypa i säng i stället för att gå omkring.
– Nja, hon sover aldrig... hon har inte lärt sig krypa än...
Ropa inte hej förrän du är över bäcken.
För det första, så anser jag att det är ett oskick att gå omkring i naturen, och gapa och skrika – den är inte till för det. För det andra undrar jag, om man nu absolut måste ropa varje gång man kommit över en bäck, varför det nödvändigtvis ska vara hej? Går det inte bra med något annat?
Skenet bedrar.
Se upp för denna vansinnighet! Du kan bli påkörd på kvällen om du tror att skenet från ett par bilstrålkastare bara är en synvilla.
Morgonstund har guld i mun.
Du som läser detta – gå inte på denna lögn. Om, jag säger om, det skulle ligga någon sanning i påståendet, så är det inte morgonstundens förtjänst, utan din tandläkares.
Jag sätter stopp här, men om du själv kollar bland alla ordspråk finner du säkert också att dom flesta borde skrotas av rent mentalhygieniska skäl – vad nu det är.
Målade meningar 10
Den gamla insikten att livet är felaktigt konstruerat, om det ses ur människans synpunkt, står sig.
Ingemar Hedenius
Virrpannan och bälingen, del 6
UPPVAKNANDET
Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.
Elon låg i sin säng och drömde att han svävade på ett moln högt uppe på himlen. Han kunde höra en kör som sjöng en sång han hört förut, men han kunde inte komma på vad det var. Plötsligt satte han sig upp med ett ryck.
– Men vanudå? sa han högt till sig själv. Nog är jag väl vaken... eeh... det är fortfarande en kör som sjunger... vad är nu detta...?
Han klev upp ur sängen och gick ut i köket och tittade ut genom fönstret.
– Herreminje, sa han förvirrat.
Utanför stod Snurf, Snörf och fyra andra bälingar och sjöng allt vad dom orkade. Framför sig på marken hade dom näverkorgar täckta med rödrutiga dukar. Elon sprang in i sovkammaren och drog på sig kläderna, och sen gick han ut på förstubron.
– Ha den äran på 50-årsdagen! ropade Snurf.
– Men ööh... vad är nu... säger du det? sa gubben och såg helt oförstående på Snurf.
– Här, sa Snurf, ta den här kapseln annars blir det ingen ordning på den här dan.
Gubben gick in i köket och svalde kapseln med lite vatten. Katten Knut tittade konstigt på gubben när han började krympa, men han fräste inte. Hade väl vant sig vid det här laget.
– En sådan överraskning, sa Elon när han kom ut till dom andra.
– Det här, sa Snurf och pekade, är Ina, Disa, Astor och Set. Det hade kanske inte varit mycket till sång om bara Snörf och jag hade stått här och skrålat. Vi har en present till dig som Astor har gjort.
Bälingen visslade en kort signal, och ut från skogen kom rådjuret Råland skrittande. Ett paket hängde och dinglade i ett snöre som var fäst vid hans horn. Råland stannade framför gubben och böjde ner huvudet.
– Varsågod, sa Snurf, och slit det med hälsan.
Gubben tog paketet och vecklade försiktigt upp pappret.
– Nej! sa han, en snusdosa i näver. Och det är snus i den!
– Det är Bäling Ettan, ett mycket speciellt snus, sa Set.
– Tack skall ni ha. Det var den snyggaste snusdosa jag någonsin sett, sa gubben och var helt rörd.
– Nu ska vi ha en kopp kaffe, sa Ina. Vi har bakat bullar med russin i.
Bälingarna la ut filtar på marken som dom haft med sig, och alla slog sig ner. Gubben undrade hur dom hade fått reda på att han fyllde år. Det var ju mer än han visste själv. Snörf sa att han hade varit en dålig tidningsman om han inte hade kunnat nosa upp den nyheten.
– Jag har skrivit lite grand om dig i nästa nummer av tidningen, sa han. Det är många som frågat vad du är för en.
– Vet ni att dom här stunderna är det värdefullaste jag har, sa gubben och torkade en tår ur ögonvrån. Och jag hade inte fått vara med om det om jag inte träffat Snurf. Men vi skall väl smaka på presentsnuset.
Låt det gå runt!
Alla la in en pris, så även Ina och Disa. Snörf och Snurf satt och tisslade och tasslade om någonting, och så reste sig Snurf upp och tittade åt skogsbrynet till. Han pekade och sa:
– Titta vad som kommer från skogen!
Först kom en bäling med ett standar, efter honom en bäling i gul kåpa och sen följde två bälingar som mellan sig bar en liten bit ihålig trädstam på axlarna. På den bakre bälingens basker satt hackspetten.
– Oj, det är ju hövding Ylve! sa Elon. En sån överraskning.
Hövdingen stannade framför Elon, och dom två med trädstammen placerade sig bakom hövdingen. På ett tecken hoppade hackspetten ner på stammen och slog en lång virvel. Hövdingen harklade sig och sa:
– Käre Elon Larsson! Vi vill på denna din stora dag bringa dig en hyllning från alla bälingar i såväl norr, öster, söder som väster. Normalt brukar vi inte uppvakta människor, men vi har förstått på Snurf att du är en hedersknyffel. Vi har också fått ta del av dom bekymmer du har med ditt minne. Bälingar är mycket framstående när det gäller naturmediciner, och vi har på Bälingoteket – ni kallar det visst apoteket – låtit ta fram ett medel som till en viss del skall avhjälpa dina problem. Inte helt men en bit på väg. Detta medel, som heter Minnefan, har den fördelen att du behåller din naturliga storlek. Här är en ask med 100 tabletter. Du tar en om dagen. Ha den äran!
Hövdingen gjorde tecken till hackspetten som slog en ny virvel.
Gubben tog emot asken och visste inte vad han skulle säga. Detta var allt för stort.
– Hövding Ylve... jag är fullständigt överväldigad... saknar ord...
– När dom tabletterna är slut, så säg bara till Snurf, sa hövdingen och vände sig om och började gå mot skogen igen.
– Det var väl en fin present? sa Snurf. Du får vänta och ta en tablett till i morgon bitti. Jag kommer hit och påminner dig. Nu måste vi ha en påtår. Har du kaffe på termosen?
Gubben gick in i köket och kom ut med kaffet på förstubron.
– Se upp mina vänner, det kommer folk från byn! sa Elon. Vi får gömma oss i vedboden. Samla ihop alla koppar och korgar och ta med dom.
Det blev en väldig fart på bälingarna och alla sprang till vedboden, gick in och stängde dörren efter sig. Gubben kikade ut genom ett kvisthål i dörren.
– Det är handelsman från byn och hans bodbetjänt, sa han, och dom släpar på ett par stora korgar. Kors i all sin da. Nä nu... det är dags igen...
Inom några sekunder var gubben stor igen. Snurf sa till honom att nu kunde han ju gå ut och ta emot handlarn. Gubben gick ut ur vedboden och stängde dörren efter sig.
– Ha den äran Elon, ropade handlarn på långt håll. Dom kom fram och satte ner korgarna vid förstubron.
Handlaren torkade sig i pannan med skjortärmen.
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
– Jag hörde av kyrkoherden för en tid sen att du fyller 50 idag, så jag har plockat ihop lite smått och gott.
– Säger du det... det var ju... jaså du...
– Den ena korgen innehåller frukt av olika sorter och vin, och den andra lite olika
delikatesser. Hoppas det skall smaka! Ska vi hjälpa dig och bära in det? Dom tog korgarna och bar in dom
i köket och satte dom på köksbordet.
– Ha det nu så bra, sa handlarn, vi måste gå för vi har en bra bit ner till byn. Dom skakade hand och lämnade gubben som ett stort frågetecken – kliande sig i nacken.
– Det var ju alldeles... sa gubben, jag tror jag... hämta ved möjligen..? Gubben tog vedkorgen och gick till vedboden och öppnade dörren och klev in och började plocka vedträn. Då fick han syn på en liten rödrutig duk på golvet.
– Men var kommer den där ifrån... har jag såna... ääh... konstigt.
Han tog korgen med ved och gick in och gjorde upp eld. När han lagat och ätit sin mat hade klockan blivit mycket. Han gick ut på förstubron och tog fram snusdosan för en kvällspris.
– Vad är det här för en fin..? Näver tror jag... möjligen...
Gubben sov ovaggad utan att drömma. Ingen sjöng. Han vaknade av att det knackade på dörren. Han for upp som ett skott. Vad var det nu på färde?
– Jag kommer... eventuellt, ropade han och gick och öppnade. Är det inte du... vad..?
– Jag lovade ju att jag skulle komma idag på morgonen, sa bälingen. Har du tabletterna du fick igår?
Gubben såg helt frågande ut.
– Dom ligger där i fönstret, sa bälingen och pekade. Nu ska du ta en sån med lite vatten.
Elon hällde vatten i ett glas och stoppade en tablett i munnen. Bälingen tände i spisen och började laga kaffe.
– Hur känns det, undrade han och sneglade på gubben.
– Tack bara fint, sa gubben. Jag hittade en av era dukar igår i vedboden. Ni glömde den när ni gick. En sån fantastisk dag det var! Men jisses, jag minns ju min födelsedag!
– Just det, sa bälingen och log. Och du är lika stor som vanligt. Kom nu ihåg att ta en tablett varje morgon i fortsättningen.
– Det var värt att vänta i femtio år på detta, sa gubben med tårar i ögonen.
© G Enhammar 2005
Forts. följer
Monday, 23 February 2009
Myteri 4
Ge dig inte på berg när det finns småsten.
– Följer du med och bestiger Mount Everest?
– Nej jag har en sten i skon, det får räcka.
Låta maten tysta mun.
– Men herregud, såg du inte att det hade tagit eld i farmor?
– Jovisst, men jag hade mat i munnen.
Man kan onekligen fråga sig hur sådana här vansinnigheter kan se dagens ljus.
Låt inte gräset gro under fötterna.
Nu måste vän av ordning få fråga: Var ska det då gro? Under armarna?
Kärt barn har många namn.
– Vad är ditt barns samtliga namn?
– Tristan.
– Så tråkigt... var han oönskad?
Sådant här kan ge men för livet för ett känsligt barn. Bort med den myten.
– Följer du med och bestiger Mount Everest?
– Nej jag har en sten i skon, det får räcka.
Låta maten tysta mun.
– Men herregud, såg du inte att det hade tagit eld i farmor?
– Jovisst, men jag hade mat i munnen.
Man kan onekligen fråga sig hur sådana här vansinnigheter kan se dagens ljus.
Låt inte gräset gro under fötterna.
Nu måste vän av ordning få fråga: Var ska det då gro? Under armarna?
Kärt barn har många namn.
– Vad är ditt barns samtliga namn?
– Tristan.
– Så tråkigt... var han oönskad?
Sådant här kan ge men för livet för ett känsligt barn. Bort med den myten.
Forts. följer
Sunday, 22 February 2009
Falstaff Fakir uppdaterad.
Falstaff Fakir, som egentligen hette Axel Wallengren, skrev i slutet av 1800-talet sin "lättfattlig framställning av alfabetet." Jag tycker att det kunde vara på sin plats med en liten uppdatering – i all ödmjukhet.
Ada är min stora sorg
ty hon finns i Göteborg.
Boule kan spelas hela dan
gärna under en platan.
Cikadan har man svårt att höra
om man har ett visset öra.
Dagny kan man inte heta
om ens rätta namn är Greta.
Enkelt är att svärja
när man står på grundstött färja.
Förhoppningsfull bör ingen vara
som har nacken i en snara.
Giraffen uppå torr savann
kämpigt har att hitta vann
Horan tar en sväng om kvällen.
Har sitt jobb på flera ställen.
Isterbuken med sin fetma
tar sig aldrig upp för Etna.
Jockeyn har det allra bäst
när han sitta får till häst.
Kaninen är, det vill jag lova
livet ut en Casanova.
Loppan är ett konstigt djur
ganska svår att ha i bur.
Nunnan till sin middagsrätt
munkar fick så hon blev mätt.
Oliven är ett stressat bär.
Blir till olja – vet ej när.
P-hus är ej som det tyckes
någonstans där bilar knyckes.
Q – så kan man inte stava
om man skriva vill Gustava.
Rumpan är ett namn på baken
som man ser om nån är naken.
Stämma gör man bäst i bäcken
du kan fråga själve Näcken.
Toker var en dvärg bland andra
när dom sågs mot stugan vandra.
Ur led är tiden bliver sagt
uti Hamlets första akt.
Ve och fasa hörs dom skrika
som av myggen tvingas vika.
Wasa på sin första resa
råkar ut för vådlig nesa.
XP är en dunderdricka.
Därav får dom flesta hicka.
Ymer bryter is med stäven
bättre det än slå med näven.
Zebran har så många ränder
att dom räknas en i sänder.
Ågren är nånting för aset
som tittat alltför djupt i glaset.
Älgen har ju ben så långa
därför är han svår att fånga.
Öken är, vad skall jag svara?
Ofta kallas den Sahara.
Myteri 3
Man skall inte förvänta sig att de stekta sparvarna flyger rätt in i munnen.
Jag måste säga att personligen är jag en aning tveksam till att en stekt sparv flyger. Jag kan naturligtvis ha fel, men blir tycker jag för varje dag som går mer och mer övertygad om att dom inte utför dylika konststycken. Dessutom skall man absolut inte döda småfåglar. Det är ett oskick som måste stävjas!
Har man sagt A får man säga B.
Här måste jag tillstå att jag är en aning ambivalent. Påståendet kan vara rätt under förutsättning att ordet som börjar på a har b som andra bokstav. Har det inte det, så är det fullständigt uppåt väggarna och är lika förödande som dom andra exemplen ovan. Kan rentav medföra vissa talsvårigheter. Abvokat...?
Snällt barn agar sig själv.
– Vad är det för fel på ditt barn egentligen? Han sitter ju och dunkar huvudet i väggen hela tiden!
– Njaaä, det är bara som han är snäll.
Jag är inte helt säker på att det krävs någon kommentar.
Man skall aldrig säga aldrig.
Fjamserier! Om man har anledning att säga aldrig skall man självfallet säga det, och inget annat.
Det är saligare att giva än att taga.
– Tager du denna Anna-Beata Siv-Kristin till din äkta maka, och lovar att älska henne i nöd och lust?
– Näää... jag ger henne till någon annan för jag vill bli salig.
Forts. följer
Jag måste säga att personligen är jag en aning tveksam till att en stekt sparv flyger. Jag kan naturligtvis ha fel, men blir tycker jag för varje dag som går mer och mer övertygad om att dom inte utför dylika konststycken. Dessutom skall man absolut inte döda småfåglar. Det är ett oskick som måste stävjas!
Har man sagt A får man säga B.
Här måste jag tillstå att jag är en aning ambivalent. Påståendet kan vara rätt under förutsättning att ordet som börjar på a har b som andra bokstav. Har det inte det, så är det fullständigt uppåt väggarna och är lika förödande som dom andra exemplen ovan. Kan rentav medföra vissa talsvårigheter. Abvokat...?
Snällt barn agar sig själv.
– Vad är det för fel på ditt barn egentligen? Han sitter ju och dunkar huvudet i väggen hela tiden!
– Njaaä, det är bara som han är snäll.
Jag är inte helt säker på att det krävs någon kommentar.
Man skall aldrig säga aldrig.
Fjamserier! Om man har anledning att säga aldrig skall man självfallet säga det, och inget annat.
Det är saligare att giva än att taga.
– Tager du denna Anna-Beata Siv-Kristin till din äkta maka, och lovar att älska henne i nöd och lust?
– Näää... jag ger henne till någon annan för jag vill bli salig.
Forts. följer
Saturday, 21 February 2009
Pånyttfödd
Denna morgon den 21 februari är årets första vårmorgon. Jag får en skön känsla i mitt sinne när jag står här på stranden, och ser ut över ett helt lugnt hav. Jag bestämmer på stående fot att det är dags att stoppa ner vintern i säcken, och knyta till den ordentligt. Helst med en kärringknut.
Det är länge sedan havet var så här lugnt och stilla. Då och då bryts vattenytan av ett par skarvar som försöker skaffa sig en ål till frukost – dom kallas ju ålakråkor.
Jag drar djupa andetag i den ljumma luften. Vad är det havet doftar egentligen? Jag tycker mig förnimma en svag doft av räkor.
Plötsligt hör jag vingslag inifrån land – det är ett par svanar som passerar över mitt huvud ut mot havet. Vart är dom på väg? Närmsta land är Frankrike.
Bokstavligt talat runt mina fötter spankulerar fyra roskarlar omkring ivrigt tjattrande. Dom verkar inte vara ett dugg rädda så här tidigt på morgonen. Det enda som syns så långt ett fågelöga når är en fotograf, och dom bits ju inte.
Plötsligt bryts den magiska stämningen av en man med två gläfsande hundar som tycker det är kalas att kunna jaga iväg fåglarna.
Återstår bara att packa ihop kamera och stativ, och gå hem.
Thursday, 19 February 2009
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
